Liten börjar bli stor!

När det står en moped i garaget och man är 11 år så kliar det naturligtvis i den blivande gashanden. Det är mer regel än undantag att lufta moppen när dottern är på besök. I ett svagt ögonblick lovade jag henne att hon skulle få provköra. Kanske inte så genomtänkt men jag står vid mitt ord.

Vi tryckte på oss hjälmarna och drog iväg i den varma augustivärmen. Mopeden, en honda scooter, susar iväg nästan ljudlöst. Den har inte gått mer än 120 mil. Jag älskar den.

Vi åker gamla Edsvägen förbi Brätte. Solen värmer och dottern håller hårt runt min midja. Vid ridskolan tittar nyfikna hästar upp när vi glider förbi. Det är sensommar och vi känner friheten vina genom visiren.

På den stora lastbilsparkeringen vid Båberg stannade vi. Det var dags för dottern att få köra moped för första gången. Jag satt bak med benen utsträckta för säkerhets skull några varv. Om det blir allt för vingligt kan jag agera stödhjul. Nu blev det inte så. Jag satt med mina dojjor på fotpinnarna hela tiden. Endast när den lilla GP-föraren stannade så hjälpte jag till att hålla hojen upprätt. Det är inte lätt för en liten 11-åring att stötta upp en moped, plus en gubbe på nästan 0,1 ton bak på sadeln. Min tanke var att det skulle räcka så. Men jag tyckte att hon skötte det hela så bra så att hon fick dra iväg på egen hand.

Liten börjar bli stor.

Tänk att några varv på en öde parkering kan göra någon så glad. Hon, en lycklig 11-åring som får köra moped för första gången och som tar med sig ett minne och en historia som kommer att berättas lång tid framöver. Jag, en stolt medelålders far som ser sin lilla dotter förvandlas till en motorburen ungdom och allt vad det kommer att innebära. Det är med skräckblandad förtjusning jag glimtar på framtiden.

Min lilla dotter, min lilla Liv

Microfiberbadlakan, vilken grej!

Näst sista natten med gänget.

Under veckans gång har vi blivit färre i sällskapet. Alfred blev hämtad av grabbgänget redan i onsdags. Fördelen med hans avresa är att vi kan plocka ner sovalkoven som annars tar upp en stor del i det lilla reseförtältet.

Det överväger dock inte hans frånvaro. Att en 18-åring frivilligt vill spendera några dagar med päronen på en camping får väl ses som något unikt.

I det fantastiska fredagsvädret spenderade vi någon timme vid polen. Fläsket stektes och bonnbrännan har jämnats ut en del.

Fredagen var ännu en dag med besök. Härliga återseenden långväga ifrån. Mycket trevligt.

Vår resa närmar sig sitt slut men vi smider redan nya planer. Apropå något helt annat än ränksmideri så måste jag slå ett slag för microfiberbadlakan.

De tar ingen plats, torktiden är minimal och det är en fruktansvärt märklig känsla att torka sig med dem. Vilken fantastisk uppfinning. Finns de med inbyggda värmeslingor också måntro? Att försöka värma sig i ett blött lakan, gjort av microfibrer, är som att försöka släcka eld med bensin. Fast tvärt om.

Fredagen bjöd även på grillat. Kycklingwraps.

Vi börjar ”bo” in oss och känna oss hemma i vagnen. Med det kommer även mer matlagning. Det ska bli spännande att se vad menyerna kommer att bestå av nästa resa.

Lördag morgon bjuder iallafall på regn. Ett fint sommarregn som strilar från en flammig himmel i grått. Färska frallor och en caffé latte är inhandlat och jag sitter i förtältet, lyssnar på regnets smatter.

Det är lycka det.

42 Adetoft stämplar ut.

Livet tar ibland oväntade vändningar. När man tror att resan har nått sitt slut så kommer ännu ett vägskäl och beslut måste fattas. Precis ett sådant val stod jag inför för ganska exakt en månad sedan.

Mitt jobb som formsnickare på Örs Cementgjuteri kunde inte vara bättre. Jag grejade i min lilla hörna med formar, lådor och speciella ursparningar. Jag hade förtroende att sköta ett upplägg som passade mig. Ibland kom någon kollega för en specialbeställning eller bara för att snacka lite skit. Det senare är lite av min specialitet.

Om inte det där vägskälet hade dykt upp så hade jag stått kvar där i hörnet bland sågar, borrmaskiner och ritningar till pensionen.

Stigen som jag valde går i en helt annan riktning. Lastbilar. 600 meter hemifrån. Det är lite skillnad från de 52 kilometerna enkel väg som jag hade till gjuteriet.

