Kategori: Skriverier

  • Menisken

    Menisken

    Hör nu på govänner så ska jag för er berätta, vad en gosse gjorde, en dag i sköna maj.

    Min känslostyrda tonårsdotters trotsiga smäll i dörren sätter fart på min lätt överviktiga gubbkropp. Min höjda röst var för döva öron och som en lurvig brakskit drar hon iväg ut i försommarkvällen. Det är som att bli klickad mitt i ett telefonsamtal. Jag blir rosenrasande! Detta måste vi lösa här och nu.

    Innan jag har kommit upp ur min numera smått nedsuttna fåtölj, fått på mig mina snabbaste skor är skymten av min avkomma ett minne blott. Jag halvspringer runt på området på måfå men hon står ej att finna. I all hast glömde jag min telefon och hastar hem för att kolla var hon håller hus. De är smarta de där mobilerna. Jag ser i telefonens skärm var hon befinner sig på några meter när. Hon är fast.

    Vi klarar ut händelsen och är åter i den bräckliga, kärleksfulla bubbla som man lever i när man har tonåringar.

    Ett par dagar senare börjar jag få ont i knät. Det har jag haft förut. Det är bara det att nu vill inte värken ge med sig. Jag stapplar mig igenom semestern som en trött Zeb Macahan. Någon vecka in i arbetslivet blir min situation ohållbar. Jag tar tag i mitt problem.

    Efter några månader av läkarbesök, magnetröntgen och träning enligt fysioterapeutens alla regler, ligger jag nu under kniven på Calanderska i Göteborg för att genomgå en operation av ett stycke menisk i mitt högra knä.

    Jag har aldrig blivit sövd förut. Kanske är jag feg, försiktig eller helt enkelt smart som inte utsätter mig för farliga situationer.

    En lätt surrealistisk känsla infinner sig när jag vaknar upp och stirrar rakt ut genom ett fönster. Trädens kronor är fortfarande gröna. Jag är härligt omstoppad i den varma sängen och jag sluter mina ögon igen. Mina tankar går till Oskar och Maria som sitter i foajén och väntar. De har suttit där några timmar nu. Sedan försöker jag minnas just den stunden jag somnar.

    ”Ta ett djupt andetag och tänk på något fint” säger en röst. Jag ligger nytvättad, rakad och klädd i vit särk. Vår nya husvagn dyker upp på näthinnan för ett ögonblick och sedan minns jag inget mer. Märklig känsla.

    ”Andas Fredrik, andas.” säger en förbipasserande sköterska. Jag tittar upp och drar ett djupt andetag. Likt älvor som dansar på ängen om morgonen, skrämda av solens första värmande strålar, försvinner narkosens dimmor ur min kropp.

    Det står en bricka med juice, kaffe och en fralla på det lilla bordet bredvid mig. Det smakar himmelskt efter ett halvt dygn av fasta. Jag ber om en kopp till.

    Bedövningen sitter i när jag för egen maskin tar mig ner till Maria och Oskar. Oskar ska agera chaufför och min bättre hälft Maria har omedvetet varit ett moraliskt stöd som gjorde denna dagen till det bättre.

    Hamburgaren på Gyllene Måsen lägger sig som bomull i magen. Sällan har det smakat så bra med skräpmat. Jag är vid god vigör och humöret är på topp.

    Nu väntar en period av återhämtning och stärkande träning. Hur lång tid det tar är lite upp till mig och min karaktär. Jag känner mig stark!

  • När bitarna faller på plats.

    Jag vill börja med att gå ut med en varning. Risken finns att detta inlägg blir ”nördigt”.

    De allra flesta har något intresse som tar upp tid i vardagen. Kanske är det utvecklat till en hobby som till stor del får samsas med jobb, familj och vänner. En stor del av livet helt enkelt. 

    Vissa ”bor” i sina garage och skruvar, putsar och polerar. Andra byter vatten och möblerar om i sina akvarium. Det finns de som halkar runt i sadeln på 400 kilo havremoppe. Det samlas och byts saker i parti och minut över rikets gränser. 

    Ingen kan säga att det andra är fel. Var och en väljer själv vad som ska ta upp ens fritid.

    Jag har skiftande intressen till min kära sambos förtret. Är det inte grill så är det teknik i alla dess former. Eller som nu, pennor och papper.

    Jag har alltid haft en förkärlek till det skrivna ordet. Att sitta och bläddra i ett block eller häfte fylld, sida upp och sida ner, med handskriven text. Bladen kurvar sig lite av bläcket och sidorna har ändrat textur. Drar man med fingertopparna över den en gång helt släta sidan kan man nästan känna texten. Det händer något med mig helt enkelt.

    Jag har skrivit dagbok i omgångar. Både analogt och digitalt. Jag har svårt för att hålla kontinuitet i mitt skrivande. Största anledningen är nog att mina dagar ofta ser likadana ut. Jobb, äta, sova. Det händer inte så mycket. Nu ska ni inte vara oroliga, jag gillar att ha det så. Ett liv utan överraskningar är ett bra liv enligt min filosofi. Planerade händelser är något helt annat. 

    Om man som jag, har gläntat på dörren in till reservoarpennans underbara värld upptäcker man snart att det inte går att använda vilket papper som helst. Det är också ett helt universum att utforska. En väldigt rolig resa.

    För min dagbok fick jag en notebook från Akademibokhandeln av min svåger. Kollektion stora A med 80g papper. Underbart att skriva i med min Kaweco Sport Brass reservoarpenna.

    Till dagliga anteckningar köpte jag ett block från Moleskin i pocket size. För att skydda detta block från vardagens tuffa miljö, fickan, ryggsäcken mm har jag ett fodral från Paper Republic. Beställt från Österrike med ”ADE” stansat i det italienska lädret. Jag älskar doften av äkta läder! Jag gillar det blocket men blocket gillar inte min reservoarpenna. Bläcket blöder igenom.

     Hur gör jag nu? Jag vill inte byta block. En ny penna? Japp! En ny penna från Kaweco. En Sport Gel Roller. Den blöder inte lika mycket. Det fungerar! 

    Bitarna börjar falla på plats.

    Som jag nämnde innan så blir det inte varje dag jag skriver dagbok. Kanske ska jag hitta på något annat? 

    För ett tag sedan fick jag upp ögonen för ”Bullet Journal”. Ett koncept där du från ett tomt block skapar din egen almanacka, anteckningsbok, dagbok och ja, vad som helst egentligen. Allt i ett och samma block. Detta är superintressant och jag har gjort en del prov i mindre format men inte vågat gå ”all in”.

    Tills för några dagar sedan. En Bullet Journal landade i brevlådan. En Leuchtturm1917.

    Jag får flashback från tiden i högstadiet när elevkalendern tryckte i bakfickan. Där fanns hela ens liv. Ska jag få uppleva den känslan igen?

    För att komplettera och testa mig fram till ett arbetssätt som fungerar för mig har jag även skrivkort från Mod.1927. Små kort av underbar kvalitet som jag med all säkerhet kommer att ha stor nytta och glädje av.

    Nu ska jag sätta mig med en kopp kaffe i solen och skriva om gårdagens roadtrip med barnen.

    Med vänlig hälsning, Ade.

    Bitarna börjar falla på plats.