Ades World

Blogg

  • Världens sämsta boxare!

    Världens sämsta boxare!

    Världens sämsta boxare. 

    Efter ett ofrivilligt, kortare uppehåll från träningen kände jag mig oerhört laddad inför torsdagens boxningspass. En stukad swipetumme har under en och en halv vecka gjort mig otålig. Tummen har läkt ihop och med nytvättade träningskläder och lindade händer äntrade jag lokalen. 

    Klockan slår 18:00 och coach Alnes sätter igång uppvärmningen. Vi springer runt och vevar, hoppar och gör allsköns rörelser i språnget. 

    PANG!

    Det går inte ens fem minuter så ligger jag utslagen, knockad och helt försvarslös bland väskor och vattenflaskor. 

    Jag har stukat foten. 

    Finlands sämsta boxare kallas ofta för Rantarunti Ringenen. Sveriges sämsta, nu levande boxare, måste vara Fredrik ”Halvmissen” Adetoft. Han klarar inte ens av uppvärmningen. 

    Coach Alnes fixade kylspray och ispåse till sin slagna pugilist. Allt medans de övriga kombattanterna värmde på i fortsatt stabilt tempo. 

    Som en skamsen hund drog jag mig tillbaka. Haltandes och stapplandes, nedför trapporna, ut till bilen och hem för att slicka mina sår. 

    Skit också. 

    Halvmissen Adetoft.

  • Vad är det som händer?

    Det råder inget tvivel om att jag är inne i en teknisk formsvacka i detta nu. Det enda som verkar fungera fullt ut är min MacBook. Den sviker mig aldrig när Linux famlar efter skärmar och Windows bestämmer sig för att stänga av sig när jag minst anar det. Jag börjar bli uppriktigt sagt trött på mina datorer.

    Tanken har växt det senaste, inte minst när jag fick min iPhone XR, att jag ska göra mig av med allt som jag inte använder och det som inte fungerar så som jag vill och så som det borde. Frustrationen ökar för varje gång jag sätter mig på mitt lilla kontor.

    Min situation är ohållbar. Allt tekniskt strul när vi ska spela in, när jag har fått feeling för att skriva och inte minst när jag ska redigera foton, tär på mitt tålamod.

    Jag ska hålla mig till det som fungerar bäst för mig helt enkelt och som det ser ut nu är det min Mac. Resten kommer att arkiveras på ett ställe där jag slipper se det och göra det allt för besvärligt att plocka fram för att ”testa en grej”.

    Skitgrejer!

  • Beroende.

    Solen skiner från en klarblå himmel. Det är slutet på augusti och de varma strålarna reflekteras från den plåtbeklädda verkstadshallen. Jag rundar hörnet och möts av ”Nordan”, det blåser en kall vind genom min tunna oknäppta jacka. Det är bara att konstatera, hösten är i antågande.

    Jag tänker på mina nya böcker som ligger hemma, redo att öppnas och läsas. Det är favoriter i repris. Jag har lyssnat på dessa i form av ljudbok men när jag fyllde år så fick jag fortsättning i analoga, inbundna exemplar. Jag började läsa men tyckte att jag hade tappat mycket av historien så det gick iväg en beställning av de tidigare böckerna i det behändiga formatet pocket.

    Tankarna på en kopp nybryggt kaffe på bordet, jag i fåtöljen med en bok i knät får mig att dra på mungiporna. Tur att det är en kort promenad hem från jobbet. 

    Inga ”måsten”. Inga ungar som kräver min uppmärksamhet. Maria jobbar till sena kvällen. Ett önskescenario som uppstår ibland när alla bitarna faller på plats. Det är min tid. Bara jag, kaffet och boken.

    Jag sitter i fåtöljen, tar en mun kaffe och tar upp………mobilen. 

    Den vanliga rutinen. Släcka notiser. Youtube, Twitter, Facebook, mail, nyheter mm. Jag känner tröttheten dra i ögonlocken. Ett alarm ställs ifall jag somnar. Jag har lovat att hämta Maria. 

    En duns. Jag rycker till. Mobilen har glidit ur min hand och landat med en dov smäll i mattan. Inget är sönder som tur är. Kaffet är kallt och mörkret har svept in utanför fönstret. Faan.

    Det blev ingen läsning den här kvällen heller. Hur svårt ska det vara att bara ge tusan i den där lilla apparaten? Jag måste verkligen anstränga mig mer. Lägga bort den i ett annat rum. Under TV-tittande är det ett perfekt tidsfördriv i reklampauserna. Vid läsning dock mindre bra. Framförallt om man inte ens hinner börja läsa.

    Från och med nu är det jag som går på mobil avvänjning. Och hör sen!

    En av favoriterna.
  • Liten börjar bli stor!

    Liten börjar bli stor!

    När det står en moped i garaget och man är 11 år så kliar det naturligtvis i den blivande gashanden. Det är mer regel än undantag att lufta moppen när dottern är på besök. I ett svagt ögonblick lovade jag henne att hon skulle få provköra. Kanske inte så genomtänkt men jag står vid mitt ord.

    Vi tryckte på oss hjälmarna och drog iväg i den varma augustivärmen. Mopeden, en honda scooter, susar iväg nästan ljudlöst. Den har inte gått mer än 120 mil. Jag älskar den.

    Vi åker gamla Edsvägen förbi Brätte. Solen värmer och dottern håller hårt runt min midja. Vid ridskolan tittar nyfikna hästar upp när vi glider förbi. Det är sensommar och vi känner friheten vina genom visiren.

    På den stora lastbilsparkeringen vid Båberg stannade vi. Det var dags för dottern att få köra moped för första gången. Jag satt bak med benen utsträckta för säkerhets skull några varv. Om det blir allt för vingligt kan jag agera stödhjul. Nu blev det inte så. Jag satt med mina dojjor på fotpinnarna hela tiden. Endast när den lilla GP-föraren stannade så hjälpte jag till att hålla hojen upprätt. Det är inte lätt för en liten 11-åring att stötta upp en moped, plus en gubbe på nästan 0,1 ton bak på sadeln. Min tanke var att det skulle räcka så. Men jag tyckte att hon skötte det hela så bra så att hon fick dra iväg på egen hand.

    Liten börjar bli stor.

    Tänk att några varv på en öde parkering kan göra någon så glad. Hon, en lycklig 11-åring som får köra moped för första gången och som tar med sig ett minne och en historia som kommer att berättas lång tid framöver. Jag, en stolt medelålders far som ser sin lilla dotter förvandlas till en motorburen ungdom och allt vad det kommer att innebära. Det är med skräckblandad förtjusning jag glimtar på framtiden.

    Min lilla dotter, min lilla Liv