Blåsningen!

Telefonen ringer. Jag slänger en blick på skärmen och hjärtat gör ett glädjeskutt.

Det är min dotter som ringer. Hon tillbringar större delen av sommarlovet hos sin mamma eftersom jag och min sambo jobbar. Det blir annat ljud i skällan när vår semester börjar.

Jag svarar med upprymd röst. En 11-åring har inte mycket tid till övers för att snacka med sin urgamla pappa. Det är kompisar som gäller. Därför ser jag väldigt mycket fram emot när vi drar till min far som bor ca 60 mil härifrån. Husvagnen ska packas och första semesterveckan tillbringas med nära och kära i Hälsingeskogarna.

-Pappa, kan jag få ta med en kompis till farfar? Jag fick för honom!

Dottern frågar med upprymd och ivrig röst. Planen är satt i verket och alla inblandade är informerade utom jag, den som faktiskt har sista ordet. Hur ska jag göra nu? Jag känner inte hennes kompis så väl och vi ska åka väldigt långt bort. Vill jag dra på mig det oket som det innebär att ta ansvar för någon annans barn? Kanske är det av egoism eller ren bekvämlighet men svaret måste bli ett nej. Jag vill inte. 

Med tårar som rinner och gråt i rösten ber min dotter. -Snälla, snälla, snälla pappa! Jag får ju aldrig ta med en kompis i husvagnen!

Det är inte riktigt sant. Vi har haft husvagnen i två år och jag kan räkna de gånger som dottern har varit med på mina fem fingrar. Två av dessa resor har kompisar varit med. De andra gångerna har det tagit mindre än 10 minuter innan hon själv har hittat polare på campingen.

Jag står fast vid mitt ord och det blir ett kort hejdå innan samtalet avslutas.

Mina tankar snurrar. Den lilla ungen försökte blåsa både mig och farfar. Han trodde naturligtvis att detta var förankrat hos mig. Kompisens föräldrar skickar gladeligen iväg avkomman för att på så sätt få en oplanerad ledighet på tu man hand.

Inte ens hennes mamma visste något. En synnerligen välplanerad och lömsk plan som sabbades av mig.

Kanske är det inte utstuderat, kanske är det bara ett sätt att vilja förgylla resan ytterligare men på grund av ålder och erfarenhet inte riktigt har lärt sig tillvägagångssättet?

Timmarna efteråt känner jag mig liten och elak. Varför inte bara låta den där kompisen få följa med. För fan Fredrik, var lite spontan någon gång! Men nej, inte den här gången. Jag växer tillbaka ut ur min litenhet och känner att jag har gjort rätt. 

Vi ska till min farsa tillsammans och det ska bli en helt underbar resa! 

Min dotter hälsar på i bregottfabriken
i Hälsingland 2017