Liten börjar bli stor!

När det står en moped i garaget och man är 11 år så kliar det naturligtvis i den blivande gashanden. Det är mer regel än undantag att lufta moppen när dottern är på besök. I ett svagt ögonblick lovade jag henne att hon skulle få provköra. Kanske inte så genomtänkt men jag står vid mitt ord.

Vi tryckte på oss hjälmarna och drog iväg i den varma augustivärmen. Mopeden, en honda scooter, susar iväg nästan ljudlöst. Den har inte gått mer än 120 mil. Jag älskar den.

Vi åker gamla Edsvägen förbi Brätte. Solen värmer och dottern håller hårt runt min midja. Vid ridskolan tittar nyfikna hästar upp när vi glider förbi. Det är sensommar och vi känner friheten vina genom visiren.

På den stora lastbilsparkeringen vid Båberg stannade vi. Det var dags för dottern att få köra moped för första gången. Jag satt bak med benen utsträckta för säkerhets skull några varv. Om det blir allt för vingligt kan jag agera stödhjul. Nu blev det inte så. Jag satt med mina dojjor på fotpinnarna hela tiden. Endast när den lilla GP-föraren stannade så hjälpte jag till att hålla hojen upprätt. Det är inte lätt för en liten 11-åring att stötta upp en moped, plus en gubbe på nästan 0,1 ton bak på sadeln. Min tanke var att det skulle räcka så. Men jag tyckte att hon skötte det hela så bra så att hon fick dra iväg på egen hand.

Liten börjar bli stor.

Tänk att några varv på en öde parkering kan göra någon så glad. Hon, en lycklig 11-åring som får köra moped för första gången och som tar med sig ett minne och en historia som kommer att berättas lång tid framöver. Jag, en stolt medelålders far som ser sin lilla dotter förvandlas till en motorburen ungdom och allt vad det kommer att innebära. Det är med skräckblandad förtjusning jag glimtar på framtiden.

Min lilla dotter, min lilla Liv

Objudna gäster.

För många på campingen började onsdagen i moll.

Objudna gäster har under nattens mörkaste timmar skurit upp ett antal tält och tagit med sig tillhörigheter. Det mesta kom tydligen tillrätta men förtälten står med lappade fönster. Chockade och arga campingvänner ska nu försöka komma över den där obehagliga känslan när någon har gjort intrång i den privata sfären. Mycket otrevligt.

Livet och semestern går dock vidare med trevligare göromål. Utflykt till Hindens rev. Min dotter, 11 år och inne i någon form av förpubertet tyckte naturligtvis det var ”astråkigt”. Men som familj håller vi ihop och livet är inte alltid 100% rättvist.

För första gången står vi på en plats med eget vatten. Varför har vi inte gjort det förut? Somliga i familjen är som björkar om våren. De dränerar vattentanken fortare än kokt sparris och jag springer i skytteltrafik med vattenkanna och gråvatten.

En slang ska därför inhandlas för att på ett bekvämt sätt tillfredsställa damernas vattenbehov.

Idag får vi besök. Den äldre generationen luftar det gråa håret och hänger med till en hantverksby i närheten. Även den utflugna yngre generationen kommer. Min son med regering.

Ett riktigt släktkalas i förtältet!

Blåsningen!

Telefonen ringer. Jag slänger en blick på skärmen och hjärtat gör ett glädjeskutt.

Det är min dotter som ringer. Hon tillbringar större delen av sommarlovet hos sin mamma eftersom jag och min sambo jobbar. Det blir annat ljud i skällan när vår semester börjar.

Jag svarar med upprymd röst. En 11-åring har inte mycket tid till övers för att snacka med sin urgamla pappa. Det är kompisar som gäller. Därför ser jag väldigt mycket fram emot när vi drar till min far som bor ca 60 mil härifrån. Husvagnen ska packas och första semesterveckan tillbringas med nära och kära i Hälsingeskogarna.

-Pappa, kan jag få ta med en kompis till farfar? Jag fick för honom!

Dottern frågar med upprymd och ivrig röst. Planen är satt i verket och alla inblandade är informerade utom jag, den som faktiskt har sista ordet. Hur ska jag göra nu? Jag känner inte hennes kompis så väl och vi ska åka väldigt långt bort. Vill jag dra på mig det oket som det innebär att ta ansvar för någon annans barn? Kanske är det av egoism eller ren bekvämlighet men svaret måste bli ett nej. Jag vill inte. 

Med tårar som rinner och gråt i rösten ber min dotter. -Snälla, snälla, snälla pappa! Jag får ju aldrig ta med en kompis i husvagnen!

Det är inte riktigt sant. Vi har haft husvagnen i två år och jag kan räkna de gånger som dottern har varit med på mina fem fingrar. Två av dessa resor har kompisar varit med. De andra gångerna har det tagit mindre än 10 minuter innan hon själv har hittat polare på campingen.

Jag står fast vid mitt ord och det blir ett kort hejdå innan samtalet avslutas.

Mina tankar snurrar. Den lilla ungen försökte blåsa både mig och farfar. Han trodde naturligtvis att detta var förankrat hos mig. Kompisens föräldrar skickar gladeligen iväg avkomman för att på så sätt få en oplanerad ledighet på tu man hand.

