Sommarluft!

“Nu är det sommar, nu är det soool……trallalaaa trallalaa!”

Efter en lång vintervila har nu vagnen, döpt till “Kabelina” av min dotter, fått komma ut i värmen.

Detta är andra våren/sommaren som jag med ångest i bröstet och flackande blick låser upp och öppnar pärleporten till himmelriket. Många frågor och olika scenarion rusar genom mitt osäkra huvud. Har mössen gjort kaos? Växer det svampar i tak och på dynor? Kommer det att spruta vatten ur sönderfrusna kopplingar och magnetventiler? Kommer det att lukta gam och grillad orangutang i vagnen?

“-Det gjorde inte det förra året.” tänker jag.

Dörren går sakta upp. Jag blundar och håller andan. Sakta öppnar jag ögonen och kisar in. Samtidigt drar jag en lättnadens suck. Det luktar ta mig tusan fortfarande nytt! WOOHOO!

Jag vrider om huvudbrytaren till strömmen och………..nada. Jag biter mig i underläppen och bannar mig själv för min lathet. Första vintern var jag en redig pojk och tog ur batteriet för förvaring i tempererat förråd. Inte denna gång. Den tunga klumpen är lika död som Saabs biltillverkning i Trollhättan. Jag hakar på vagnen, monterar speglar och drar iväg. Mot Biltema!

En laddare och en ost/baconkorv senare är jag hemma. Batteriet har lyfts ur för att laddas på altanen. Felkod F4 visas på laddarens display. Vad fasen betyder det? Jaha……Batteriet är kasst. Biltema, vända nummer två och ett nytt batteri införskaffas. Efter montaget så vrider jag åter på den klarröda huvudbrytaren. Hihi! Nu fungerar det som det ska.

Jag pysslar lite i kofferten. Lägger i ordning kablar, plattor till stödbenen och lite smått. Jag har även köpt en ny gasoltub som sätts på plats. Nice!

Efter en okulär besiktning tycker jag mig se att det är lite luft i däcken. Jag tar mig till mitt jobb där en kollega fyller på med 4,5 kilo härlig frisk sommarluft.

Det enda som är kvar att testa är vattnet. Jag hann inte med det. Det sista jag gjorde innan vagnen ställdes undan i höstas var att göra den årliga servicen. Killarna på verkstaden sa att nu är den förberedd för vintern och det är bara att ställa undan vagnen. Jag litar på dem.

Dagen avslutades med att jag hämtade Maria efter hennes arbetspass. Jag ställde ut en campingstol och satt i skuggan på hennes jobbs parkering. En liten minicamping.

Sommaren kommer att bjuda på tre bokade resor och en del spontana utflykter. Jag och familjen längtar och vi hoppas på många härliga stunder med Kabelina.

 

Bosse och Kabelina

Let’s get ready to rumble!

I oktober förra året tog jag ett beslut som har förändrat mitt liv. Tillsammans med min gamla barndomskamrat, vi kan kalla honom för ”PW”, började jag i boxning. Jag har hängt med i klubben i snart 10 år med mina barn som utövare. Jag har även gått tränarutbildning steg 1 och höll i nybörjargruppen under några månader. Restiden från jobbet satte dock stopp för fortsatt träningsuppdrag.

PW & Ade

Det känns lite som att cirkeln är sluten. Jag och PW, två medelålders män, försöker hålla jämn takt med kidsen. Åldern och ett hårt arbetsliv i en klen kropp börjar ta ut sin rätt.

Knän, höfter och armbågar knäpper och knakar som en påse popcorn i micron när vi stånkar oss igenom uppvärmningen. Egentligen hade det nog räckt med den. Uppvärmningen alltså. Jag är oftast helt slut efter den.

Det var under dagens träning som jag blev medveten om hur bra det är att röra sig i min ålder. Jag har inte tränat på två veckor och mitt vänstra knä har börjat strula. Höften likaså. Under de första varven, precis i början av uppvärmningen, brände det i knät. En eldsvåda som snart dog ut. Vilken känsla! Jag kände mig stark. Under indianhoppen kom en annan insikt. Jag är definitivt inte 20 längre!

Det som förr var enkla, höga hopp med vartannat knä i hakan under luftfärden liknar nu mest fruktansvärt misslyckade hoppsasteg. Men vi försöker!

Träningen avslutades med sparring. Fruktansvärt roligt men otroligt jobbigt. Alla sinnen är påslagna. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag är glad om jag lyckas hålla tempo i två minuter. Fy fan rent ut sagt. Här måste jag jobba med att trimma ”pumpen”. Att syresätta denna klump till kropp kräver en stor motor.

Resultatet av träningen har dock gett resultat. Jag har gått ner i vikt och min onda kropp ömmar inte längre lika mycket som förr.

