Vänern 2.0

Vaknade med ett ryck. Va i hela helv……..!?

Nu står 30-40 ungar och skjuter med soft airguns på husvagnen!

Det är ju helt orimligt tänker jag när sinnet vaknar till liv och det nyvakna kaoset lägger sig till ro.

Det regnar. Fullkomligt öser ner. Min dotter sover i alkoven ute i förtältet. Hon är naturligtvis klarvaken.

Klockan är inte mer än några minuter över 5 på morgonen och förtältet håller på att flyta iväg.

Allt ”lösöre” plockas upp och räddas undan den störtflod som väller in.

Vi sitter en stund med uppdragna ben och lyssnar på vinden och regnet som drar och sliter i den tunna tältduken. Jag fäller ner ryggstödet på dotterns stol och sveper in henne i en filt. Hon blundar men kommer inte till ro.

-Det finns en plats ledig inne i vagnen, viskar jag.

Hon smiter in och bäddar ner sig bredvid Maria.

Det dröjer inte länge innan hon sover.

Själv sitter jag och tittar ut på det tilltagande regnet. Måste hämta vatten. Våra frukostägg kan vi inte att vara utan. Det bär mig emot. Det har bildats Vänern2.0 runt vattenkranen.

Äh! Jag sitter kvar en liten stund. Det är ju ändå semester.

En skruv lös!

Redan innan resan till Ulricehamn märkte jag att något inte stod rätt till. Vagnen hängde på stödbenen lika hårt som en kommunalarbetare hänger på skyffeln. Är det lite av vinterluften som har tröttnat på den stigande värmen i däcket och letat sig ut? Nåväl, det är väl naturligt att trycket sjunker efter en lång vinter, tänkte jag.

Däcken pumpades. 4,5 kilo i vardera sula och vi rullade till midsommarfirandet i Ulricehamn. Efter mycket stoj och stim i dagarna tre var det åter dags att veva upp stödbenen och dra oss hemåt. 

Jag minns att jag skrev ett inlägg om hur orolig jag var när vi låg ute på vägarna med Kabelina på kroken. Kan det ha varit en omedveten oro för det där däcket? 

När vi rullade ut från campingen hade trycket i däcket gått ner markant. Tusan också. Macken nästa för att pumpa däcket och vidare transport mot mer kända trakter. Vagnen ställdes undan i väntan på nästa tur. Denna gången vevade jag bara ner bakre stödbenet på andra sidan av det misstänkta däcket ifall det blir total punka. Kanske inte behövs men ett stödben är väl precis vad det heter, Stödben.

Nu när semestern tar sin början och vi tänker göra vägarna osäkra i vårt avlånga land så gnagde det där med däcket i mig. Jag lättade hjärtat för mina kollegor och de sjöng nästan i kör, ”Hämta lopplådan så ska vi kolla!”

Jag jobbar som lagerman på en lastbilsverkstad. Det finns även en tillhörande personbils/däckverkstad i koncernen. De ligger i samma hus.

Sagt och gjort, husvagnen rullades in i verkstaden, hjulet monterades av och där satt den lille jäkeln. En skruv rätt in i däcket. Inte konstigt att det pyser ut luft!

Grabbarna i verkstaden tog tag i saken direkt. Det hela var fixat på mindre än 20 minuter. Däcket är som nytt och håller trycket.

Jag är otroligt lättad. En sak mindre att tänka på när vi rullar mot Hälsingland på tisdag.

Jag önskar er alla en härlig semester!

Blåsningen!

Telefonen ringer. Jag slänger en blick på skärmen och hjärtat gör ett glädjeskutt.

Det är min dotter som ringer. Hon tillbringar större delen av sommarlovet hos sin mamma eftersom jag och min sambo jobbar. Det blir annat ljud i skällan när vår semester börjar.

Jag svarar med upprymd röst. En 11-åring har inte mycket tid till övers för att snacka med sin urgamla pappa. Det är kompisar som gäller. Därför ser jag väldigt mycket fram emot när vi drar till min far som bor ca 60 mil härifrån. Husvagnen ska packas och första semesterveckan tillbringas med nära och kära i Hälsingeskogarna.

-Pappa, kan jag få ta med en kompis till farfar? Jag fick för honom!

