En kärleksförklaring som heter duga.

Hej Pappa!

Jag älskar dig så så mycket. Jag hade inte klarat mig utan dig. Du är bara bäst, du lärde mig spela World of Warcraft, det var så grymt. Så kul har jag inte haft på jättelänge. Du är så cool också som tränar boxning, hur coolt är inte det! 46 år och boxas, bara det är coolt. Med detta ville jag bara säga att jag har världens coolaste och mest bästa pappa.

Till pappa från Liv.

Jag ska inte ljuga, visst rullade det en tår nerför kinden när jag läste detta brev som min dotter har skrivit till mig. Älskade lilla tös.

Brevet från min dotter Liv.

Beroende.

Solen skiner från en klarblå himmel. Det är slutet på augusti och de varma strålarna reflekteras från den plåtbeklädda verkstadshallen. Jag rundar hörnet och möts av ”Nordan”, det blåser en kall vind genom min tunna oknäppta jacka. Det är bara att konstatera, hösten är i antågande.

Jag tänker på mina nya böcker som ligger hemma, redo att öppnas och läsas. Det är favoriter i repris. Jag har lyssnat på dessa i form av ljudbok men när jag fyllde år så fick jag fortsättning i analoga, inbundna exemplar. Jag började läsa men tyckte att jag hade tappat mycket av historien så det gick iväg en beställning av de tidigare böckerna i det behändiga formatet pocket.

Tankarna på en kopp nybryggt kaffe på bordet, jag i fåtöljen med en bok i knät får mig att dra på mungiporna. Tur att det är en kort promenad hem från jobbet. 

Inga ”måsten”. Inga ungar som kräver min uppmärksamhet. Maria jobbar till sena kvällen. Ett önskescenario som uppstår ibland när alla bitarna faller på plats. Det är min tid. Bara jag, kaffet och boken.

Jag sitter i fåtöljen, tar en mun kaffe och tar upp………mobilen. 

Den vanliga rutinen. Släcka notiser. Youtube, Twitter, Facebook, mail, nyheter mm. Jag känner tröttheten dra i ögonlocken. Ett alarm ställs ifall jag somnar. Jag har lovat att hämta Maria. 

En duns. Jag rycker till. Mobilen har glidit ur min hand och landat med en dov smäll i mattan. Inget är sönder som tur är. Kaffet är kallt och mörkret har svept in utanför fönstret. Faan.

Det blev ingen läsning den här kvällen heller. Hur svårt ska det vara att bara ge tusan i den där lilla apparaten? Jag måste verkligen anstränga mig mer. Lägga bort den i ett annat rum. Under TV-tittande är det ett perfekt tidsfördriv i reklampauserna. Vid läsning dock mindre bra. Framförallt om man inte ens hinner börja läsa.

Från och med nu är det jag som går på mobil avvänjning. Och hör sen!

En av favoriterna.

Liten börjar bli stor!

När det står en moped i garaget och man är 11 år så kliar det naturligtvis i den blivande gashanden. Det är mer regel än undantag att lufta moppen när dottern är på besök. I ett svagt ögonblick lovade jag henne att hon skulle få provköra. Kanske inte så genomtänkt men jag står vid mitt ord.

Vi tryckte på oss hjälmarna och drog iväg i den varma augustivärmen. Mopeden, en honda scooter, susar iväg nästan ljudlöst. Den har inte gått mer än 120 mil. Jag älskar den.

Vi åker gamla Edsvägen förbi Brätte. Solen värmer och dottern håller hårt runt min midja. Vid ridskolan tittar nyfikna hästar upp när vi glider förbi. Det är sensommar och vi känner friheten vina genom visiren.

På den stora lastbilsparkeringen vid Båberg stannade vi. Det var dags för dottern att få köra moped för första gången. Jag satt bak med benen utsträckta för säkerhets skull några varv. Om det blir allt för vingligt kan jag agera stödhjul. Nu blev det inte så. Jag satt med mina dojjor på fotpinnarna hela tiden. Endast när den lilla GP-föraren stannade så hjälpte jag till att hålla hojen upprätt. Det är inte lätt för en liten 11-åring att stötta upp en moped, plus en gubbe på nästan 0,1 ton bak på sadeln. Min tanke var att det skulle räcka så. Men jag tyckte att hon skötte det hela så bra så att hon fick dra iväg på egen hand.

Liten börjar bli stor.

Tänk att några varv på en öde parkering kan göra någon så glad. Hon, en lycklig 11-åring som får köra moped för första gången och som tar med sig ett minne och en historia som kommer att berättas lång tid framöver. Jag, en stolt medelålders far som ser sin lilla dotter förvandlas till en motorburen ungdom och allt vad det kommer att innebära. Det är med skräckblandad förtjusning jag glimtar på framtiden.

