Kategorier
Livet

En morgon att minnas!

Jag slår upp ögonen. Lyssnar….. Var det inte något som rörde sig ute på altanen? 

Min blick fastnar på myggan som höll på att driva mig till vansinne i går kväll. Myggan är utspridd och väl tillplattad i taket efter ett välriktat slag med handflatan. Efter en lång och intensiv strid långt in på småtimmarna kunde jag åter släcka lampan och falla in i drömmarnas värld.

Ja visst fan! Alfred har sin första dag på sommarjobbet. Kom gossen iväg?

Jag smyger ut i vardagsrummet, kollar ut genom fönstret, japp, cykeln är borta. Han kom iväg. Med ett tafatt försök att gnugga bort sömnen ur ögonen hasar jag mig vidare genom lägenheten för att besöka “tryckeriet” och “lägga en laser”.

Efter att ha förrättat mitt tarv släpar jag mig tillbaka till sängen. Det är så där härligt ljummet under täcket. Maria sover djupt.

Jag vet inte hur länge jag vandrade i drömmarnas dal men helt plötsligt står Alfred i dörren in till vårat sovrum och flämtar.

Farsan! Du måste köra mig! Det är något som har trasslat in sig i kedjan på cykeln!

Likt en möbelfjäder studsar jag upp. Efter endast ett par minuter sitter vi i bilen, på väg till Alfreds jobb. 

Gossen berättar, fortfarande andfådd, “Jag hade ju kommit bort till Brandt (ca en halv kilometer) då det tog tvärstopp. Jag fick slänga upp cykeln på axeln och springa hem igen och väcka dig!”

Jag anar vad det är som har trasslat in sig. Minnet av en kamouflagefärgad tröja som hänger på pakethållaren gör sig påmint. Livs kompis hängde den där på tork. 

Efter leverans av ett stycke gosse, stressad men i tid, åkte jag hem för att ta itu med cykeln. Att åla sig ner i sängen existerade inte längre. Hungern hade satt in så det var bara att ge upp planerna på att sova länge.

Jag meddelade ansvarig förälder att tösen nu är en tröja kort. Den satt djupt monterad i bakre navet och således bortom all räddning. Vi var båda överens om att det är sådant ”som händer”.

Nu är allt frid och fröjd och semestern kan fortsätta.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
Livet

Sista lediga dagen innan semestern.

Söndag och solen skiner från en klarblå himmel. Det är i arla morgonstund, de flesta sover. Det är tyst. Dock har grannes pojk presenterat sig för denna vackra morgon.

Fralla med ost och marmelad och en kopp kaffe på framsidan där solens strålar har letat sig fram över hustaken. Det blir varmt idag.

Kategorier
Livet

Kan cider vara skadligt för immunförsvaret?

Japp, jag har insjuknat i en horribel mancold och ligger i fosterställning med frossa, feber och en värk i kroppen som jag inte ens önskar min värsta fiende.

Under de korta perioder som jag är vid medvetandet och kan samla tankarna så funderar jag på när detta virus angrep min annars så välstöpta kropp.

I lördags hade jag en utekväll med mina söner, 19 och 21. Det blev ”några” bärs, EN cider och en 4:a rökig whisky.

Vi hade en grym kväll tillsammans och jag mådde förvånansvärt bra på söndag morgon.

På måndagen kändes det i halsen att ”något” var på gång. Jag härdade ut på jobbet för familjens skull, naturligtvis. Men på tisdagen var det kört. Mansförkylningen slog till med full kraft. Nu är det onsdag och ingen bättring i sikte.

Nu till min fundering. Försvagade den där enda cidern, med smak av ananas, som jag drack på krogen mitt immunförsvar så till den milda grad att jag blev mottaglig för all sköns mer eller mindre hemska virus. Hade jag klarat mig om jag endast höll mig till det gamla och beprövade, öl och whisky?

Kanske en kombo av rusdrycker och offentlig plats?

Just nu är det överlevnad som gäller. Klarar jag mig igenom detta så kommer jag aldrig att dricka cider igen.

Uteslutningsmetoden.

Med vänlig hälsning, Ade.

Kategorier
Livet

En kärleksförklaring som heter duga.

Hej Pappa!