Dottern frågar med upprymd och ivrig röst. Planen är satt i verket och alla inblandade är informerade utom jag, den som faktiskt har sista ordet. Hur ska jag göra nu? Jag känner inte hennes kompis så väl och vi ska åka väldigt långt bort. Vill jag dra på mig det oket som det innebär att ta ansvar för någon annans barn? Kanske är det av egoism eller ren bekvämlighet men svaret måste bli ett nej. Jag vill inte. 

Med tårar som rinner och gråt i rösten ber min dotter. -Snälla, snälla, snälla pappa! Jag får ju aldrig ta med en kompis i husvagnen!

Det är inte riktigt sant. Vi har haft husvagnen i två år och jag kan räkna de gånger som dottern har varit med på mina fem fingrar. Två av dessa resor har kompisar varit med. De andra gångerna har det tagit mindre än 10 minuter innan hon själv har hittat polare på campingen.

Jag står fast vid mitt ord och det blir ett kort hejdå innan samtalet avslutas.

Mina tankar snurrar. Den lilla ungen försökte blåsa både mig och farfar. Han trodde naturligtvis att detta var förankrat hos mig. Kompisens föräldrar skickar gladeligen iväg avkomman för att på så sätt få en oplanerad ledighet på tu man hand.

Inte ens hennes mamma visste något. En synnerligen välplanerad och lömsk plan som sabbades av mig.

Kanske är det inte utstuderat, kanske är det bara ett sätt att vilja förgylla resan ytterligare men på grund av ålder och erfarenhet inte riktigt har lärt sig tillvägagångssättet?

Timmarna efteråt känner jag mig liten och elak. Varför inte bara låta den där kompisen få följa med. För fan Fredrik, var lite spontan någon gång! Men nej, inte den här gången. Jag växer tillbaka ut ur min litenhet och känner att jag har gjort rätt. 

Vi ska till min farsa tillsammans och det ska bli en helt underbar resa! 

Min dotter hälsar på i bregottfabriken
i Hälsingland 2017

Sommarluft!

“Nu är det sommar, nu är det soool……trallalaaa trallalaa!”

Efter en lång vintervila har nu vagnen, döpt till “Kabelina” av min dotter, fått komma ut i värmen.

Detta är andra våren/sommaren som jag med ångest i bröstet och flackande blick låser upp och öppnar pärleporten till himmelriket. Många frågor och olika scenarion rusar genom mitt osäkra huvud. Har mössen gjort kaos? Växer det svampar i tak och på dynor? Kommer det att spruta vatten ur sönderfrusna kopplingar och magnetventiler? Kommer det att lukta gam och grillad orangutang i vagnen?

“-Det gjorde inte det förra året.” tänker jag.

Dörren går sakta upp. Jag blundar och håller andan. Sakta öppnar jag ögonen och kisar in. Samtidigt drar jag en lättnadens suck. Det luktar ta mig tusan fortfarande nytt! WOOHOO!

Jag vrider om huvudbrytaren till strömmen och………..nada. Jag biter mig i underläppen och bannar mig själv för min lathet. Första vintern var jag en redig pojk och tog ur batteriet för förvaring i tempererat förråd. Inte denna gång. Den tunga klumpen är lika död som Saabs biltillverkning i Trollhättan. Jag hakar på vagnen, monterar speglar och drar iväg. Mot Biltema!

En laddare och en ost/baconkorv senare är jag hemma. Batteriet har lyfts ur för att laddas på altanen. Felkod F4 visas på laddarens display. Vad fasen betyder det? Jaha……Batteriet är kasst. Biltema, vända nummer två och ett nytt batteri införskaffas. Efter montaget så vrider jag åter på den klarröda huvudbrytaren. Hihi! Nu fungerar det som det ska.

Jag pysslar lite i kofferten. Lägger i ordning kablar, plattor till stödbenen och lite smått. Jag har även köpt en ny gasoltub som sätts på plats. Nice!

Efter en okulär besiktning tycker jag mig se att det är lite luft i däcken. Jag tar mig till mitt jobb där en kollega fyller på med 4,5 kilo härlig frisk sommarluft.

