Världens sämsta boxare!

Världens sämsta boxare. 

Efter ett ofrivilligt, kortare uppehåll från träningen kände jag mig oerhört laddad inför torsdagens boxningspass. En stukad swipetumme har under en och en halv vecka gjort mig otålig. Tummen har läkt ihop och med nytvättade träningskläder och lindade händer äntrade jag lokalen. 

Klockan slår 18:00 och coach Alnes sätter igång uppvärmningen. Vi springer runt och vevar, hoppar och gör allsköns rörelser i språnget. 

PANG!

Det går inte ens fem minuter så ligger jag utslagen, knockad och helt försvarslös bland väskor och vattenflaskor. 

Jag har stukat foten. 

Finlands sämsta boxare kallas ofta för Rantarunti Ringenen. Sveriges sämsta, nu levande boxare, måste vara Fredrik ”Halvmissen” Adetoft. Han klarar inte ens av uppvärmningen. 

Coach Alnes fixade kylspray och ispåse till sin slagna pugilist. Allt medans de övriga kombattanterna värmde på i fortsatt stabilt tempo. 

Som en skamsen hund drog jag mig tillbaka. Haltandes och stapplandes, nedför trapporna, ut till bilen och hem för att slicka mina sår. 

Skit också. 

Halvmissen Adetoft.

Vad är det som händer?

Det råder inget tvivel om att jag är inne i en teknisk formsvacka i detta nu. Det enda som verkar fungera fullt ut är min MacBook. Den sviker mig aldrig när Linux famlar efter skärmar och Windows bestämmer sig för att stänga av sig när jag minst anar det. Jag börjar bli uppriktigt sagt trött på mina datorer.

Tanken har växt det senaste, inte minst när jag fick min iPhone XR, att jag ska göra mig av med allt som jag inte använder och det som inte fungerar så som jag vill och så som det borde. Frustrationen ökar för varje gång jag sätter mig på mitt lilla kontor.

Min situation är ohållbar. Allt tekniskt strul när vi ska spela in, när jag har fått feeling för att skriva och inte minst när jag ska redigera foton, tär på mitt tålamod.

Jag ska hålla mig till det som fungerar bäst för mig helt enkelt och som det ser ut nu är det min Mac. Resten kommer att arkiveras på ett ställe där jag slipper se det och göra det allt för besvärligt att plocka fram för att ”testa en grej”.

Skitgrejer!

Beroende.

Solen skiner från en klarblå himmel. Det är slutet på augusti och de varma strålarna reflekteras från den plåtbeklädda verkstadshallen. Jag rundar hörnet och möts av ”Nordan”, det blåser en kall vind genom min tunna oknäppta jacka. Det är bara att konstatera, hösten är i antågande.

Jag tänker på mina nya böcker som ligger hemma, redo att öppnas och läsas. Det är favoriter i repris. Jag har lyssnat på dessa i form av ljudbok men när jag fyllde år så fick jag fortsättning i analoga, inbundna exemplar. Jag började läsa men tyckte att jag hade tappat mycket av historien så det gick iväg en beställning av de tidigare böckerna i det behändiga formatet pocket.

Tankarna på en kopp nybryggt kaffe på bordet, jag i fåtöljen med en bok i knät får mig att dra på mungiporna. Tur att det är en kort promenad hem från jobbet. 

Inga ”måsten”. Inga ungar som kräver min uppmärksamhet. Maria jobbar till sena kvällen. Ett önskescenario som uppstår ibland när alla bitarna faller på plats. Det är min tid. Bara jag, kaffet och boken.

Jag sitter i fåtöljen, tar en mun kaffe och tar upp………mobilen. 

Den vanliga rutinen. Släcka notiser. Youtube, Twitter, Facebook, mail, nyheter mm. Jag känner tröttheten dra i ögonlocken. Ett alarm ställs ifall jag somnar. Jag har lovat att hämta Maria. 

En duns. Jag rycker till. Mobilen har glidit ur min hand och landat med en dov smäll i mattan. Inget är sönder som tur är. Kaffet är kallt och mörkret har svept in utanför fönstret. Faan.

Det blev ingen läsning den här kvällen heller. Hur svårt ska det vara att bara ge tusan i den där lilla apparaten? Jag måste verkligen anstränga mig mer. Lägga bort den i ett annat rum. Under TV-tittande är det ett perfekt tidsfördriv i reklampauserna. Vid läsning dock mindre bra. Framförallt om man inte ens hinner börja läsa.

Från och med nu är det jag som går på mobil avvänjning. Och hör sen!

En av favoriterna.

Liten börjar bli stor!

När det står en moped i garaget och man är 11 år så kliar det naturligtvis i den blivande gashanden. Det är mer regel än undantag att lufta moppen när dottern är på besök. I ett svagt ögonblick lovade jag henne att hon skulle få provköra. Kanske inte så genomtänkt men jag står vid mitt ord.

Vi tryckte på oss hjälmarna och drog iväg i den varma augustivärmen. Mopeden, en honda scooter, susar iväg nästan ljudlöst. Den har inte gått mer än 120 mil. Jag älskar den.

