Menisken

Hör nu på govänner så ska jag för er berätta, vad en gosse gjorde, en dag i sköna maj.

Min känslostyrda tonårsdotters trotsiga smäll i dörren sätter fart på min lätt överviktiga gubbkropp. Min höjda röst var för döva öron och som en lurvig brakskit drar hon iväg ut i försommarkvällen. Det är som att bli klickad mitt i ett telefonsamtal. Jag blir rosenrasande! Detta måste vi lösa här och nu.

Innan jag har kommit upp ur min numera smått nedsuttna fåtölj, fått på mig mina snabbaste skor är skymten av min avkomma ett minne blott. Jag halvspringer runt på området på måfå men hon står ej att finna. I all hast glömde jag min telefon och hastar hem för att kolla var hon håller hus. De är smarta de där mobilerna. Jag ser i telefonens skärm var hon befinner sig på några meter när. Hon är fast.

Vi klarar ut händelsen och är åter i den bräckliga, kärleksfulla bubbla som man lever i när man har tonåringar.

Ett par dagar senare börjar jag få ont i knät. Det har jag haft förut. Det är bara det att nu vill inte värken ge med sig. Jag stapplar mig igenom semestern som en trött Zeb Macahan. Någon vecka in i arbetslivet blir min situation ohållbar. Jag tar tag i mitt problem.

Efter några månader av läkarbesök, magnetröntgen och träning enligt fysioterapeutens alla regler, ligger jag nu under kniven på Calanderska i Göteborg för att genomgå en operation av ett stycke menisk i mitt högra knä.

Jag har aldrig blivit sövd förut. Kanske är jag feg, försiktig eller helt enkelt smart som inte utsätter mig för farliga situationer.

En lätt surrealistisk känsla infinner sig när jag vaknar upp och stirrar rakt ut genom ett fönster. Trädens kronor är fortfarande gröna. Jag är härligt omstoppad i den varma sängen och jag sluter mina ögon igen. Mina tankar går till Oskar och Maria som sitter i foajén och väntar. De har suttit där några timmar nu. Sedan försöker jag minnas just den stunden jag somnar.

”Ta ett djupt andetag och tänk på något fint” säger en röst. Jag ligger nytvättad, rakad och klädd i vit särk. Vår nya husvagn dyker upp på näthinnan för ett ögonblick och sedan minns jag inget mer. Märklig känsla.

”Andas Fredrik, andas.” säger en förbipasserande sköterska. Jag tittar upp och drar ett djupt andetag. Likt älvor som dansar på ängen om morgonen, skrämda av solens första värmande strålar, försvinner narkosens dimmor ur min kropp.

Det står en bricka med juice, kaffe och en fralla på det lilla bordet bredvid mig. Det smakar himmelskt efter ett halvt dygn av fasta. Jag ber om en kopp till.

Bedövningen sitter i när jag för egen maskin tar mig ner till Maria och Oskar. Oskar ska agera chaufför och min bättre hälft Maria har omedvetet varit ett moraliskt stöd som gjorde denna dagen till det bättre.

Hamburgaren på Gyllene Måsen lägger sig som bomull i magen. Sällan har det smakat så bra med skräpmat. Jag är vid god vigör och humöret är på topp.

Nu väntar en period av återhämtning och stärkande träning. Hur lång tid det tar är lite upp till mig och min karaktär. Jag känner mig stark!