Det enda som är kvar att testa är vattnet. Jag hann inte med det. Det sista jag gjorde innan vagnen ställdes undan i höstas var att göra den årliga servicen. Killarna på verkstaden sa att nu är den förberedd för vintern och det är bara att ställa undan vagnen. Jag litar på dem.

Dagen avslutades med att jag hämtade Maria efter hennes arbetspass. Jag ställde ut en campingstol och satt i skuggan på hennes jobbs parkering. En liten minicamping.

Sommaren kommer att bjuda på tre bokade resor och en del spontana utflykter. Jag och familjen längtar och vi hoppas på många härliga stunder med Kabelina.

 

Bosse och Kabelina

Let’s get ready to rumble!

I oktober förra året tog jag ett beslut som har förändrat mitt liv. Tillsammans med min gamla barndomskamrat, vi kan kalla honom för ”PW”, började jag i boxning. Jag har hängt med i klubben i snart 10 år med mina barn som utövare. Jag har även gått tränarutbildning steg 1 och höll i nybörjargruppen under några månader. Restiden från jobbet satte dock stopp för fortsatt träningsuppdrag.

PW & Ade

Det känns lite som att cirkeln är sluten. Jag och PW, två medelålders män, försöker hålla jämn takt med kidsen. Åldern och ett hårt arbetsliv i en klen kropp börjar ta ut sin rätt.

Knän, höfter och armbågar knäpper och knakar som en påse popcorn i micron när vi stånkar oss igenom uppvärmningen. Egentligen hade det nog räckt med den. Uppvärmningen alltså. Jag är oftast helt slut efter den.

Det var under dagens träning som jag blev medveten om hur bra det är att röra sig i min ålder. Jag har inte tränat på två veckor och mitt vänstra knä har börjat strula. Höften likaså. Under de första varven, precis i början av uppvärmningen, brände det i knät. En eldsvåda som snart dog ut. Vilken känsla! Jag kände mig stark. Under indianhoppen kom en annan insikt. Jag är definitivt inte 20 längre!

Det som förr var enkla, höga hopp med vartannat knä i hakan under luftfärden liknar nu mest fruktansvärt misslyckade hoppsasteg. Men vi försöker!

Träningen avslutades med sparring. Fruktansvärt roligt men otroligt jobbigt. Alla sinnen är påslagna. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag är glad om jag lyckas hålla tempo i två minuter. Fy fan rent ut sagt. Här måste jag jobba med att trimma ”pumpen”. Att syresätta denna klump till kropp kräver en stor motor.

Resultatet av träningen har dock gett resultat. Jag har gått ner i vikt och min onda kropp ömmar inte längre lika mycket som förr.

Från att ha ålat mig upp och ur sängen som en sjöko på torra land och där efter vaggat som en pingvin till ”klubbhuset” studsar jag nu upp som en möbelfjäder. Jag rör mig som en oljad hankatt.

Mina kaxiga söner får passa sig när farsan får på sig handskarna!

Klassbollen 2019

Mitt intresse för den omåttligt populära sporten ”fotboll” måste klassas som svalt. Visst, jag har gjort mina minuter på plan i knatteligan men det var grupptryckets fel. ”Alla” spelade ju fotboll.

Jag var mest upptagen med att kolla vilket nummer jag hade på tröjan när det vankades match.

Mitt deltagande var inte långvarigt. Friidrott var mer min grej. Personliga prestationer. Men det var inte mina löpartalanger vi skulle prata om nu. Nope!

Fotboll, denna remissinstans för blivande dramatenskådisar har av naturliga skäl inte väckt något större intresse hos min barn heller. Min mellersta bastard lirade klassbollen 2014. Det är väl den insats han gjorde på en fotbollsplan.

Det har varit ganska skönt att slippa köra kidsen till träningar, cuper mm.

Min dotter är den sista på denna jord som jag trodde skulle komma hem med en anmälan till klassbollen. Nu gjorde hon det. Varför vet jag inte. Kanske för att de flesta i hennes klass skulle deltaga? Kanske var det för rabattkupongen till Max? Eller var det kanske för den urtjusiga tröjan och den gråa vattenflaskan?

En träning hann de små liven med innan den stora matchdagen. Det gick bra. De vann alla sina matcher. 4 stycken.

