Blogg

Jag vaknar upp till en ny dag här på campingen. Det första jag gör är att kolla varmvattnet. Kallt som en isbjörns rövhål! Det var då själva f-n också.
Fram med bruksanvisningen som en riktig man. Nu ska skiten igång!
Jag hittar en resetknapp, trycker in den och startar om. Klockan visar inte svensk tid. Snarare japansk. Några justeringar senare så är även uret ok.
Sedan fungerar det bara. Vi har haft varmt vatten i kranen hela dagen!

Nu knorrar det rejält i magen. Till idag har jag ändrat min tidiga kost lite grann.
Istället för nygräddade frallor från receptionen blir det keso med lite skinka och ett ägg.
Anledningen är ganska enkel.
Igår när vi sprang runt i slottet på Läckö gjorde sig min laktos och glutenintoleranta mage påmind. Akut! Ingen förvarning alls.
Jag måste in och lämna Bruno på simskolan, och det illa kvickt!
Några snabba kast med blicken, det är fritt fram. Inga turister i vägen! Nu!
Jag kniper det allra hårdaste med skinkorna och vaggar som en pingvin rakt fram till toaletterna. Det finns lediga bås och jag sliter upp dörren till det första bästa.
Det var nära ögat. Suck……
Att försöka smyga och släppa trycket ljudlöst kommer inte på fråga. Det är raka rör och ingen tryckbegränsning. Jag sitter kvar och torrskiter tills jag vet att kusten är klar. Jag är som pånyttfödd när jag sammanstrålar med övriga familjen.

Vädret denna näst sista dag på Kronocamping är lika ostadigt som ett blocköverskridande budgetsamarbete. Vi passar på att rulla ihop förtältsmattan. Av egen erfarenhet från i fjol, där vi fick Vänern 2.0 inne i tältet så känns detta som en bra grej ifall himlen behagar öppna sig.
Liv undrar hur länge åskan stannar här varvid Maria svarar snabbt ”Ett år. Lagom till nästa semester.”
Detta föll inte väl ut till den känsliga 12-åringen och det var då surläppen åkte fram.

Denna stund, när regnet smattrar mot tältduken kan jag finna lite frid. Jag plockar fram min dator och skriver. Det är det som jag älskar.
Maria och Liv förstår nog att jag njuter. De ber mig inte ens att följa med och köpa glass. De frågar bara vad jag vill ha.
Har ni hört? En liten seger för mig.

Förra året köpte vi en liten dammsugare som går på 12 volt. Den är otroligt effektiv. Vad jag kan se iallafall. Maria sköter det. Jag uppskattar verkligen hennes arbete med att hålla rent inne i vagnen.

När vagnen är skinande ren invändigt är det dags att fortsätta med problemet som uppstod i fjol. Gasolugnen. På ena sidan flammar en gul stor låga som ibland hostar och fräser. Om jag har förstått saken rätt så ska det brinna en blå liten låga. Jag har försökt att göra rent med ett gem i hålen utan lyckat resultat.
Kanske ska jag be ett proffs kolla på detta. Ugnen är endast använd ett fåtal gånger.

Min far med familj kom på långväga besök. De gjorde en snabb visit eftersom det råder vissa omständigheter med en pandemi och de har en lång väg hem till Hälsinglands mörka skogar. De hann dock med ett bad tillsammans med Liv. Jag badar ju inte som ni vid det här laget redan vet.
Det är nog det sista badet för den här gången. Men frukta icke! Vi kommer tillbaka.

När allt har lagt sig och lugnet sänker sig över campingen finns tid till återhämtning och reflektion.
Det är söndag och i morgon styr vi kosan hemåt.
Det är alltid vemodigt och det är den känslan som gör att vi funderar på säsongsplats.
Vad framtiden har i sitt sköte vet vi inte men vi kan alltid drömma och hoppas.

Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft

Det är lördag och vi väntar besök. Mina två ohängda söner ska förära oss med en heldag på campingen. Den äldsta av de två har körkort och egen ”droska” så inget kan väl gå fel.

Det är nu som jag tänkte fråga om jag kunde undra en sak.

En generation som är uppväxta med mobiltelefon och är lika beroende av den som jag är med marmeladkulor på Julafton, hur i hela fridens namn kan det vara så svårt att ställa larmet på telefonen?

Att skylla på ditten och datten som:
”Jag hade ställt larmet men det fungerade inte.”
Eller:
”Batteriet dog, den var helt död i morse.”

Ja men visst! Dra den om rödluvan också, j…a unge!

Larmet fungerade inte men det är väldigt konstigt att Snapchat ALLTID fungerar. Det vet jag eftersom jag såg att du lade ut en snap kl 03 i morse!

Efter att ha haft mobiltelefon i större delen av ditt liv så måste du väl ha blivit bekant med liten klump med svans som kallas för LADDARE! Va, har du hört talas om en sådan?
När jag var i din ålder fick man vrida upp klockjäveln flera gånger varje dag, manuellt!!!
(Pust och snabb andhämtning med högt blodtryck och tydliga blodkärl i pannan som följd).

Gossarna dök upp, vattenkammade och nystrukna, med var sitt leende på läpparna. Underbara barn.

Första anhalt, Läckö slott.
Det har blivit en tradition att besöka detta vackra slott. Först en brunch i Stallet och sedan en guidad tur.
På grund av Covid 19 är det nu endast en kort information i kungssalen och sedan släpps vi lösa i slottet med ett infoblad om de olika rummen. Det var faktiskt fint att vandra runt i egen takt och upptäcka saker.
Nere på slottsgården ligger även det gamla köket och fängelsehålan.
I samma ögonblick som mina tre oäktingar (Ja, jag erkänner, de är födda utanför äktenskapet.), med stora ögon, böjer sig över räcket och får en glimt av den rätt spartanska hålan tar jag ton och med road röst förklarar att om vi hade levt på 1600-talet hade garanterat någon av er suttit där nere.
Min deklaration mottogs med ganska svalt intresse.