Min lilla dotter, min lilla Liv

Blåsningen!

Telefonen ringer. Jag slänger en blick på skärmen och hjärtat gör ett glädjeskutt.

Det är min dotter som ringer. Hon tillbringar större delen av sommarlovet hos sin mamma eftersom jag och min sambo jobbar. Det blir annat ljud i skällan när vår semester börjar.

Jag svarar med upprymd röst. En 11-åring har inte mycket tid till övers för att snacka med sin urgamla pappa. Det är kompisar som gäller. Därför ser jag väldigt mycket fram emot när vi drar till min far som bor ca 60 mil härifrån. Husvagnen ska packas och första semesterveckan tillbringas med nära och kära i Hälsingeskogarna.

-Pappa, kan jag få ta med en kompis till farfar? Jag fick för honom!

Dottern frågar med upprymd och ivrig röst. Planen är satt i verket och alla inblandade är informerade utom jag, den som faktiskt har sista ordet. Hur ska jag göra nu? Jag känner inte hennes kompis så väl och vi ska åka väldigt långt bort. Vill jag dra på mig det oket som det innebär att ta ansvar för någon annans barn? Kanske är det av egoism eller ren bekvämlighet men svaret måste bli ett nej. Jag vill inte. 

Med tårar som rinner och gråt i rösten ber min dotter. -Snälla, snälla, snälla pappa! Jag får ju aldrig ta med en kompis i husvagnen!

Det är inte riktigt sant. Vi har haft husvagnen i två år och jag kan räkna de gånger som dottern har varit med på mina fem fingrar. Två av dessa resor har kompisar varit med. De andra gångerna har det tagit mindre än 10 minuter innan hon själv har hittat polare på campingen.

Jag står fast vid mitt ord och det blir ett kort hejdå innan samtalet avslutas.

Mina tankar snurrar. Den lilla ungen försökte blåsa både mig och farfar. Han trodde naturligtvis att detta var förankrat hos mig. Kompisens föräldrar skickar gladeligen iväg avkomman för att på så sätt få en oplanerad ledighet på tu man hand.

Inte ens hennes mamma visste något. En synnerligen välplanerad och lömsk plan som sabbades av mig.

Kanske är det inte utstuderat, kanske är det bara ett sätt att vilja förgylla resan ytterligare men på grund av ålder och erfarenhet inte riktigt har lärt sig tillvägagångssättet?

Timmarna efteråt känner jag mig liten och elak. Varför inte bara låta den där kompisen få följa med. För fan Fredrik, var lite spontan någon gång! Men nej, inte den här gången. Jag växer tillbaka ut ur min litenhet och känner att jag har gjort rätt. 

Vi ska till min farsa tillsammans och det ska bli en helt underbar resa! 

Min dotter hälsar på i bregottfabriken
i Hälsingland 2017

Let’s get ready to rumble!

I oktober förra året tog jag ett beslut som har förändrat mitt liv. Tillsammans med min gamla barndomskamrat, vi kan kalla honom för ”PW”, började jag i boxning. Jag har hängt med i klubben i snart 10 år med mina barn som utövare. Jag har även gått tränarutbildning steg 1 och höll i nybörjargruppen under några månader. Restiden från jobbet satte dock stopp för fortsatt träningsuppdrag.

PW & Ade

Det känns lite som att cirkeln är sluten. Jag och PW, två medelålders män, försöker hålla jämn takt med kidsen. Åldern och ett hårt arbetsliv i en klen kropp börjar ta ut sin rätt.

Knän, höfter och armbågar knäpper och knakar som en påse popcorn i micron när vi stånkar oss igenom uppvärmningen. Egentligen hade det nog räckt med den. Uppvärmningen alltså. Jag är oftast helt slut efter den.

Det var under dagens träning som jag blev medveten om hur bra det är att röra sig i min ålder. Jag har inte tränat på två veckor och mitt vänstra knä har börjat strula. Höften likaså. Under de första varven, precis i början av uppvärmningen, brände det i knät. En eldsvåda som snart dog ut. Vilken känsla! Jag kände mig stark. Under indianhoppen kom en annan insikt. Jag är definitivt inte 20 längre!

Det som förr var enkla, höga hopp med vartannat knä i hakan under luftfärden liknar nu mest fruktansvärt misslyckade hoppsasteg. Men vi försöker!

Träningen avslutades med sparring. Fruktansvärt roligt men otroligt jobbigt. Alla sinnen är påslagna. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag är glad om jag lyckas hålla tempo i två minuter. Fy fan rent ut sagt. Här måste jag jobba med att trimma ”pumpen”. Att syresätta denna klump till kropp kräver en stor motor.