Jag och sambon hängde vid sidan av, fotograferade, käkade hamburgare och solade oss i den starka vårsolen.

Det var en bra dag.

Dotterns karriär inom fotbollen tror jag dock tog slut efter det att diplomen delades ut. Man ska sluta när man ligger på topp.

Liv i full aktion!

På tillbakagång.

Mitt nya jobb innebär att dator och telefon är mina främsta redskap istället för hammare, såg och skruvdragare. Det är lite av en dröm för mig som är slav under den tekniska utvecklingens piska.

Som telefonbärare erbjuds man för en ringa summa att även använda luren privat. Jag nappade på det. Detta innebär att inom en snar framtid kan jag säga upp mitt dyra privata abonnemang och spara en ansenlig summa i månaden. Uppgörelsen innebär också ett liv med obefintlig mobildata och en telefon som jag inte ens hade gett till min dotter. En rejäl tillbakagång alltså. Jobbmobilen kommer med förinstallerade appar som är anslutna till koncernens telefonväxel, officesuite mm. Jag hade säkert kunnat lämna in min Mate 10 PRO till IT-avdelningen men jag är sugen på något nytt.

Bortskämd som man är med nästintill obegränsad surf så måste jag tänka på ett annat sätt. Jag måste ändra beteende. Hemma blir allt som vanligt. Wifi kommer att vara min bästa vän. Det är när jag lämnar nätverket och beger mig ut på platser där ingen uppkoppling finns.
Vad gör man då?
Skalar kottar istället för att kolla senaste Youtubeflödet? Bygger barkbåtar istället för att skrolla genom nyhetssajter? Måla en vägg och tittar på när färgen torkar? Jag vet inte. Kanske läsa en bok?

Det är med skräckblandad förtjusning som jag kastar mig tillbaka i tiden.

Jag har ju levt i en analog tid där internet ansågs vara en fluga. En tid när ett kassettband med låtar, inspelade från radion, åt upp batterier i min Walkman.

Jag har levt i en tid när Anslagstavlan och tre minuter Tom & Jerry i Lilla sportspegeln var det enda tecknade som fanns att tillgå för en liten knodd i det digra utbudet av tvkanaler. Två till antalet.

Riktigt så illa är det inte. Wifi finns ju nästan överallt. Det kommer att bli mina vattenhål. Det är där jag stannar upp och reser jorden runt i nyhetsflöden och historiska wikisidor. I radioskuggans svarta sken kommer ni att se mig huka över någon historisk roman eller faktabok.

Väl mött.

Winter is coming.

Efter att ha tillbringat fullständigt oacceptabelt många timmar i soffan är vi, Maria och jag äntligen framme. Alla tidigare säsonger av Games of Thrones är nu i färskt minne och säsong 8 är påbörjad.

Det är rafflande. Slutet är nära.

En rädsla av tomhet gror någonstans i sinnet. En tomhet som växer sig starkare ju fler avsnitt vi bockar av. Vad händer sen när allt är slut?

Stunder av gemenskap. Glass och ostbågar. Pauser för att göra notiser om släktskap i ett linjerat litet skrivblock. Targaryen har fuckat upp det rejält kan man säga.

Samtal och neddragna persienner. Önskningar om att klockan ska ringa läggdags för dottern. Tid tillsammans.

Nu snart, någon gång i Maj sänds det sista avsnittet av GoT och vi återgår till vardagen igen. På ett sätt är det skönt. Mer tid till annat.

Egentligen är det inte mycket som kommer ändras. Bara vårt gemensamma fokus. Annars är vi precis som vanligt, Maria och jag.

The end is near.

42 Adetoft stämplar ut.

Livet tar ibland oväntade vändningar. När man tror att resan har nått sitt slut så kommer ännu ett vägskäl och beslut måste fattas. Precis ett sådant val stod jag inför för ganska exakt en månad sedan.

Mitt jobb som formsnickare på Örs Cementgjuteri kunde inte vara bättre. Jag grejade i min lilla hörna med formar, lådor och speciella ursparningar. Jag hade förtroende att sköta ett upplägg som passade mig. Ibland kom någon kollega för en specialbeställning eller bara för att snacka lite skit. Det senare är lite av min specialitet.