Från att ha ålat mig upp och ur sängen som en sjöko på torra land och där efter vaggat som en pingvin till ”klubbhuset” studsar jag nu upp som en möbelfjäder. Jag rör mig som en oljad hankatt.

Mina kaxiga söner får passa sig när farsan får på sig handskarna!

Klassbollen 2019

Mitt intresse för den omåttligt populära sporten ”fotboll” måste klassas som svalt. Visst, jag har gjort mina minuter på plan i knatteligan men det var grupptryckets fel. ”Alla” spelade ju fotboll.

Jag var mest upptagen med att kolla vilket nummer jag hade på tröjan när det vankades match.

Mitt deltagande var inte långvarigt. Friidrott var mer min grej. Personliga prestationer. Men det var inte mina löpartalanger vi skulle prata om nu. Nope!

Fotboll, denna remissinstans för blivande dramatenskådisar har av naturliga skäl inte väckt något större intresse hos min barn heller. Min mellersta bastard lirade klassbollen 2014. Det är väl den insats han gjorde på en fotbollsplan.

Det har varit ganska skönt att slippa köra kidsen till träningar, cuper mm.

Min dotter är den sista på denna jord som jag trodde skulle komma hem med en anmälan till klassbollen. Nu gjorde hon det. Varför vet jag inte. Kanske för att de flesta i hennes klass skulle deltaga? Kanske var det för rabattkupongen till Max? Eller var det kanske för den urtjusiga tröjan och den gråa vattenflaskan?

En träning hann de små liven med innan den stora matchdagen. Det gick bra. De vann alla sina matcher. 4 stycken.

Jag och sambon hängde vid sidan av, fotograferade, käkade hamburgare och solade oss i den starka vårsolen.

Det var en bra dag.

Dotterns karriär inom fotbollen tror jag dock tog slut efter det att diplomen delades ut. Man ska sluta när man ligger på topp.

Liv i full aktion!

På tillbakagång.

Mitt nya jobb innebär att dator och telefon är mina främsta redskap istället för hammare, såg och skruvdragare. Det är lite av en dröm för mig som är slav under den tekniska utvecklingens piska.

Som telefonbärare erbjuds man för en ringa summa att även använda luren privat. Jag nappade på det. Detta innebär att inom en snar framtid kan jag säga upp mitt dyra privata abonnemang och spara en ansenlig summa i månaden. Uppgörelsen innebär också ett liv med obefintlig mobildata och en telefon som jag inte ens hade gett till min dotter. En rejäl tillbakagång alltså. Jobbmobilen kommer med förinstallerade appar som är anslutna till koncernens telefonväxel, officesuite mm. Jag hade säkert kunnat lämna in min Mate 10 PRO till IT-avdelningen men jag är sugen på något nytt.

Bortskämd som man är med nästintill obegränsad surf så måste jag tänka på ett annat sätt. Jag måste ändra beteende. Hemma blir allt som vanligt. Wifi kommer att vara min bästa vän. Det är när jag lämnar nätverket och beger mig ut på platser där ingen uppkoppling finns.
Vad gör man då?
Skalar kottar istället för att kolla senaste Youtubeflödet? Bygger barkbåtar istället för att skrolla genom nyhetssajter? Måla en vägg och tittar på när färgen torkar? Jag vet inte. Kanske läsa en bok?

Det är med skräckblandad förtjusning som jag kastar mig tillbaka i tiden.

Jag har ju levt i en analog tid där internet ansågs vara en fluga. En tid när ett kassettband med låtar, inspelade från radion, åt upp batterier i min Walkman.

Jag har levt i en tid när Anslagstavlan och tre minuter Tom & Jerry i Lilla sportspegeln var det enda tecknade som fanns att tillgå för en liten knodd i det digra utbudet av tvkanaler. Två till antalet.

Riktigt så illa är det inte. Wifi finns ju nästan överallt. Det kommer att bli mina vattenhål. Det är där jag stannar upp och reser jorden runt i nyhetsflöden och historiska wikisidor. I radioskuggans svarta sken kommer ni att se mig huka över någon historisk roman eller faktabok.

Väl mött.

Winter is coming.

Efter att ha tillbringat fullständigt oacceptabelt många timmar i soffan är vi, Maria och jag äntligen framme. Alla tidigare säsonger av Games of Thrones är nu i färskt minne och säsong 8 är påbörjad.

Det är rafflande. Slutet är nära.

En rädsla av tomhet gror någonstans i sinnet. En tomhet som växer sig starkare ju fler avsnitt vi bockar av. Vad händer sen när allt är slut?

Stunder av gemenskap. Glass och ostbågar. Pauser för att göra notiser om släktskap i ett linjerat litet skrivblock. Targaryen har fuckat upp det rejält kan man säga.

Samtal och neddragna persienner. Önskningar om att klockan ska ringa läggdags för dottern. Tid tillsammans.