Resultatet av träningen har dock gett resultat. Jag har gått ner i vikt och min onda kropp ömmar inte längre lika mycket som förr.

Från att ha ålat mig upp och ur sängen som en sjöko på torra land och där efter vaggat som en pingvin till ”klubbhuset” studsar jag nu upp som en möbelfjäder. Jag rör mig som en oljad hankatt.

Mina kaxiga söner får passa sig när farsan får på sig handskarna!

På tillbakagång.

Mitt nya jobb innebär att dator och telefon är mina främsta redskap istället för hammare, såg och skruvdragare. Det är lite av en dröm för mig som är slav under den tekniska utvecklingens piska.

Som telefonbärare erbjuds man för en ringa summa att även använda luren privat. Jag nappade på det. Detta innebär att inom en snar framtid kan jag säga upp mitt dyra privata abonnemang och spara en ansenlig summa i månaden. Uppgörelsen innebär också ett liv med obefintlig mobildata och en telefon som jag inte ens hade gett till min dotter. En rejäl tillbakagång alltså. Jobbmobilen kommer med förinstallerade appar som är anslutna till koncernens telefonväxel, officesuite mm. Jag hade säkert kunnat lämna in min Mate 10 PRO till IT-avdelningen men jag är sugen på något nytt.

Bortskämd som man är med nästintill obegränsad surf så måste jag tänka på ett annat sätt. Jag måste ändra beteende. Hemma blir allt som vanligt. Wifi kommer att vara min bästa vän. Det är när jag lämnar nätverket och beger mig ut på platser där ingen uppkoppling finns.
Vad gör man då?
Skalar kottar istället för att kolla senaste Youtubeflödet? Bygger barkbåtar istället för att skrolla genom nyhetssajter? Måla en vägg och tittar på när färgen torkar? Jag vet inte. Kanske läsa en bok?

Det är med skräckblandad förtjusning som jag kastar mig tillbaka i tiden.

Jag har ju levt i en analog tid där internet ansågs vara en fluga. En tid när ett kassettband med låtar, inspelade från radion, åt upp batterier i min Walkman.

Jag har levt i en tid när Anslagstavlan och tre minuter Tom & Jerry i Lilla sportspegeln var det enda tecknade som fanns att tillgå för en liten knodd i det digra utbudet av tvkanaler. Två till antalet.

Riktigt så illa är det inte. Wifi finns ju nästan överallt. Det kommer att bli mina vattenhål. Det är där jag stannar upp och reser jorden runt i nyhetsflöden och historiska wikisidor. I radioskuggans svarta sken kommer ni att se mig huka över någon historisk roman eller faktabok.

Väl mött.

Winter is coming.

Efter att ha tillbringat fullständigt oacceptabelt många timmar i soffan är vi, Maria och jag äntligen framme. Alla tidigare säsonger av Games of Thrones är nu i färskt minne och säsong 8 är påbörjad.

Det är rafflande. Slutet är nära.

En rädsla av tomhet gror någonstans i sinnet. En tomhet som växer sig starkare ju fler avsnitt vi bockar av. Vad händer sen när allt är slut?

Stunder av gemenskap. Glass och ostbågar. Pauser för att göra notiser om släktskap i ett linjerat litet skrivblock. Targaryen har fuckat upp det rejält kan man säga.

Samtal och neddragna persienner. Önskningar om att klockan ska ringa läggdags för dottern. Tid tillsammans.

Nu snart, någon gång i Maj sänds det sista avsnittet av GoT och vi återgår till vardagen igen. På ett sätt är det skönt. Mer tid till annat.

Egentligen är det inte mycket som kommer ändras. Bara vårt gemensamma fokus. Annars är vi precis som vanligt, Maria och jag.

The end is near.

42 Adetoft stämplar ut.

Livet tar ibland oväntade vändningar. När man tror att resan har nått sitt slut så kommer ännu ett vägskäl och beslut måste fattas. Precis ett sådant val stod jag inför för ganska exakt en månad sedan.

Mitt jobb som formsnickare på Örs Cementgjuteri kunde inte vara bättre. Jag grejade i min lilla hörna med formar, lådor och speciella ursparningar. Jag hade förtroende att sköta ett upplägg som passade mig. Ibland kom någon kollega för en specialbeställning eller bara för att snacka lite skit. Det senare är lite av min specialitet.

Om inte det där vägskälet hade dykt upp så hade jag stått kvar där i hörnet bland sågar, borrmaskiner och ritningar till pensionen.

