Jag slår upp ögonen. Lyssnar….. Var det inte något som rörde sig ute på altanen?
Min blick fastnar på myggan som höll på att driva mig till vansinne i går kväll. Myggan är utspridd och väl tillplattad i taket efter ett välriktat slag med handflatan. Efter en lång och intensiv strid långt in på småtimmarna kunde jag åter släcka lampan och falla in i drömmarnas värld.
Ja visst fan! Alfred har sin första dag på sommarjobbet. Kom gossen iväg?
Jag smyger ut i vardagsrummet, kollar ut genom fönstret, japp, cykeln är borta. Han kom iväg. Med ett tafatt försök att gnugga bort sömnen ur ögonen hasar jag mig vidare genom lägenheten för att besöka ”tryckeriet” och “lägga en laser”.
Efter att ha förrättat mitt tarv släpar jag mig tillbaka till sängen. Det är så där härligt ljummet under täcket. Maria sover djupt.
Jag vet inte hur länge jag vandrade i drömmarnas dal men helt plötsligt står Alfred i dörren in till vårat sovrum och flämtar.
Farsan! Du måste köra mig! Det är något som har trasslat in sig i kedjan på cykeln!
Likt en möbelfjäder studsar jag upp. Efter endast ett par minuter sitter vi i bilen, på väg till Alfreds jobb.
Gossen berättar, fortfarande andfådd, “Jag hade ju kommit bort till Brandt (ca en halv kilometer) då det tog tvärstopp. Jag fick slänga upp cykeln på axeln och springa hem igen och väcka dig!”
Jag anar vad det är som har trasslat in sig. Minnet av en kamouflagefärgad tröja som hänger på pakethållaren gör sig påmint. Livs kompis hängde den där på tork.
Efter leverans av ett stycke gosse, stressad men i tid, åkte jag hem för att ta itu med cykeln. Att åla sig ner i sängen existerade inte längre. Hungern hade satt in så det var bara att ge upp planerna på att sova länge.
Jag meddelade ansvarig förälder att tösen nu är en tröja kort. Den satt djupt monterad i bakre navet och således bortom all räddning. Vi var båda överens om att det är sådant ”som händer”.
Nu är allt frid och fröjd och semestern kan fortsätta.
Med vänlig hälsning, Ade.