Vi åker gamla Edsvägen förbi Brätte. Solen värmer och dottern håller hårt runt min midja. Vid ridskolan tittar nyfikna hästar upp när vi glider förbi. Det är sensommar och vi känner friheten vina genom visiren.

På den stora lastbilsparkeringen vid Båberg stannade vi. Det var dags för dottern att få köra moped för första gången. Jag satt bak med benen utsträckta för säkerhets skull några varv. Om det blir allt för vingligt kan jag agera stödhjul. Nu blev det inte så. Jag satt med mina dojjor på fotpinnarna hela tiden. Endast när den lilla GP-föraren stannade så hjälpte jag till att hålla hojen upprätt. Det är inte lätt för en liten 11-åring att stötta upp en moped, plus en gubbe på nästan 0,1 ton bak på sadeln. Min tanke var att det skulle räcka så. Men jag tyckte att hon skötte det hela så bra så att hon fick dra iväg på egen hand.

Liten börjar bli stor.

Tänk att några varv på en öde parkering kan göra någon så glad. Hon, en lycklig 11-åring som får köra moped för första gången och som tar med sig ett minne och en historia som kommer att berättas lång tid framöver. Jag, en stolt medelålders far som ser sin lilla dotter förvandlas till en motorburen ungdom och allt vad det kommer att innebära. Det är med skräckblandad förtjusning jag glimtar på framtiden.

Min lilla dotter, min lilla Liv

Ägg & Baconpaj på grillen!

Ibland tryter idéerna och det blir det gamla vanliga på grillen. Kyckling i alla dess former har varit ett återkommande tema den här sommaren. Nu vill jag ha något nytt!

Efter lite sökande på Youtube, en källa där du kan hitta allt och lite till, finner jag ett härligt recept på en paj med ägg och bacon. Vad kan gå fel?

Det hela är väldigt enkelt. Allt tillagas på grillen. Som de flesta av er vet så är lock ett måste. 125-150 grader ska det vara och grillmetod “indirekt”. Inte rätt över värmekällan alltså.

Bacon, ägg, lök, riven ost, chips, lite olja och svartpeppar.

Jag fräste bacon lite lätt. Sedan rullade jag dem, 2 stycken ihop på längden till “rosor”. När rosorna var klara planterades dessa i en form. I med lite olja och börja kläck äggen. Jag använde 12 st patroner. Strö över hackad lök och peppra. In i grillen!

Det ser ju mumsigt ut redan nu!

Nu har jag ingen exakt tid men när äggen är nästan klara, när de har “satt” sig så är det dags för riven ost och krossade potatischips. Blanda dessa två och strö över härligheten. Stäng locket och låt gå tills det att osten har smält.

Nu ska det smaka!
Mycket gott!

Mycket enkelt och uppskattat!

Vinfläckarna.

Livet är inte alltid 100% rättvist. Ibland får man en helt perfekt plats på campingens gräddhylla, andra gånger ”not so much”.

Platsen vi fick var helt perfekt förutom att vi stod precis bredvid ett Systembolag som hade öppet dygnet runt.

Denna inrättning befåglades av olika gäng under olika tider på dygnet. På morgonkvisten de lite mindre, blyga och försiktiga småfåglarna. De pickar lite på de saftiga, svarta bären men håller sig mest på marken där de beter sig som hundar och hoppar omkring bland bord och stolar för att hitta någon rest från gårdagens grillbricka. Det verkar som om dessa små, flygande fän mest använder trädet som skydd.

Framåt förmiddagen vaknar då de luftburna attackbombarna. De sitter i gäng, planerar dagens bombräder och sväljer de där satans bären hela för att sedan gå till attack och precisionsbomba allt som rör sig.

Ibland missar de och träffar bilar, förtält och naturligtvis husvagnar. Bomberna består av halvsmälta bär av okänd art. Nedslagsplatsen kännetecknas av en svart eller mörklila fläck som mest liknas vid utspillt rödvin på bästa blusen.

Dessa små fläckar, gjorda med flit av luftens avskum, sitter ganska hårt i den vita plasten. Jag har nu på morgonen testat med vanligt schampo, avsett för husvagn men utan godkänt resultat. Det blir till att skaffa för ändamålet starkare kemikalier.

Fega, berusade och förhoppningsvis med tarmvred, drar sig plågoandarna undan när måsarna börjar patrullera luftrummet. En måsskit hörs ju nästan när den vinande far igenom luften. Jag hittade just en sådan nedslagsplats, precis ovanför skidluckan. Man kan undra vad den måsen hade ätit. Med tanke på hur stor spridning skiten hade så är en halv budapestlängd en gissning så god som någon.

Sista semesterveckan är påbörjad men säsongen håller på länge till

Med vänlig hälsning, Ade.

Microfiberbadlakan, vilken grej!

Näst sista natten med gänget.

Under veckans gång har vi blivit färre i sällskapet. Alfred blev hämtad av grabbgänget redan i onsdags. Fördelen med hans avresa är att vi kan plocka ner sovalkoven som annars tar upp en stor del i det lilla reseförtältet.