Inte ens hennes mamma visste något. En synnerligen välplanerad och lömsk plan som sabbades av mig.

Kanske är det inte utstuderat, kanske är det bara ett sätt att vilja förgylla resan ytterligare men på grund av ålder och erfarenhet inte riktigt har lärt sig tillvägagångssättet?

Timmarna efteråt känner jag mig liten och elak. Varför inte bara låta den där kompisen få följa med. För fan Fredrik, var lite spontan någon gång! Men nej, inte den här gången. Jag växer tillbaka ut ur min litenhet och känner att jag har gjort rätt. 

Vi ska till min farsa tillsammans och det ska bli en helt underbar resa! 

Min dotter hälsar på i bregottfabriken
i Hälsingland 2017

Klassbollen 2019

Mitt intresse för den omåttligt populära sporten ”fotboll” måste klassas som svalt. Visst, jag har gjort mina minuter på plan i knatteligan men det var grupptryckets fel. ”Alla” spelade ju fotboll.

Jag var mest upptagen med att kolla vilket nummer jag hade på tröjan när det vankades match.

Mitt deltagande var inte långvarigt. Friidrott var mer min grej. Personliga prestationer. Men det var inte mina löpartalanger vi skulle prata om nu. Nope!

Fotboll, denna remissinstans för blivande dramatenskådisar har av naturliga skäl inte väckt något större intresse hos min barn heller. Min mellersta bastard lirade klassbollen 2014. Det är väl den insats han gjorde på en fotbollsplan.

Det har varit ganska skönt att slippa köra kidsen till träningar, cuper mm.

Min dotter är den sista på denna jord som jag trodde skulle komma hem med en anmälan till klassbollen. Nu gjorde hon det. Varför vet jag inte. Kanske för att de flesta i hennes klass skulle deltaga? Kanske var det för rabattkupongen till Max? Eller var det kanske för den urtjusiga tröjan och den gråa vattenflaskan?

En träning hann de små liven med innan den stora matchdagen. Det gick bra. De vann alla sina matcher. 4 stycken.

Jag och sambon hängde vid sidan av, fotograferade, käkade hamburgare och solade oss i den starka vårsolen.

Det var en bra dag.

Dotterns karriär inom fotbollen tror jag dock tog slut efter det att diplomen delades ut. Man ska sluta när man ligger på topp.

Liv i full aktion!

Mulle Meck!

När man bor tillsammans i en och samma bostad under barnens uppväxt är det ofrånkomligt att saker och ting sjangserar. Kök, badrum och dörrhandtag är utsatta för en omild behandling av dessa “vår framtid”.

Kidsen har sina perioder där de nyttjar saker mer än vad de gör under andra.

Ta till exempel när de precis har växt till sig och kan, med strumpa på ena foten, dreglande mun och balanserades på ena stortån, nå trycket (dörrhandtag på fackspråk) till alla innerdörrar. Det hängs, öppnas och kläms till förbannelse. Tryckena hänger som “på en gammel”. Slappa, trötta och man vet inte om man kommer ut om man låser in sig på “muggen” för att få en paus i vardagen.

En annan period är kylskåpsperioden. Den infaller under sena tonår och jag tror att det drabbar killar mer än tjejer. Hens vet jag inget om men antar att det handlar om vad som hänger mellan benen.

Det serveras en härlig middag och alla äter sig proppmätta. Tonåringen gör tabberas. Lik förbannat hör man kylskåpet öppnas en halvtimma senare. Han är sugen på något. Först när jag börjar få frostskador på tårna ute i vardagsrummet stängs dörren till kylskåpet. Hyllorna har noga inspekterats alldeles för länge. Han hittade ingenting då men av någon anledning tror den svajiga och gängliga pojkvaskern att status i kylen har ändrats en timma senare. Samma procedur som förut. Öppna dörren, inspektera för länge och stäng. Detta upprepas så ofta att kompressorn till kylen går oavbrutet.

Det promenerar mig på nerven!

Den största kranmarodören har lyckligtvis flyttat hemifrån. Jag vet inte vad det var med honom och vattenkranar. Han ser nog dessa som någon form av styrkeprov. Det ska vridas om så hårt att packningen kläms ut under diskbänken. Jag vet inte hur många av dessa jag har bytt genom åren. Det är ett antal kan jag säga. Nu var det dags igen. Lyckligtvis är det den gamla sorten och en halvmånads chimpans klarar av att byta. Värre blir det om vi byter till en engreppsblandare. Tror jag.IMG_20190320_110049-COLLAGENär jag ändå var i farten så gav jag tvättmaskinen en översyn. Den är också till åren kommen och firar väl 10 år i år. Luckan krånglade och ville inte alltid stänga sig. När jag efter ett samtal med min trolovade fick order om att starta maskinen så ficka jag inte stängt luckan alls. Den vägrade. Jag märkte då att haken i luckan, som ska låsa fast den i stängt läge satt alldeles löst. Fan…….

Fram med lite verktyg och några minuter senare var det löst. En sprint hade ålat upp sig under år av användande och helt sonika hoppat ur sitt läge. Det var bara att pilla i den igen så var mekanismen som ny.

Nu ligger jag på plussidan och kan ta det lite “launa” i helgen. Härligt!