Stigen som jag valde går i en helt annan riktning. Lastbilar. 600 meter hemifrån. Det är lite skillnad från de 52 kilometerna enkel väg som jag hade till gjuteriet.

Men som sagt, jag hade aldrig letat upp ett nytt jobb om inte detta kommit till mig. I morgon måndag är det jag som tar mig en liten promenix till mitt nya jobb.

Mvh Ade

Mulle Meck!

När man bor tillsammans i en och samma bostad under barnens uppväxt är det ofrånkomligt att saker och ting sjangserar. Kök, badrum och dörrhandtag är utsatta för en omild behandling av dessa “vår framtid”.

Kidsen har sina perioder där de nyttjar saker mer än vad de gör under andra.

Ta till exempel när de precis har växt till sig och kan, med strumpa på ena foten, dreglande mun och balanserades på ena stortån, nå trycket (dörrhandtag på fackspråk) till alla innerdörrar. Det hängs, öppnas och kläms till förbannelse. Tryckena hänger som “på en gammel”. Slappa, trötta och man vet inte om man kommer ut om man låser in sig på “muggen” för att få en paus i vardagen.

En annan period är kylskåpsperioden. Den infaller under sena tonår och jag tror att det drabbar killar mer än tjejer. Hens vet jag inget om men antar att det handlar om vad som hänger mellan benen.

Det serveras en härlig middag och alla äter sig proppmätta. Tonåringen gör tabberas. Lik förbannat hör man kylskåpet öppnas en halvtimma senare. Han är sugen på något. Först när jag börjar få frostskador på tårna ute i vardagsrummet stängs dörren till kylskåpet. Hyllorna har noga inspekterats alldeles för länge. Han hittade ingenting då men av någon anledning tror den svajiga och gängliga pojkvaskern att status i kylen har ändrats en timma senare. Samma procedur som förut. Öppna dörren, inspektera för länge och stäng. Detta upprepas så ofta att kompressorn till kylen går oavbrutet.

Det promenerar mig på nerven!

Den största kranmarodören har lyckligtvis flyttat hemifrån. Jag vet inte vad det var med honom och vattenkranar. Han ser nog dessa som någon form av styrkeprov. Det ska vridas om så hårt att packningen kläms ut under diskbänken. Jag vet inte hur många av dessa jag har bytt genom åren. Det är ett antal kan jag säga. Nu var det dags igen. Lyckligtvis är det den gamla sorten och en halvmånads chimpans klarar av att byta. Värre blir det om vi byter till en engreppsblandare. Tror jag.IMG_20190320_110049-COLLAGENär jag ändå var i farten så gav jag tvättmaskinen en översyn. Den är också till åren kommen och firar väl 10 år i år. Luckan krånglade och ville inte alltid stänga sig. När jag efter ett samtal med min trolovade fick order om att starta maskinen så ficka jag inte stängt luckan alls. Den vägrade. Jag märkte då att haken i luckan, som ska låsa fast den i stängt läge satt alldeles löst. Fan…….

Fram med lite verktyg och några minuter senare var det löst. En sprint hade ålat upp sig under år av användande och helt sonika hoppat ur sitt läge. Det var bara att pilla i den igen så var mekanismen som ny.

Nu ligger jag på plussidan och kan ta det lite “launa” i helgen. Härligt!

Lättare sagt än gjort.

Maria vandrar iväg med svågern längs en rad av dörrar. Korridoren verkar oändlig. Syskonen svänger vänster och försvinner in i hjärtat av sjukhusets ändlösa labyrint.

Cafeterian är öppen. Om man skulle ta och köpa en………….NEJ!

Jag sitter kvar på bänken. Jag ska inte äta sötsaker en vardag. Jag tränar regelbundet för att gå ner i vikt. Att lägga pengar på min egna undergång är ju fan inte rimligt. Blicken faller ner på telefonens skärm. Youtube visar en “Greatest knockouts of 2018”. Jag tittar upp från skärmen. 3 för 15:-……….äh va faan! Ett ögonblick senare sitter jag med tre chokladbitar. Mars, Dajm och en schweizernöt. Vilken jävla karaktär jag har!

Jag föll alltså för frestelsen. Att det ska vara så svårt. I den vanliga vardagen går det bra. Till jobbet, hem från jobbet och att efter hemkomsten vara upptagen med dagliga sysslor tills det är läggdags. Bryts vardagens vanliga rutiner och jag utsätts för frestelser som dessutom också är lättillgängliga får jag problem.

Detta är något som jag måste jobba stenhårt med. Förhoppningsvis avtar sötsuget och jag åter kan vistas bland folk som en vanlig medborgare utan att smyga in i närmaste pressbyrå eller mack för att synda.

Ha det gött! // Ade.