Nu snart, någon gång i Maj sänds det sista avsnittet av GoT och vi återgår till vardagen igen. På ett sätt är det skönt. Mer tid till annat.

Egentligen är det inte mycket som kommer ändras. Bara vårt gemensamma fokus. Annars är vi precis som vanligt, Maria och jag.

The end is near.

42 Adetoft stämplar ut.

Livet tar ibland oväntade vändningar. När man tror att resan har nått sitt slut så kommer ännu ett vägskäl och beslut måste fattas. Precis ett sådant val stod jag inför för ganska exakt en månad sedan.

Mitt jobb som formsnickare på Örs Cementgjuteri kunde inte vara bättre. Jag grejade i min lilla hörna med formar, lådor och speciella ursparningar. Jag hade förtroende att sköta ett upplägg som passade mig. Ibland kom någon kollega för en specialbeställning eller bara för att snacka lite skit. Det senare är lite av min specialitet.

Om inte det där vägskälet hade dykt upp så hade jag stått kvar där i hörnet bland sågar, borrmaskiner och ritningar till pensionen.

Stigen som jag valde går i en helt annan riktning. Lastbilar. 600 meter hemifrån. Det är lite skillnad från de 52 kilometerna enkel väg som jag hade till gjuteriet.

Men som sagt, jag hade aldrig letat upp ett nytt jobb om inte detta kommit till mig. I morgon måndag är det jag som tar mig en liten promenix till mitt nya jobb.

Mvh Ade

Spritlotteriet.

Jag fäller ihop tumstocken och trycker ner den i bältet. Magen kurrar och matlådan som morsan fixade i morse står i värmeskåpet. Tanken på hennes köttfärssås och makaroner får det att vattnas i munnen.

Gerhard ropar och jag knäpper av mig snickarbältet och sällar mig till skaran av kollegor som drar sig mot byssjorna.

Stämningen är hög. Alla vet vad som väntar. Vinnaren av veckans spritlotteri ska koras.

Under frukostrasten skickades en ring med lotter runt. Jag minns inte vad dessa lotter kostade, det är ju snart 30 år sedan, men som den fattiga 17-åring jag var så köpte jag bara en lott. Många köpte fem eller fler lotter. Faan. Ska ”Kaggen” vinna första pris denna veckan också, eller är det den där jävla surkuken ”Roffe” som drar hem storvinsten?

Första pris är en hel sjuttifemma. Den hade ju inte suttit helt fel till helgen. Oddsen är ju inte på min sida. En enda liten jävla lott som troligtvis är den största nitlotten som finns.

Sören tar till orda. ”-Gubbar, det är dags!”

Tystnaden lägger sig i den överfulla byggboden. Platschefen har tittat in. Han är den största snusaren jag känner. En snusdosa räcker till fyra prillor. Fattar ni? Fyra prillor! Grävmaskinisten som alltid har jeans och finskor på sig har också köpt några lotter. Alla på bygget vill vinna.

Sören stoppar ner handen i en bygghjälm. ”-Tredje pris går till nummer 39.”

Faan! Det är en elektriker från byssjan bredvid som kammar hem 6 st 50cl starköl. ”Hehe, det räcker ju iallafall på hemvägen,” skrockar han med snuset hängandes över framtänderna. Jävla tönt tänker jag.

”-Andra pris går till nummer 16!

Skit också! En kvarting och 6 st starköl går till kranföraren. En liten torr gubbe som med all säkerhet kommer att sälja sin vinst till den som betalar mest. Fan att jag inte har cash!

”-Första pris, denna fina flaska Absolut vodka går till nummer……….

Sören rör runt i hjälmen med sina stora händer efter en lott. Hans blick stryker runt bland förväntansfulla arbetare. Han har det där jävla flinet på läpparna. ”-Kom igen nu för faan Sören!” ropar Berra. Rasten är över!

Första pris går till nummer 7!

Men vad i helv….. Det är ju jag! Hallå! Det är jag! Jag har vunnit en stor fet flaska sprit!

Applåder! Grattis Valpen! Jag får ryggdunkningar och glada tillrop.

Dragningen är över och alla drar iväg ut till sina respektive arbetsplatser. Sören kommer fram till mig. Han har svårt att få ur sig det som vilar på tungan. Jag har mina aningar. Jag förstår att det sätter hans moraliska kompass ur spel. Jag är inte myndig och jag får absolut inte gå på Systemet och köpa sprit. Jag ser i mina tankar hur högvinsten byts till en stor cola och en chipspåse.

Det var den helgen det.

-Du Freddan, Jag kan inte ge dig en hel sjuttifemma. Tänk om det skulle hända något med dig. Då skulle jag få skit.

-Jag fattar, sa jag. Det gör inget.

