Jag vaknar denna morgon och kommer på mig själv med att nynna Thomas Ledins gamla klassiker ”En dag på stranden”.
Regnet smattrar ihärdigt mot tältduk och på husvagnstak. Det har bildats en hängande säck med regnvatten i mitten på tältet som åtgärdas i brådrappet.
Det var nog ingen större fara, det hade nog runnit över tillslut men bättre att vara försigkommen.
”~Det blir en dag på stranden…….” nynnar jag vidare medan kaffevattnet kokar upp. Skulle inte tro det!
Kaffet avnjuts i ett torrt förtält med Maria snarkandes inne i vagnen. Till min stora fasa, eller rättare sagt, irritation upptäcker jag att det droppar regnvatten från stropparna som håller mörkläggningsgardinerna uppe. Det går ju inte för sig och jag drar på mig mina flipflops för att göra en okulär besiktning av detta fenomen. Felsökningen konstaterar att det är i sömmarna där dessa stroppar är fastsydda som det kryper in vatten och orsakar detta dropp.
Min hjärna går på högvarv och försätter mig i survivalmode. Om jag ska säga något positivt om mig själv så är jag ganska påhittig i extrema situationer. Självaste McGyver framstår som en pojkscout i jämförelse.
Sömmarna måste tätas. Lämplig tejp? Det har jag inte. Vax av något slag? Det har jag inte. Vaselin? Japp, det har jag!
Ut igen med den lilla vaselinburken och gnuggar in sömmen med en lite klick vaselin. Resultatet får vänta på sig, det har slutat att regna.
Varför har jag vaselin? Jo, just för dessa tillfällen. Man vet aldrig när man behöver det men är oumbärligt när det väl behövs.
Vi tillbringar mycket tid inne i vagnen denna dag. Jag sitter i soffan och tittar ut genom framrutan. Där sitter jag och blir lite småförbannad för att jag knappt kan se någonting. Det märks inte så mycket när vädret är torrt men nu när det regnar rinner liksom inte vattnet av. Detta måste fixas å det snaraste! Jag vill ju sitta där och spana.
Fram med vattenslangen och en mjuk trasa. Resultatet visar sig ögonblickligen. Vattnet pärlar sig och rinner av som på en välpolerad motorhuv.
Nöjd över resultatet fortsätter jag att tvätta av vagnen där skiten lyser som värst. Viss algbildning finns runt kofferten och på svåråtkomliga ställen på bakstammen. Lite grönsåpa i en hink och vagnen blir som ny.
När jag ändå trampar runt vagnen gör jag mina dagliga sysslor, tömma och fylla på vätskor.
Vi är tvingade bort till Hjertbergs för att proviantera. Vi kommer att få besök och tänkte tända grillen. Marias systerson med familj ärar oss med att åka från Kungsbacka och hit. De är nyblivna föräldrar och längtar ut.
Maria och jag tänker inhandla lite bebiskläder till den lilla. Vi har inte haft förmånen att träffa henne än. Maria är eld och lågor bland ställningarna med tygstycken för de minsta. Jag ger upp efter 3 minuter och Maria ber mig gå ut för att vänta. ”Detta kommer att ta tid” får jag till mig med en djup och ärlig blick. Vad är det med kvinnor och barnkläder?
Vädret gör ett uppehåll från regnet men prognosen för den obligatoriska kvällsglassen visar på att det bästa är att tidigarelägga besöket i glassbaren. Vi spatserar ner till denna härliga inrättning och bygger på kroppen med ytterligare näring inför de kalla vintermånaderna.
Maria ger sig på en promenad men får ge upp. Det mullrar från alla håll och kanter i den mörka himlen.
19:22 brakar det loss och himlen öppnar sig. Jag kommer precis tillbaka från latrintömningen. Vem vet, det kanske blir långvarigt och då är det bäst att vara förberedd.
Blixtrarna avlöser varandra och det mullrar konstant. Det är ”helt” vatten som kommer från himlen och jag sitter vakt i förtältet. Jag har ett hopfällt paraply som redskap när jag tömmer säcken i taket. Den nya presenningen med överdimensionerat uppvik gör sitt. Det kommer inte in en droppe. Jag är mycket nöjd.
Ovädret drar förbi och regnet avtar. Vi har klarat oss!
I morgon ska vi se om mitt vaselintrick har fungerat.
Med vänlig hälsning, Ade och Maria.