Men som sagt, jag hade aldrig letat upp ett nytt jobb om inte detta kommit till mig. I morgon måndag är det jag som tar mig en liten promenix till mitt nya jobb.

Mvh Ade

Mulle Meck!

När man bor tillsammans i en och samma bostad under barnens uppväxt är det ofrånkomligt att saker och ting sjangserar. Kök, badrum och dörrhandtag är utsatta för en omild behandling av dessa “vår framtid”.

Kidsen har sina perioder där de nyttjar saker mer än vad de gör under andra.

Ta till exempel när de precis har växt till sig och kan, med strumpa på ena foten, dreglande mun och balanserades på ena stortån, nå trycket (dörrhandtag på fackspråk) till alla innerdörrar. Det hängs, öppnas och kläms till förbannelse. Tryckena hänger som “på en gammel”. Slappa, trötta och man vet inte om man kommer ut om man låser in sig på “muggen” för att få en paus i vardagen.

En annan period är kylskåpsperioden. Den infaller under sena tonår och jag tror att det drabbar killar mer än tjejer. Hens vet jag inget om men antar att det handlar om vad som hänger mellan benen.

Det serveras en härlig middag och alla äter sig proppmätta. Tonåringen gör tabberas. Lik förbannat hör man kylskåpet öppnas en halvtimma senare. Han är sugen på något. Först när jag börjar få frostskador på tårna ute i vardagsrummet stängs dörren till kylskåpet. Hyllorna har noga inspekterats alldeles för länge. Han hittade ingenting då men av någon anledning tror den svajiga och gängliga pojkvaskern att status i kylen har ändrats en timma senare. Samma procedur som förut. Öppna dörren, inspektera för länge och stäng. Detta upprepas så ofta att kompressorn till kylen går oavbrutet.

Det promenerar mig på nerven!

Den största kranmarodören har lyckligtvis flyttat hemifrån. Jag vet inte vad det var med honom och vattenkranar. Han ser nog dessa som någon form av styrkeprov. Det ska vridas om så hårt att packningen kläms ut under diskbänken. Jag vet inte hur många av dessa jag har bytt genom åren. Det är ett antal kan jag säga. Nu var det dags igen. Lyckligtvis är det den gamla sorten och en halvmånads chimpans klarar av att byta. Värre blir det om vi byter till en engreppsblandare. Tror jag.IMG_20190320_110049-COLLAGENär jag ändå var i farten så gav jag tvättmaskinen en översyn. Den är också till åren kommen och firar väl 10 år i år. Luckan krånglade och ville inte alltid stänga sig. När jag efter ett samtal med min trolovade fick order om att starta maskinen så ficka jag inte stängt luckan alls. Den vägrade. Jag märkte då att haken i luckan, som ska låsa fast den i stängt läge satt alldeles löst. Fan…….

Fram med lite verktyg och några minuter senare var det löst. En sprint hade ålat upp sig under år av användande och helt sonika hoppat ur sitt läge. Det var bara att pilla i den igen så var mekanismen som ny.

Nu ligger jag på plussidan och kan ta det lite “launa” i helgen. Härligt!

Lättare sagt än gjort.

Maria vandrar iväg med svågern längs en rad av dörrar. Korridoren verkar oändlig. Syskonen svänger vänster och försvinner in i hjärtat av sjukhusets ändlösa labyrint.

Cafeterian är öppen. Om man skulle ta och köpa en………….NEJ!

Jag sitter kvar på bänken. Jag ska inte äta sötsaker en vardag. Jag tränar regelbundet för att gå ner i vikt. Att lägga pengar på min egna undergång är ju fan inte rimligt. Blicken faller ner på telefonens skärm. Youtube visar en “Greatest knockouts of 2018”. Jag tittar upp från skärmen. 3 för 15:-……….äh va faan! Ett ögonblick senare sitter jag med tre chokladbitar. Mars, Dajm och en schweizernöt. Vilken jävla karaktär jag har!

Jag föll alltså för frestelsen. Att det ska vara så svårt. I den vanliga vardagen går det bra. Till jobbet, hem från jobbet och att efter hemkomsten vara upptagen med dagliga sysslor tills det är läggdags. Bryts vardagens vanliga rutiner och jag utsätts för frestelser som dessutom också är lättillgängliga får jag problem.

Detta är något som jag måste jobba stenhårt med. Förhoppningsvis avtar sötsuget och jag åter kan vistas bland folk som en vanlig medborgare utan att smyga in i närmaste pressbyrå eller mack för att synda.

Ha det gött! // Ade.