Kontrollen blinkar blå. Ett ganska gemytligt sken som, om det inte vore för det hemska pipandet, gärna hade fått fortsätta att blinka. Blå lampor som blinkar är coola.
Kofferten öppnas utan några som helst protester. Lelles WD40 gjorde susen. Vid förra rekreationsvistelsen för två veckor sedan fick jag med nöd och näppe upp låset. Håll er väl med grannarna!
Gasolen vrids på och vi startar igång vagnen.
Kylskåpet brukar hosta igång på gasolen utan mankemang. Jag har fått för mig att det går fortare med en liten hederlig brasa under skåpet för att få fart på det.
Maria sticker ut huvudet och ropar på mig. ”Det piper från kylskåpet!”
Jag avslutar konversationen med grannen och ilar in i vagnen. Jag fingrar frenetiskt på kylens sparsmakade panel och får igång den på el. Det slår mig att jag har glömt trycka på den där ventilen som sitter vid flaskan. Det pyser tillfredsställande när gasolen släpps fri i systemet.
Tyvärr strejkar kylen fortfarande. Triangeln lyser med ett fast blått sken. Jag slår över på el igen och kollar så att spisen fungerar. Japp, det brinner.
Men vad bra. Då har jag ju något att pilla med i morgon.
Agnes kommer och säger hej och godnatt. Det är snart läggdags men lite bus med Maria hinns med innan den ljumma vällingen ska vagga den lilla till sömns.
Vi sträcker ut oss i soffan. Jeopardy flimrar på teven. Vi ska snart duka fram lite gott och blandat på det väl tilltagna bordet i soffgruppen.
Jag vänder mig om mot Maria, världens finaste, och säger ”-Vi två älskling, du och jag.