Jag älskar dig så så mycket. Jag hade inte klarat mig utan dig. Du är bara bäst, du lärde mig spela World of Warcraft, det var så grymt. Så kul har jag inte haft på jättelänge. Du är så cool också som tränar boxning, hur coolt är inte det! 46 år och boxas, bara det är coolt. Med detta ville jag bara säga att jag har världens coolaste och mest bästa pappa.

Till pappa från Liv.

Jag ska inte ljuga, visst rullade det en tår nerför kinden när jag läste detta brev som min dotter har skrivit till mig. Älskade lilla tös.

Brevet från min dotter Liv.
Kategorier
Livet

Beroende.

Solen skiner från en klarblå himmel. Det är slutet på augusti och de varma strålarna reflekteras från den plåtbeklädda verkstadshallen. Jag rundar hörnet och möts av ”Nordan”, det blåser en kall vind genom min tunna oknäppta jacka. Det är bara att konstatera, hösten är i antågande.

Jag tänker på mina nya böcker som ligger hemma, redo att öppnas och läsas. Det är favoriter i repris. Jag har lyssnat på dessa i form av ljudbok men när jag fyllde år så fick jag fortsättning i analoga, inbundna exemplar. Jag började läsa men tyckte att jag hade tappat mycket av historien så det gick iväg en beställning av de tidigare böckerna i det behändiga formatet pocket.

Tankarna på en kopp nybryggt kaffe på bordet, jag i fåtöljen med en bok i knät får mig att dra på mungiporna. Tur att det är en kort promenad hem från jobbet. 

Inga ”måsten”. Inga ungar som kräver min uppmärksamhet. Maria jobbar till sena kvällen. Ett önskescenario som uppstår ibland när alla bitarna faller på plats. Det är min tid. Bara jag, kaffet och boken.

Jag sitter i fåtöljen, tar en mun kaffe och tar upp………mobilen. 

Den vanliga rutinen. Släcka notiser. Youtube, Twitter, Facebook, mail, nyheter mm. Jag känner tröttheten dra i ögonlocken. Ett alarm ställs ifall jag somnar. Jag har lovat att hämta Maria. 

En duns. Jag rycker till. Mobilen har glidit ur min hand och landat med en dov smäll i mattan. Inget är sönder som tur är. Kaffet är kallt och mörkret har svept in utanför fönstret. Faan.

Det blev ingen läsning den här kvällen heller. Hur svårt ska det vara att bara ge tusan i den där lilla apparaten? Jag måste verkligen anstränga mig mer. Lägga bort den i ett annat rum. Under TV-tittande är det ett perfekt tidsfördriv i reklampauserna. Vid läsning dock mindre bra. Framförallt om man inte ens hinner börja läsa.

Från och med nu är det jag som går på mobil avvänjning. Och hör sen!

En av favoriterna.
Kategorier
Livet

Liten börjar bli stor!

När det står en moped i garaget och man är 11 år så kliar det naturligtvis i den blivande gashanden. Det är mer regel än undantag att lufta moppen när dottern är på besök. I ett svagt ögonblick lovade jag henne att hon skulle få provköra. Kanske inte så genomtänkt men jag står vid mitt ord.

Vi tryckte på oss hjälmarna och drog iväg i den varma augustivärmen. Mopeden, en honda scooter, susar iväg nästan ljudlöst. Den har inte gått mer än 120 mil. Jag älskar den.

Vi åker gamla Edsvägen förbi Brätte. Solen värmer och dottern håller hårt runt min midja. Vid ridskolan tittar nyfikna hästar upp när vi glider förbi. Det är sensommar och vi känner friheten vina genom visiren.

På den stora lastbilsparkeringen vid Båberg stannade vi. Det var dags för dottern att få köra moped för första gången. Jag satt bak med benen utsträckta för säkerhets skull några varv. Om det blir allt för vingligt kan jag agera stödhjul. Nu blev det inte så. Jag satt med mina dojjor på fotpinnarna hela tiden. Endast när den lilla GP-föraren stannade så hjälpte jag till att hålla hojen upprätt. Det är inte lätt för en liten 11-åring att stötta upp en moped, plus en gubbe på nästan 0,1 ton bak på sadeln. Min tanke var att det skulle räcka så. Men jag tyckte att hon skötte det hela så bra så att hon fick dra iväg på egen hand.

Liten börjar bli stor.