-Du får en kvarting och fyra öl istället.

-Ehh va? Okej……tack, sa jag och sken upp.

Klockan slog fyra. Det var dags att åka hem. Med lätta steg och ett härligt klirrande från ryggsäcken när matlådan i rostfritt stål slog mot spritflaskan promenerade jag genom Partille centrum bort till busshållplatsen. Vilken jävla eftermiddag! Nu måste jag hem och gömma skiten för morsan och ringa PW!

Mvh Ade!

Mulle Meck!

När man bor tillsammans i en och samma bostad under barnens uppväxt är det ofrånkomligt att saker och ting sjangserar. Kök, badrum och dörrhandtag är utsatta för en omild behandling av dessa “vår framtid”.

Kidsen har sina perioder där de nyttjar saker mer än vad de gör under andra.

Ta till exempel när de precis har växt till sig och kan, med strumpa på ena foten, dreglande mun och balanserades på ena stortån, nå trycket (dörrhandtag på fackspråk) till alla innerdörrar. Det hängs, öppnas och kläms till förbannelse. Tryckena hänger som “på en gammel”. Slappa, trötta och man vet inte om man kommer ut om man låser in sig på “muggen” för att få en paus i vardagen.

En annan period är kylskåpsperioden. Den infaller under sena tonår och jag tror att det drabbar killar mer än tjejer. Hens vet jag inget om men antar att det handlar om vad som hänger mellan benen.

Det serveras en härlig middag och alla äter sig proppmätta. Tonåringen gör tabberas. Lik förbannat hör man kylskåpet öppnas en halvtimma senare. Han är sugen på något. Först när jag börjar få frostskador på tårna ute i vardagsrummet stängs dörren till kylskåpet. Hyllorna har noga inspekterats alldeles för länge. Han hittade ingenting då men av någon anledning tror den svajiga och gängliga pojkvaskern att status i kylen har ändrats en timma senare. Samma procedur som förut. Öppna dörren, inspektera för länge och stäng. Detta upprepas så ofta att kompressorn till kylen går oavbrutet.

Det promenerar mig på nerven!

Den största kranmarodören har lyckligtvis flyttat hemifrån. Jag vet inte vad det var med honom och vattenkranar. Han ser nog dessa som någon form av styrkeprov. Det ska vridas om så hårt att packningen kläms ut under diskbänken. Jag vet inte hur många av dessa jag har bytt genom åren. Det är ett antal kan jag säga. Nu var det dags igen. Lyckligtvis är det den gamla sorten och en halvmånads chimpans klarar av att byta. Värre blir det om vi byter till en engreppsblandare. Tror jag.IMG_20190320_110049-COLLAGENär jag ändå var i farten så gav jag tvättmaskinen en översyn. Den är också till åren kommen och firar väl 10 år i år. Luckan krånglade och ville inte alltid stänga sig. När jag efter ett samtal med min trolovade fick order om att starta maskinen så ficka jag inte stängt luckan alls. Den vägrade. Jag märkte då att haken i luckan, som ska låsa fast den i stängt läge satt alldeles löst. Fan…….

Fram med lite verktyg och några minuter senare var det löst. En sprint hade ålat upp sig under år av användande och helt sonika hoppat ur sitt läge. Det var bara att pilla i den igen så var mekanismen som ny.

Nu ligger jag på plussidan och kan ta det lite “launa” i helgen. Härligt!

Lättare sagt än gjort.

Maria vandrar iväg med svågern längs en rad av dörrar. Korridoren verkar oändlig. Syskonen svänger vänster och försvinner in i hjärtat av sjukhusets ändlösa labyrint.

Cafeterian är öppen. Om man skulle ta och köpa en………….NEJ!

Jag sitter kvar på bänken. Jag ska inte äta sötsaker en vardag. Jag tränar regelbundet för att gå ner i vikt. Att lägga pengar på min egna undergång är ju fan inte rimligt. Blicken faller ner på telefonens skärm. Youtube visar en “Greatest knockouts of 2018”. Jag tittar upp från skärmen. 3 för 15:-……….äh va faan! Ett ögonblick senare sitter jag med tre chokladbitar. Mars, Dajm och en schweizernöt. Vilken jävla karaktär jag har!

Jag föll alltså för frestelsen. Att det ska vara så svårt. I den vanliga vardagen går det bra. Till jobbet, hem från jobbet och att efter hemkomsten vara upptagen med dagliga sysslor tills det är läggdags. Bryts vardagens vanliga rutiner och jag utsätts för frestelser som dessutom också är lättillgängliga får jag problem.

Detta är något som jag måste jobba stenhårt med. Förhoppningsvis avtar sötsuget och jag åter kan vistas bland folk som en vanlig medborgare utan att smyga in i närmaste pressbyrå eller mack för att synda.

Ha det gött! // Ade.