Om inte det där vägskälet hade dykt upp så hade jag stått kvar där i hörnet bland sågar, borrmaskiner och ritningar till pensionen.

Stigen som jag valde går i en helt annan riktning. Lastbilar. 600 meter hemifrån. Det är lite skillnad från de 52 kilometerna enkel väg som jag hade till gjuteriet.

Men som sagt, jag hade aldrig letat upp ett nytt jobb om inte detta kommit till mig. I morgon måndag är det jag som tar mig en liten promenix till mitt nya jobb.

Mvh Ade

Spritlotteriet.

Jag fäller ihop tumstocken och trycker ner den i bältet. Magen kurrar och matlådan som morsan fixade i morse står i värmeskåpet. Tanken på hennes köttfärssås och makaroner får det att vattnas i munnen.

Gerhard ropar och jag knäpper av mig snickarbältet och sällar mig till skaran av kollegor som drar sig mot byssjorna.

Stämningen är hög. Alla vet vad som väntar. Vinnaren av veckans spritlotteri ska koras.

Under frukostrasten skickades en ring med lotter runt. Jag minns inte vad dessa lotter kostade, det är ju snart 30 år sedan, men som den fattiga 17-åring jag var så köpte jag bara en lott. Många köpte fem eller fler lotter. Faan. Ska ”Kaggen” vinna första pris denna veckan också, eller är det den där jävla surkuken ”Roffe” som drar hem storvinsten?

Första pris är en hel sjuttifemma. Den hade ju inte suttit helt fel till helgen. Oddsen är ju inte på min sida. En enda liten jävla lott som troligtvis är den största nitlotten som finns.

Sören tar till orda. ”-Gubbar, det är dags!”

Tystnaden lägger sig i den överfulla byggboden. Platschefen har tittat in. Han är den största snusaren jag känner. En snusdosa räcker till fyra prillor. Fattar ni? Fyra prillor! Grävmaskinisten som alltid har jeans och finskor på sig har också köpt några lotter. Alla på bygget vill vinna.

Sören stoppar ner handen i en bygghjälm. ”-Tredje pris går till nummer 39.”

Faan! Det är en elektriker från byssjan bredvid som kammar hem 6 st 50cl starköl. ”Hehe, det räcker ju iallafall på hemvägen,” skrockar han med snuset hängandes över framtänderna. Jävla tönt tänker jag.

”-Andra pris går till nummer 16!

Skit också! En kvarting och 6 st starköl går till kranföraren. En liten torr gubbe som med all säkerhet kommer att sälja sin vinst till den som betalar mest. Fan att jag inte har cash!

”-Första pris, denna fina flaska Absolut vodka går till nummer……….

Sören rör runt i hjälmen med sina stora händer efter en lott. Hans blick stryker runt bland förväntansfulla arbetare. Han har det där jävla flinet på läpparna. ”-Kom igen nu för faan Sören!” ropar Berra. Rasten är över!

Första pris går till nummer 7!

Men vad i helv….. Det är ju jag! Hallå! Det är jag! Jag har vunnit en stor fet flaska sprit!

Applåder! Grattis Valpen! Jag får ryggdunkningar och glada tillrop.

Dragningen är över och alla drar iväg ut till sina respektive arbetsplatser. Sören kommer fram till mig. Han har svårt att få ur sig det som vilar på tungan. Jag har mina aningar. Jag förstår att det sätter hans moraliska kompass ur spel. Jag är inte myndig och jag får absolut inte gå på Systemet och köpa sprit. Jag ser i mina tankar hur högvinsten byts till en stor cola och en chipspåse.

Det var den helgen det.

-Du Freddan, Jag kan inte ge dig en hel sjuttifemma. Tänk om det skulle hända något med dig. Då skulle jag få skit.

-Jag fattar, sa jag. Det gör inget.

-Du får en kvarting och fyra öl istället.

-Ehh va? Okej……tack, sa jag och sken upp.

Klockan slog fyra. Det var dags att åka hem. Med lätta steg och ett härligt klirrande från ryggsäcken när matlådan i rostfritt stål slog mot spritflaskan promenerade jag genom Partille centrum bort till busshållplatsen. Vilken jävla eftermiddag! Nu måste jag hem och gömma skiten för morsan och ringa PW!

Mvh Ade!