Drömmen som kändes otroligt realistisk dröjer sig kvar och jag undrar om jag fortfarande sover. Jag återupplever den sista sekvensen av drömmen i mitt darriga sinne.
Jag ligger på ett obduktionsbord. Det är kallt. Min nakna, svettiga hud klibbar mot det rostfria stålet. Jag vet inte var jag befinner mig. Mörkret klyvs av en strålkastare som envist bländar mig och hindrar mina försök att fokusera blicken på något väsentligt.
Smärta.
Jag känner en otrolig smärta i höger ben. Med en sista ansträngning reser jag överkroppen på armbågarna. Blicken flackar av ansträngningen och medi kisande ögon ser jag ett monster.
I höjd med knäskålen hugger den fasansfulla tingesten in på mitt kött. Det rinner blod ur mungiporna samtidigt som den möter min blick med sina gulsprängda ögon. Ett hånfullt flin sprider sig över det förskräckliga anletet.
Där slutar drömmen.
Konstigt att det fortfarande smärtar i benet?
Är jag verkligen vaken?
Med ett ryck sliter jag av täcket och där ligger Nizmo, katten som vi har stiftat bekantskap med i en vecka, och trycker in sina små sylvassa tänder och klor i min vinterbleka hud. När den lilla antagonisten märker att jag är vaken slutar anfallet och han börjar kurra.
Jag dröjer mig kvar i sängen. Jag kom precis på att jag sträckte benet igår när jag spelade padel. Kan jag gå på benet idag eller ska jag skicka ut Maria till förrådet för att hämta kryckorna?
Jag är klarvaken efter drömmen och bataljen med Nizmo så det är lika bra att studsa upp.
Kaffe hade inte varit fel.
Det visar sig att träningsvärken har uteblivit. Det smärtar lite från ljumsken men inte mycket mer. Skönt! Jag är alltså på gång. Några pass till så kan jag släppa på för fullt.
Människan är av naturen lat. Vi försöker alltid att hitta den enklaste vägen för att nå våra mål. Det är denna egenskap som har fört tekniken och mänskligheten framåt. Tunga arbeten som förr slet ut en manskropp på nolltid har ersatts av robotar och verktyg som har ökat medellivslängden markant de senaste 100 åren. Datorer tar över och styr det mesta i våra liv.
När saker och ting blir jobbigt uppfinner vi något nytt helt enkelt.
Som minigolf. Eller bangolf som det så fint heter. De som aldrig fick iväg den där vita lilla bollen med en järnklubba eller drive på en riktig golfbana hittar vi på ortens camping, puttandes på små färgglada bollar tillsammans med barn och överförfriskade husvagnsägare.
”Innebandy är för de som inte kan åka skridskor”säger man.
Det ligger dock lite mer bakom födseln av denna enklare variant av bandy. Klubborna är lättare, bollen likaså. Målet i innebandy är i storlek av ett durkslag. I riktig bandy kan man köra häst och vagn igenom målet. Det blev för jobbigt för någon och vips, Innebandy.
För de som vill tävla med skidor på fötterna men som inte orkar åka riktigt så långt finns det sprint.
Att springa runt på en gigantisk plan i alla väder och sparka en boll från den ena sidan till den andra kan vara grymt jobbigt. Det förstår ju vem som helst. För någon blev detta alldeles för tufft. Inomhusfotboll, eller Futsal som utövaren gärna vill kalla det, såg dagens ljus.
Att försöka ta på sig rollen som arvtagare till Björn Borg, Mats Wilander, Stefan Edberg och en hel drös andra världsspelare är en övermäktig uppgift. Många knattar har stått mot en husvägg och slagit boll efter boll. När det har gått upp för dem vad som krävs för att nå toppen ger de flesta upp. Det är alldeles för jobbigt.
Men om man gör det lite enklare. Något mittemellan tennis och squash fast med ett rack av frigolit och stor boll.
Padel.
Ännu en fluga som kanske dör ut när det kommer ännu en hittepåsport som tömmer plånboken för många och ger klirr i kassan för rackethallar och prylmånglare.
Hittepåsportens fördel är att den tilltalar gemene man. Det är ofta väldigt kul och lättillgängligt. Lönnfeta medelålders lagerarbetare kan också motionera och lägga ut bilder på att nu minsann hägrar utmärkelsen ”årets badpojk” om ett år eller två.
Jag själv har fallit för det enorma tryck som padelspel utgör. ”Alla” spelar padel. Unga som gamla. Vänner och bekanta. Kollegor och annat löst folk hänger i padelhallen flera dagar i veckan. Det var bara en tidsfråga innan undertecknad själv äntrade de blå inglasade banorna för att testa denna populära ”sport”.
Nu har jag testat vid två tillfällen och kan med gott samvete säga att jag kommer tillbaka. Det är kul med padel. Det viktigaste för mig är inte att tävla. Jag kommer aldrig bli ett proffs ändå. Mitt bollsinne sätter brutalt stopp för det. Jag behöver motion.
Om jag i framtiden ska ska hitta på jäkelskap med mina barnbarn måste jag vara pigg och alert. Ett osunt leverne ska inte få sätta käppar i hjulet för det.