Tänk att några varv på en öde parkering kan göra någon så glad. Hon, en lycklig 11-åring som får köra moped för första gången och som tar med sig ett minne och en historia som kommer att berättas lång tid framöver. Jag, en stolt medelålders far som ser sin lilla dotter förvandlas till en motorburen ungdom och allt vad det kommer att innebära. Det är med skräckblandad förtjusning jag glimtar på framtiden.

Min lilla dotter, min lilla Liv

Kategorier
Livet

Blåsningen!

Telefonen ringer. Jag slänger en blick på skärmen och hjärtat gör ett glädjeskutt.

Det är min dotter som ringer. Hon tillbringar större delen av sommarlovet hos sin mamma eftersom jag och min sambo jobbar. Det blir annat ljud i skällan när vår semester börjar.

Jag svarar med upprymd röst. En 11-åring har inte mycket tid till övers för att snacka med sin urgamla pappa. Det är kompisar som gäller. Därför ser jag väldigt mycket fram emot när vi drar till min far som bor ca 60 mil härifrån. Husvagnen ska packas och första semesterveckan tillbringas med nära och kära i Hälsingeskogarna.

-Pappa, kan jag få ta med en kompis till farfar? Jag fick för honom!

Dottern frågar med upprymd och ivrig röst. Planen är satt i verket och alla inblandade är informerade utom jag, den som faktiskt har sista ordet. Hur ska jag göra nu? Jag känner inte hennes kompis så väl och vi ska åka väldigt långt bort. Vill jag dra på mig det oket som det innebär att ta ansvar för någon annans barn? Kanske är det av egoism eller ren bekvämlighet men svaret måste bli ett nej. Jag vill inte. 

Med tårar som rinner och gråt i rösten ber min dotter. -Snälla, snälla, snälla pappa! Jag får ju aldrig ta med en kompis i husvagnen!

Det är inte riktigt sant. Vi har haft husvagnen i två år och jag kan räkna de gånger som dottern har varit med på mina fem fingrar. Två av dessa resor har kompisar varit med. De andra gångerna har det tagit mindre än 10 minuter innan hon själv har hittat polare på campingen.

Jag står fast vid mitt ord och det blir ett kort hejdå innan samtalet avslutas.

Mina tankar snurrar. Den lilla ungen försökte blåsa både mig och farfar. Han trodde naturligtvis att detta var förankrat hos mig. Kompisens föräldrar skickar gladeligen iväg avkomman för att på så sätt få en oplanerad ledighet på tu man hand.

Inte ens hennes mamma visste något. En synnerligen välplanerad och lömsk plan som sabbades av mig.

Kanske är det inte utstuderat, kanske är det bara ett sätt att vilja förgylla resan ytterligare men på grund av ålder och erfarenhet inte riktigt har lärt sig tillvägagångssättet?

Timmarna efteråt känner jag mig liten och elak. Varför inte bara låta den där kompisen få följa med. För fan Fredrik, var lite spontan någon gång! Men nej, inte den här gången. Jag växer tillbaka ut ur min litenhet och känner att jag har gjort rätt. 

Vi ska till min farsa tillsammans och det ska bli en helt underbar resa! 

Min dotter hälsar på i bregottfabriken
i Hälsingland 2017
Kategorier
Livet

Let’s get ready to rumble!

I oktober förra året tog jag ett beslut som har förändrat mitt liv. Tillsammans med min gamla barndomskamrat, vi kan kalla honom för ”PW”, började jag i boxning. Jag har hängt med i klubben i snart 10 år med mina barn som utövare. Jag har även gått tränarutbildning steg 1 och höll i nybörjargruppen under några månader. Restiden från jobbet satte dock stopp för fortsatt träningsuppdrag.

PW & Ade

Det känns lite som att cirkeln är sluten. Jag och PW, två medelålders män, försöker hålla jämn takt med kidsen. Åldern och ett hårt arbetsliv i en klen kropp börjar ta ut sin rätt.

Knän, höfter och armbågar knäpper och knakar som en påse popcorn i micron när vi stånkar oss igenom uppvärmningen. Egentligen hade det nog räckt med den. Uppvärmningen alltså. Jag är oftast helt slut efter den.

Det var under dagens träning som jag blev medveten om hur bra det är att röra sig i min ålder. Jag har inte tränat på två veckor och mitt vänstra knä har börjat strula. Höften likaså. Under de första varven, precis i början av uppvärmningen, brände det i knät. En eldsvåda som snart dog ut. Vilken känsla! Jag kände mig stark. Under indianhoppen kom en annan insikt. Jag är definitivt inte 20 längre!