Efter en härlig middag på lokal restaurang var det dags för gossarna att styra kosan hemåt och lämna återstoden av familjen till sitt öde.
Glass var vi tydligen sugna på så det fick bli två kulor hallonsorbet i bägare med massor av lakritsströssel och lakritssås.

Väl tillbaka till min ”borg”, husvagnen, var det dags för felsökning. Vi har inget varmvatten. Suck!
Jag gick lös på Aldepanelen och killgissade bland inställningarna medan Maria spolade för fullt i kranen med ett finger som termometer i strålen.
Snart var färskvattnet slut och gråvattentanken full. Bara att glida in i mina blå flipflops och åtgärda detta. Tillbaks till panelen och tillslut brister Maria ut i ett glädjetjut, vi har varmvatten!

Jag har ingen aning om vad eller hur jag gjorde men det rinner varmt härligt vatten ur kranen.

Det var väl bara en tidsfråga innan vädret skulle slå om. Värmen är kvar men mörka moln tornar upp sig i horisonten. Det hindrar naturligtvis inte Liv från att vilja ta sig ett kvällsdopp.
Av principskäl badar jag inte i vatten där fiskar bajsar. Människan har uppfunnit pool och dusch.
Jag är modern av mig.
Om dottern vill vara primitiv så inte mig emot. Jag håller gärna handduken tills hon kommer upp, blå om läpparna, skrynklig i skinnet och tänderna klapprar som en orkester med kastanjetter.

Nu är det läggdags. Upp med alla fönster och luckor som går att öppna för att försöka få en hyfsad vettig temperatur i vagnen.
Nästa vagn blir med AC.

Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft.

Incheckning kl 15. Nu gäller det att vara lite listig så att vi kommer i någorlunda tid till campingen. Av skäl som inte ens den samlade kåren av de skarpaste beteendevetarna lyckats förklara så är Maria en person som har ”sen ankomst” inskrivet i sitt CV. Därför brukar jag, henne ovetandes, tidigarelägga klockslaget för resans avgång.

Denna gång vred jag fram klockan 30 minuter och vi kom iväg 15 minuter efter den fejkade deadlinen. Alltså 15 minuter före den tiden jag ville sadla hästarna, spänna för vagnen och rulla ut i vildmarken.

Winning!

Det är med fröjd i hjärtat vi rullar in på Kronocamping. Denna pärla bland pärlor i Lidköping. Vi trivs här. Det känns bra innan vi ens har sett plats 16 som är bokad i vårt namn. Ett medvetet val gör att vi har en stor plats med tillhörande vattenutkastare. Vår, i förhållande till andra, lilla husvagn får med råge plats på den anvisade platsen.

Nu är det full fart. Maria vevar stödben, jag kopplar el, fyller vatten med den medtagna slangen och tjänar både tid och arbetsbörda. Liv är bara lycklig.

När vagnen är etablerad och klar så ska pyntet fram. Det överlåter jag till Maria och jag hugger tag i förtältet.

Det är varmt. Otroligt varmt. Det enklaste av förtält, ett reseförtält med endast 6 pinnar, är nästan för mycket. Jag sveper en öl. En present från svågern som önskade oss lycklig resa. Det känns som om den rinner rätt igenom skinnet.

I min svagaste stund tänker jag skita i tältet, slita ner närmsta påsmarkis och låtsas som ingenting. Men jag biter ihop.

Lägerplatsen är säkrad och färdigställd. Jag är törstig som en björk om våren efter bataljen med förtältet. Maria har vispat ihop en somrig pastasallad som vi gör tabberas på. Otroligt gott och fräscht i denna hetta.

Vi behöver fixa lite grejer som fattas i kylen. En rask promenad till närmsta affär och tillbaka till solstolen är den plan som formas i mitt huvud. Den kvinnliga delen av familjen har helt andra planer.
Vi passerar en butik med tyger, klippta och sydda i olika storlekar och färger. En klädaffär helt enkelt. Naturligtvis hade Maria ”glömt” ett linne hemma och således passade det alldeles utmärkt att frottera sig bland galgar, speglar och provrum för att komplettera garderoben med den saknade tygtrasan.

Som den gentleman jag är lät jag tjejerna göra sin grej och satte mig på en bänk för att vänta.

Ett linne Maria. ETT!

Hur lång tid kan det ta att gå igenom ett klädstreck med linnen?
Tydligen längre än vad jag hade räknat med.

När damerna äntligen kom ut ur affären är den betalande delen av ligan tomhänt. Vad tusan? Vad gjorde ni där inne egentligen? Liv smyger fram en liten påse med ett par gröna shorts och ser sådär oskyldig ut.

Vi har tillbringat alldeles för lite tid i husvagnen för att ha ”bott in” oss ordentligt. Därav har jag en längtan att bara få sitta still ett par timmar för att känna på det där med husvagnscamping på riktigt.
Jag blev helt enkelt tvungen att ta befälet och med den starkaste myndighetsröst förklara att jag vill inte ränna runt som någon satans iller överallt. Jag vill bara vara!
Eftersom jag är i minoritet blev jag nedröstad med siffrorna 2-1. Det bara att släpa sig runt i flipflops till glassbaren, affären, stranden, latrintömning, servicehuset. Tillbaka till glassbaren, receptionen, toa, stranden mm.
Det är ett jävla spring helt enkelt. Men någon gång tänker jag göra myteri. Jag smider planer.

Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft