Blogg

Kontrollen blinkar blå. Ett ganska gemytligt sken som, om det inte vore för det hemska pipandet, gärna hade fått fortsätta att blinka. Blå lampor som blinkar är coola.

Kofferten öppnas utan några som helst protester. Lelles WD40 gjorde susen. Vid förra rekreationsvistelsen för två veckor sedan fick jag med nöd och näppe upp låset. Håll er väl med grannarna!

Gasolen vrids på och vi startar igång vagnen.
Kylskåpet brukar hosta igång på gasolen utan mankemang. Jag har fått för mig att det går fortare med en liten hederlig brasa under skåpet för att få fart på det.

Maria sticker ut huvudet och ropar på mig. ”Det piper från kylskåpet!”

Jag avslutar konversationen med grannen och ilar in i vagnen. Jag fingrar frenetiskt på kylens sparsmakade panel och får igång den på el. Det slår mig att jag har glömt trycka på den där ventilen som sitter vid flaskan. Det pyser tillfredsställande när gasolen släpps fri i systemet.

Tyvärr strejkar kylen fortfarande. Triangeln lyser med ett fast blått sken. Jag slår över på el igen och kollar så att spisen fungerar. Japp, det brinner.
Men vad bra. Då har jag ju något att pilla med i morgon.

Agnes kommer och säger hej och godnatt. Det är snart läggdags men lite bus med Maria hinns med innan den ljumma vällingen ska vagga den lilla till sömns.

Vi sträcker ut oss i soffan. Jeopardy flimrar på teven. Vi ska snart duka fram lite gott och blandat på det väl tilltagna bordet i soffgruppen.
Jag vänder mig om mot Maria, världens finaste, och säger ”-Vi två älskling, du och jag.

Efter att ha vandrat i ett mörker i dagarna tre, som endast män känner till och kan relatera till, har jag nu återvänt från de sälla jaktmarkerna. Åkomman är vetenskapligt bevisad och lyder under det latinska namnet ”masculum frigus”. Mer känt som den fruktade ”mansförkylningen”.

”Om man inte orkar gå till skolan så orkar man inte hänga med kompisar heller”, har jag envetet tragglat för mina barn under hela deras skolgång.
Jag lever som jag lär.

Det innebar att vackert snyta sig, kamma mittbena och vandra till jobbet under fredagen. Jag var lite frånvarande i min egen närvaro efter att legat i fosterställning större delen av min konvalescens. Men jag gjorde det!” Nu kan jag med gott samvete fira helg i husvagnen.

Maria är packad och klar och som vanligt kommenterar jag hennes oförmåga att välja praktiskt före estetiskt. Att tillbringa två nätter i husvagn, inga utflykter, inga restaurangbesök utan bara ”vara”, kräver inte att halva garderoben ska med. Väskor måste matcha med skor, jackor passa med byxor och så vidare.

Detta är för mig obegripligt. Men med allt medhåll Maria brukar få av den kvinnliga pöbeln så måste jag foga mig till den skara oförstående män som bär väska efter väska och förbryllat ser en hög med packning som aldrig verkar krympa.

Vi hann aldrig ut från parkeringen innan Maria säger åt mig att stanna. Bland alla de koftor hon har med sig så saknas den svarta. Naturligtvis måste den med.

Tillslut är vi äntligen på väg. Liv droppas av i farten hos sin bror. Där vankas spel och film hela helgen.

Dimman ligget tät när vi närmar oss Lidköping. Som en vit vägg tornar den upp sig och temperaturen återgår från högsommarvärme till den vi har vant oss vid denna sommar. Runt 17 grader.

Vi kan rutinerna. Vi startar upp husvagnen och får i gång alla faciliteter. Maria hänger med Agnes tills det är läggdags för den lilla jäntan, drar sedan på sig de snabba skorna och ilar bort till Ica Hjertbergs för att proviantera. Jag packar upp under tiden i lugn och ro.

Efter ett par timmar släpper den mjölkvita slöjan och kvällen bjuder åter på sommar, något som vi inte är bortskämda med. Morgondagen lovar något så sällsynt som grader över 25-strecket. Världen är upp och ner!

Väl bekomme.