Uppvärmning har blivit allt viktigare med åldern. Det har jag lärt mig på det svåra sättet. Redan på första bollen sträckte jag mig i ljumsken när jag och kollegan Lennart körde ett morgonpass. Som en stelbent papegoja stapplade jag runt och försökte hinna med bollarna som kom i en strid ström över nätet. Det gick, men inte mer. På det hela ett bra teknikpass. Svetten lackade som sig bör när man väger knappt 0,1 ton och full fart i en timma.
Jag är inbokad på en dubbelmatch redan på onsdag. Uppvärmd och klar!
Kung Bore har tillfälligt dragit sig tillbaka från Västra Götalands nejder och lämnat kvar en något varmare atmosfär som lovar vår inom en snar framtid. Det ligger ändå ett täcke av vit snö kvar på ängar och gärden. Längs vägar färgas snövallarna svarta av anledningen till Gretas storhet. Gång och cykelbanor kantas av gul snö. Det är som om världens längsta ananassplit ligger färdig för ett försök att ta sig in i Guinness rekordbok. ”Det som göms i snö kommer fram i tö.” Om någon månad återvänder människans bästa vän till lyktstolpar och gräsmattor.
Vi är en bra bit in februari. Snart kommer mars månad med skrikande katter och en försmak av våren. Det är hög tid att boka plats för kommande semester.
Vi har planer på att tillbringa hela två veckor på en och samma camping. Valet för oss är ganska enkelt. Vi har hittat vår ”pärla” där vi trivs och känner oss hemma och välkomna.
Med tanke på världsläget har jag en längre tid varit orolig att platserna snabbt ska bli bokade. Jag tror inte att det kommer bli mindre folk som kollar upp camping med tanke på de restriktioner som gäller för resande utanför rikets gränser.
Som en nervös gräshoppa har jag kollat om det finns platser kvar samtidigt som jag kollar kontot. Häromdagen var det balans och det var dags. Tre platser kvar på vår ”gata” och några minuter senare stängde jag datorn med både lättat hjärta och lättad plånbok. Woohoo!
I samma stund som bekräftelsen landade i min inbox började oron för hur vagnen klarat sig i vinter. Jag behöver egentligen inte oroa mig. Den har klarat sig fint tre vintrar innan men det är alltid en liten klump i magen när man ska öppna dörren första gången för säsongen. Kommer det att lukta gam och grillad orangutang? Är det någon liten musfamilj som flyttat in och känner sig lika hemma som vi gör? Hänger det draperier av mögel från taket? Kommer det att spruta vatten från alla möjliga håll när vi vrider på kranen?
Det märker vi inom en snar framtid. Abstinensen tvingar mig att vid första bästa tillfälle åka till vagnen för att ge den lite kärlek.
Visst är det en härlig tid vi går till mötes? Hoppas att vi ses någon gång i sommar!
”Blå blå vindar och vatten”, nynnar jag när dragkedjan till förtältet dras upp. Jag andas in den nya friska, nästan krispiga, luften i mina lungor. Det är som i vilken Prippsreklam som helst. Himlen är klarblå.
Den instängda, plastiga doften i förtältet vädras snabbt ut.
Klockan är strax innan 07. Lite för tidigt eftersom det blev sent igår kväll. Man vill ju dra ut på det härliga och stanna kvar i semesterbubblan så länge som det bara går.
Jag kokar vatten till kaffet. Liv ligger nedbäddad i soffan. Maria sover bakom draperiet som skiljer kök och sovrum åt.
Med ett försiktigt steg kliver jag ut i förtältet.
Jag är alltid rädd att fastna med någon tå i den enkla plastpallen som följde med husvagnen. När man närmar sig 50 behövs en pall med två steg.
Ytterligare en sak att skriva upp på inköpslistan.
Det är nu, i denna stund som livet verkligen omfamnar mig. Ensam i tältet med en rykande kopp kaffe, nybakad snus under läppen och datorn på bordet. Det är nu som jag kan samla tankarna och skriva.
Familjen vaknar lagom till att dagens blogginlägg är postat. Vi äter en sista husvagnsfrukost och samtalar om dagarna på campingen. Vi är alla överens om att det har varit underbara dagar.
Jag och Maria kom överens om att vi ska köpa nytt täcke och nya kuddar. Det är inget som man ska kompromissa med.
Att krypa ner i nuvarande bolster är som att lägga huvudet på en oformbar påse fylld med luft och dra ett täcke av kartong över sig. Ohållbart helt enkelt. Detta måste prioriteras. Konstigt att det är först nu, säsong fyra, som vi reagerar så starkt på sänghalmen.
Trots att semestern är inne i elfte timmen känner jag ingen större ångest att plocka ner det snustorra förtältet. Ingen ångest när Maria plockar ihop prydnadssakerna inne i vagnen.
Det ska bli lite skönt att komma hem och sätta igång med vardagen igen.
Naturligtvis är inte säsongen över för oss. Det ska allt bli några fler turer mot okända eller kända mål. När det blir står skrivet i stjärnorna.
Jag och min familj vill tacka för alla glada tillrop och uppmuntrande kommentarer.
