Väckarklockan ringer för andra gången denna semester. Första gången var när Oskar skulle masa sig iväg till jobbet för några dager sedan. Nu ringer den ilsket på hyllan ovanför huvudänden av sängen för att jag och Liv ska åka till Vänersborg och plocka upp Maya, Livs kompis. Jag gör ett tafatt försök att skriva dagens camingdagbok men inser snart att tiden inte räcker till. Jag får försöka hinna med det ikväll.
Resan går som planerat utan incidenter och vi passade på att kolla till Alfred och status på lägenheten. Det såg inte ut som något bombnedslag så vi kunde strax lämna stadens sus och dus för vidare transport till Lidköping och Kronocamping.
På något märkligt sätt har jag fått nys om att det pågår tävlingar i radiostyrda bilar på motorstadion här i Lisch. Det lilla barnet i mig skriker och hoppar exalterat och jag smittar av mig till Daniel som ögonblickligen frågar ”regeringen” om lov. Det passar utmärkt får vi till svar. Damerna har en planerad shoppingrunda så det är bara för mig och Daniel att dra iväg.
Det är ett skådespel. Ett Grand Prix i miniatyr. Det skruvas, snackas taktik och trimmas i depån. Det duggregnar och banan är blöt. För att vinna idag krävs regndäck och justering för vått väglag för att vinna. Det är sant, det finns alltså regdäck även för radiostyrda bilar. Vi står där som barn på självaste Julafton i flera timmar. En foodtruck levererar käk. Efter sista finalen knallar vi sakta mot bilen och tjattrat som två tonårsflickor om vad vi har sett. Det är snart tävlingar igen och jag ska försöka ta mig dit.
Vädret tillåter inga större utsvävningar. En sista middag med Daniel, Emelie och lilla Agnes inmundigas på Sjökanten. Jag och Daniel skyndar oss till husvagnen för att kolla på Formula1. Jag får glass levererat av Maria. Hon är ju bara bäst alltså!
Det ena loppet avlöser det andra. Indycar med ett par svenskar ska ta runt 80 varv. Jag vet inte varför jag gillar dessa formulabilar. Jag är ju inte så motorintresserad för övrigt. Men spännande är det.
Målflagg viftas och klockan har övergått till kväll. Det unga paret har en plan. Agnes ska sova i bilen. Därav den sena hemresan. Vi följer dem till bilen och tar farväl. De kommer snart tillbaka.
Efter iordningställande av förtält och bäddning för de två fjortisarna kommer en tomhet över oss. Vi har haft huset fullt sedan i torsdags och helt plötsligt är allt tyst. Dock håller tjejerna låda in på sena natten. Jag sätter mig vid datorn för att skriva. Det går inte. Jag är för trött och snubblar på orden. Det får bli dubbla inlägg i morgon.
Fnittret blir allt mer avlägset ju hårdare John Blund trycker mitt ansikte i kudden. Jag somnar med boken över näsan.
