Sommarluft!

“Nu är det sommar, nu är det soool……trallalaaa trallalaa!”

Efter en lång vintervila har nu vagnen, döpt till “Kabelina” av min dotter, fått komma ut i värmen.

Detta är andra våren/sommaren som jag med ångest i bröstet och flackande blick låser upp och öppnar pärleporten till himmelriket. Många frågor och olika scenarion rusar genom mitt osäkra huvud. Har mössen gjort kaos? Växer det svampar i tak och på dynor? Kommer det att spruta vatten ur sönderfrusna kopplingar och magnetventiler? Kommer det att lukta gam och grillad orangutang i vagnen?

“-Det gjorde inte det förra året.” tänker jag.

Dörren går sakta upp. Jag blundar och håller andan. Sakta öppnar jag ögonen och kisar in. Samtidigt drar jag en lättnadens suck. Det luktar ta mig tusan fortfarande nytt! WOOHOO!

Jag vrider om huvudbrytaren till strömmen och………..nada. Jag biter mig i underläppen och bannar mig själv för min lathet. Första vintern var jag en redig pojk och tog ur batteriet för förvaring i tempererat förråd. Inte denna gång. Den tunga klumpen är lika död som Saabs biltillverkning i Trollhättan. Jag hakar på vagnen, monterar speglar och drar iväg. Mot Biltema!

En laddare och en ost/baconkorv senare är jag hemma. Batteriet har lyfts ur för att laddas på altanen. Felkod F4 visas på laddarens display. Vad fasen betyder det? Jaha……Batteriet är kasst. Biltema, vända nummer två och ett nytt batteri införskaffas. Efter montaget så vrider jag åter på den klarröda huvudbrytaren. Hihi! Nu fungerar det som det ska.

Jag pysslar lite i kofferten. Lägger i ordning kablar, plattor till stödbenen och lite smått. Jag har även köpt en ny gasoltub som sätts på plats. Nice!

Efter en okulär besiktning tycker jag mig se att det är lite luft i däcken. Jag tar mig till mitt jobb där en kollega fyller på med 4,5 kilo härlig frisk sommarluft.

Det enda som är kvar att testa är vattnet. Jag hann inte med det. Det sista jag gjorde innan vagnen ställdes undan i höstas var att göra den årliga servicen. Killarna på verkstaden sa att nu är den förberedd för vintern och det är bara att ställa undan vagnen. Jag litar på dem.

Dagen avslutades med att jag hämtade Maria efter hennes arbetspass. Jag ställde ut en campingstol och satt i skuggan på hennes jobbs parkering. En liten minicamping.

Sommaren kommer att bjuda på tre bokade resor och en del spontana utflykter. Jag och familjen längtar och vi hoppas på många härliga stunder med Kabelina.

 

Bosse och Kabelina

Let’s get ready to rumble!

I oktober förra året tog jag ett beslut som har förändrat mitt liv. Tillsammans med min gamla barndomskamrat, vi kan kalla honom för ”PW”, började jag i boxning. Jag har hängt med i klubben i snart 10 år med mina barn som utövare. Jag har även gått tränarutbildning steg 1 och höll i nybörjargruppen under några månader. Restiden från jobbet satte dock stopp för fortsatt träningsuppdrag.

PW & Ade

Det känns lite som att cirkeln är sluten. Jag och PW, två medelålders män, försöker hålla jämn takt med kidsen. Åldern och ett hårt arbetsliv i en klen kropp börjar ta ut sin rätt.

Knän, höfter och armbågar knäpper och knakar som en påse popcorn i micron när vi stånkar oss igenom uppvärmningen. Egentligen hade det nog räckt med den. Uppvärmningen alltså. Jag är oftast helt slut efter den.

Det var under dagens träning som jag blev medveten om hur bra det är att röra sig i min ålder. Jag har inte tränat på två veckor och mitt vänstra knä har börjat strula. Höften likaså. Under de första varven, precis i början av uppvärmningen, brände det i knät. En eldsvåda som snart dog ut. Vilken känsla! Jag kände mig stark. Under indianhoppen kom en annan insikt. Jag är definitivt inte 20 längre!

Det som förr var enkla, höga hopp med vartannat knä i hakan under luftfärden liknar nu mest fruktansvärt misslyckade hoppsasteg. Men vi försöker!

Träningen avslutades med sparring. Fruktansvärt roligt men otroligt jobbigt. Alla sinnen är påslagna. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag är glad om jag lyckas hålla tempo i två minuter. Fy fan rent ut sagt. Här måste jag jobba med att trimma ”pumpen”. Att syresätta denna klump till kropp kräver en stor motor.

Resultatet av träningen har dock gett resultat. Jag har gått ner i vikt och min onda kropp ömmar inte längre lika mycket som förr.

Från att ha ålat mig upp och ur sängen som en sjöko på torra land och där efter vaggat som en pingvin till ”klubbhuset” studsar jag nu upp som en möbelfjäder. Jag rör mig som en oljad hankatt.

Mina kaxiga söner får passa sig när farsan får på sig handskarna!