Det som förr var enkla, höga hopp med vartannat knä i hakan under luftfärden liknar nu mest fruktansvärt misslyckade hoppsasteg. Men vi försöker!

Träningen avslutades med sparring. Fruktansvärt roligt men otroligt jobbigt. Alla sinnen är påslagna. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag är glad om jag lyckas hålla tempo i två minuter. Fy fan rent ut sagt. Här måste jag jobba med att trimma ”pumpen”. Att syresätta denna klump till kropp kräver en stor motor.

Resultatet av träningen har dock gett resultat. Jag har gått ner i vikt och min onda kropp ömmar inte längre lika mycket som förr.

Från att ha ålat mig upp och ur sängen som en sjöko på torra land och där efter vaggat som en pingvin till ”klubbhuset” studsar jag nu upp som en möbelfjäder. Jag rör mig som en oljad hankatt.

Mina kaxiga söner får passa sig när farsan får på sig handskarna!

Kategorier
Livet Minnen

På tillbakagång.

Mitt nya jobb innebär att dator och telefon är mina främsta redskap istället för hammare, såg och skruvdragare. Det är lite av en dröm för mig som är slav under den tekniska utvecklingens piska.

Som telefonbärare erbjuds man för en ringa summa att även använda luren privat. Jag nappade på det. Detta innebär att inom en snar framtid kan jag säga upp mitt dyra privata abonnemang och spara en ansenlig summa i månaden. Uppgörelsen innebär också ett liv med obefintlig mobildata och en telefon som jag inte ens hade gett till min dotter. En rejäl tillbakagång alltså. Jobbmobilen kommer med förinstallerade appar som är anslutna till koncernens telefonväxel, officesuite mm. Jag hade säkert kunnat lämna in min Mate 10 PRO till IT-avdelningen men jag är sugen på något nytt.

Bortskämd som man är med nästintill obegränsad surf så måste jag tänka på ett annat sätt. Jag måste ändra beteende. Hemma blir allt som vanligt. Wifi kommer att vara min bästa vän. Det är när jag lämnar nätverket och beger mig ut på platser där ingen uppkoppling finns.
Vad gör man då?
Skalar kottar istället för att kolla senaste Youtubeflödet? Bygger barkbåtar istället för att skrolla genom nyhetssajter? Måla en vägg och tittar på när färgen torkar? Jag vet inte. Kanske läsa en bok?

Det är med skräckblandad förtjusning som jag kastar mig tillbaka i tiden.

Jag har ju levt i en analog tid där internet ansågs vara en fluga. En tid när ett kassettband med låtar, inspelade från radion, åt upp batterier i min Walkman.

Jag har levt i en tid när Anslagstavlan och tre minuter Tom & Jerry i Lilla sportspegeln var det enda tecknade som fanns att tillgå för en liten knodd i det digra utbudet av tvkanaler. Två till antalet.

Riktigt så illa är det inte. Wifi finns ju nästan överallt. Det kommer att bli mina vattenhål. Det är där jag stannar upp och reser jorden runt i nyhetsflöden och historiska wikisidor. I radioskuggans svarta sken kommer ni att se mig huka över någon historisk roman eller faktabok.

Väl mött.

Kategorier
Livet

Winter is coming.

Efter att ha tillbringat fullständigt oacceptabelt många timmar i soffan är vi, Maria och jag äntligen framme. Alla tidigare säsonger av Games of Thrones är nu i färskt minne och säsong 8 är påbörjad.

Det är rafflande. Slutet är nära.

En rädsla av tomhet gror någonstans i sinnet. En tomhet som växer sig starkare ju fler avsnitt vi bockar av. Vad händer sen när allt är slut?

Stunder av gemenskap. Glass och ostbågar. Pauser för att göra notiser om släktskap i ett linjerat litet skrivblock. Targaryen har fuckat upp det rejält kan man säga.

Samtal och neddragna persienner. Önskningar om att klockan ska ringa läggdags för dottern. Tid tillsammans.

Nu snart, någon gång i Maj sänds det sista avsnittet av GoT och vi återgår till vardagen igen. På ett sätt är det skönt. Mer tid till annat.

Egentligen är det inte mycket som kommer ändras. Bara vårt gemensamma fokus. Annars är vi precis som vanligt, Maria och jag.

The end is near.