Det överväger dock inte hans frånvaro. Att en 18-åring frivilligt vill spendera några dagar med päronen på en camping får väl ses som något unikt.

I det fantastiska fredagsvädret spenderade vi någon timme vid polen. Fläsket stektes och bonnbrännan har jämnats ut en del.

Fredagen var ännu en dag med besök. Härliga återseenden långväga ifrån. Mycket trevligt.

Vår resa närmar sig sitt slut men vi smider redan nya planer. Apropå något helt annat än ränksmideri så måste jag slå ett slag för microfiberbadlakan.

De tar ingen plats, torktiden är minimal och det är en fruktansvärt märklig känsla att torka sig med dem. Vilken fantastisk uppfinning. Finns de med inbyggda värmeslingor också måntro? Att försöka värma sig i ett blött lakan, gjort av microfibrer, är som att försöka släcka eld med bensin. Fast tvärt om.

Fredagen bjöd även på grillat. Kycklingwraps.

Vi börjar ”bo” in oss och känna oss hemma i vagnen. Med det kommer även mer matlagning. Det ska bli spännande att se vad menyerna kommer att bestå av nästa resa.

Lördag morgon bjuder iallafall på regn. Ett fint sommarregn som strilar från en flammig himmel i grått. Färska frallor och en caffé latte är inhandlat och jag sitter i förtältet, lyssnar på regnets smatter.

Det är lycka det.

Precisionsbombad i örat.

Där sitter man, intet ont anande. Gästerna är samlade runt den tända grillen och det uppspelta samtalet hoppar från mun till mun. Vi är insvepta i lycka här på campingen.

Det är då det händer.

Det är precis då, vid denna perfekta tidpunkt, när livet är som bäst och alla väntar på en grillad korv med senap och ketchup, som det mest osannolika händer.

Jag blir precisionsbombad av en liten, skitnödig fågeljävel. Med en träffsäkerhet som självaste Robin Hood hade blivit avundsjuk på, ställer alltså detta avskum till djur in siktet på mitt öra. Och inte bara det mina vänner, IN I ÖRAT! Fattar ni? Denna bastard till fågel träffar alltså mig med en skit rätt in i örat.

Det liksom bara smäller till och jag undrar vad fasen hände? Efter lite panik, tops och mången skratt så är jag på banan igen. Helt otroligt. Vad är liksom oddsen för det?

Gårdagen var iallafall till belåtenhet. Hantverksby nedanför Kinnekulle besöktes och vi hade en mycket trevlig dag med nära och kära.

Idag blir en dag vid poolen.

Objudna gäster.

För många på campingen började onsdagen i moll.

Objudna gäster har under nattens mörkaste timmar skurit upp ett antal tält och tagit med sig tillhörigheter. Det mesta kom tydligen tillrätta men förtälten står med lappade fönster. Chockade och arga campingvänner ska nu försöka komma över den där obehagliga känslan när någon har gjort intrång i den privata sfären. Mycket otrevligt.

Livet och semestern går dock vidare med trevligare göromål. Utflykt till Hindens rev. Min dotter, 11 år och inne i någon form av förpubertet tyckte naturligtvis det var ”astråkigt”. Men som familj håller vi ihop och livet är inte alltid 100% rättvist.

För första gången står vi på en plats med eget vatten. Varför har vi inte gjort det förut? Somliga i familjen är som björkar om våren. De dränerar vattentanken fortare än kokt sparris och jag springer i skytteltrafik med vattenkanna och gråvatten.

En slang ska därför inhandlas för att på ett bekvämt sätt tillfredsställa damernas vattenbehov.

Idag får vi besök. Den äldre generationen luftar det gråa håret och hänger med till en hantverksby i närheten. Även den utflugna yngre generationen kommer. Min son med regering.

Ett riktigt släktkalas i förtältet!

Lugnet efter stormen

Gårdagens syndaflod drog vidare när eftermiddagen fortfarande låg i sin linda. Solen orkade inte riktigt tränga genom den lågt hängande gråa himlen.

Kvicksilvret visade låga 14 grader och det är stor kontrast mot värmeböljan som har hållit oss varma, väldigt varma.

Somliga i truppen fryser tydligen ihjäl om de tar ett steg utanför vagnens fyra väggar. Andra njuter. Jag till exempel.

Om temperaturen stiger, över 25 grader, så får jag problem.

En förvandling från normal, medelålders man med chipstuttar, glatt humör och lite kulmage, till en våt disktrasa.

Jag vaknar mitt i natten, dyngsur. Speciellt om huvudet. Det känns som om jag har kalufsen i gasolugnen med en stickad ullmössa på skallen. Det fullkomligt rinner. Igår var det inga problem och som sagt, jag njöt.

Det fick bli en dag i vagnen. Syndafloden drog sig tillbaka som en skamsen hund och vi kunde så småningom återvända till förtältet.

Senare på kvällen blev det en promenix med goda campinggrannar in till staden och förtäring på lokal restaurang.

Det hela avslutades med glass och annat av den kalla sorten.

Det är ju en dag i morgon oxå!