Om jag var provocerande overksam igår, är det inget mot vad jag var idag. Det är tur att nöden gör sig påmind så att jag inte utvecklar liggsår. På eftermiddagen kollade jag i appen och enligt den har jag bränt 38 kcal. Det är väl i storleksordning det som fastnade mellan tänderna när vi åt hamburgare igår.
Jag kände av en uns av söndagsångest under förmiddagen. Ni vet den där känslan att det är lika bra att komma iväg eftersom helgen ändå är slut. Känslan avtog dock ju längre dagen gick och när skymningen svepte in över oss ville varken jag eller Maria åka hem.
Jag har en dotter som ska hämtas hos sin mor och jobbet pliktar i morgon. Det finns ingen återvändo. De nödvändiga åtgärderna som ska göras när man bryter förläggningen känner ni till. Inget nytt på den fronten. Tömma vatten, vrida av gasolen mm.
Vi lämnar ett grått Lidköping. Det är sånt väder som gör att resebolagen har fullt upp. Många har redan gjort slut på sommarens vitamininjektion och söker sig nu till varmare platser. Jag och Maria omfamnar höstrusket. Vi tankar energi av allt det härliga hösten ger. Färger, den krispiga luften och framför allt, lugnet i vagnen.
Nu är det två veckor till nästa gång. Längtan är stor. Men den som väntar på något gott…………
Jag vaknar ur mardrömmen med ett ryck. Panikslagen sätter jag mig upp i sängen. Det dånar i hela husvagnen! Jag vet inte om det är dröm eller verklighet. Klockan visar 03:00 och jag rusar upp för att titta till så att tjejerna i förtältet är okej. När jag öppnar dörren och ser de små liven invirade i bolster inser jag att det regnar. Det verkligen öser ner och ljudet av dropparna som slår mot taket är öronbedövande. Det var alltså inte jordens undergång. Bara hederligt svenskt sommarväder.
Vid frukost pratar vi om nattens händelser. Vi hade vaknat allihop av det massiva vattenanfallet mot vagnen. Lyckligtvis kunde vi alla somna om torrskodda. Tält och vagn håller vad de lovar. Vi drar oss länge denna morgon.
Vädret bjuder inte in till några större utomhusaktiviteter. Det blir chill på förläggningen. Efter frukost skyndar Maria iväg på en promenad mellan skurarna. Jag tar bilen för att hämta Alfred i Vänersborg. I eftermiddag ska Oskar firas. Han fyllde 24 i går. Efter avslutat förvärvsarbete kommer han hit för att bli bjuden på mat. Töserna har tälthäng och sysselsätter sig med att kolla TikTok. Det är så man gör nu för tiden.
Oskar dyker upp och vi gör oss iordning för vidare transport till det bokade bordet som står redo på Pinchos klockan 17:00. Vi gillar Pinchos. Konceptet med en app, alla smårätter och inramningen tilltalar mig. Jag trivs där. Det har kommit upp massor av laddstolpar på parkeringen och naturligtvis passar vi på att förena nytta med nöje.
Efterrätten tar vi som seden bjuder i campingens glassbar. Mätt som jag är blir det en kula cookie dough med kolasås. Kvällen är i antågande och killarna bryter upp för att påbörja resan till Vänersborg. Töserna glider runt på campingen. Jag och Maria landar i soffan. Jag skriver i min analoga dagbok. Maria växlar mellan Lotta på Liseberg och att scrolla på telefonen.
I vanlig ordning marscherar Maria iväg med bestämda steg på sin morgonpromenad. Vädret står oss bi och det verkar som om himlen kommer att vara mestadels i blå nyans under denna första julidag. Jag får rapporter från Maria under tiden. Natursköna bilder på vackra vyer längs hennes rutt. Även en del djur fastnar på bild. Det finns ett parti nedanför Giacominaparken där det huserar Vinbergssnäckor. Det är fascinerande att se dessa enorma snäckor med sina stora hus. Jag läser lite på det som en gång bara var en fluga, Internet, om att Vinbergssnäckan är inplanterad i Sverige och anses vara en delikatess.
Våra gäster anländer i samlad tropp från hotellet. Förtältet förvandlas snabbt till ett bollhav och lekland. Det blir mycket focus på det lilla charmtrollet Agnes. Kanske kan hon vara här själv med oss nästa sommar. Då ska jag lära henne allt jag kan.
Damerna i sällskapet tar en promenad till Hjertbergs. Liv behöver stärka upp garderoben. Jag och Daniel stänger in oss i husvagnen och kollar Formula1. Ac-n brummar och sprider en härlig svalka. Förtältet är obeboeligt.
Värmen är obarmhärtig. Planen att strosa runt på Läckö slott med omnejd läggs i malpåse med tanke på den lilla tösen. Det blir en dag på stranden. Jag sitter först ett tag i solen för att steka lite fläsk. Det blir snart outhärdligt och en flyttlasset går till en skuggigare och svalare yta.
När jag senare svalkar mig i servicehusets dusch ser jag att min framsida äntligen skiftat färg. Från likblek till grisrosa. Dock får jag stå på händer och sola nästa gång. Strax under naveln och neråt byxkanten är det fortsatt evig skugga och sikten skyms av svullen buk.
När de andra frossar i solen söker jag och en sovandes Agnes skugga. Det finns få ställen att finna när solen står som högst. Bakom vagnen hittar vi en plats där svalka råder och en svag bris fläktar i sommarvärmen.
Det obligatoriska besöket i glassbaren missar vi inte. Det är en ljuvlig afton. Vi har bara ätit en fräsch lunch. Hungern är inget problem i värmen. Törsten däremot. Men äta måste man göra.
Vi grillar lite korv efter att den lilla har sovit middag. Tiden rinner iväg och sällskapet söker nattvila på hotellet. Jag, Maria och Liv tar en sväng på campingen. Det är fullt ös i och runt Sjökanten. Vilken härlig stämning. Kvällen är ljummen och känslan av att vi har gjort rätt växer sig allt starkare.
Jag vet inte vem vi ska tacka för det här otroliga vädret som strålar ikapp med mig på morgonen. Klarblå himmel och inte ett moln så långt ögat kan nå. Det är torsdag och det finns ärenden hemma i Vänersborg att uträtta.
Jag kollar på kartan som rör sig hackigt på bilens stora skärm. Vi kommer att bli åtta minuter försenade. ”Maria älskar ju att passa tider. Och dessutom är hon väldigt bra på det.” tänker jag ironiskt när jag svänger av för tidigt i en rondell. Jag har kört där hundratals gånger men likt förbannat lyckas jag ta första avfarten istället för den andra. Ingen större fara. Jag finner en plats att vända och tar kurvan på två hjul. Vi har inte förlorat mer än 30 sekunder och drivaxlarna är som polkagrisar när jag gasar på ut ur rondellen och vi är på banan igen.
Maria ringer till salongen och förklarar läget. Vi har kört in tre minuter och jag dumpar av henne 11:05. Hon försvinner in som en lurvig brakskit och lämnar mig åt mitt öde.
Mitt hak för trimning av ansiktsbehåring, samt polering av flint är stängt. Det får bli egenvård i hemmet.
Bilen packas ännu en gång med saker som vi tydligen inte kan vara utan. Vår allas lilla solstråle Liv är med och Maria signalerar att hon strax är klar och redo för upphämtning. Hon behöver till min stora förvåning bara hem och hämta några saker sedan är hon ”good to go”.
Klockan är strax 14:00 och vi har inte ätit sedan frukost. Blodsockret faller som bitcoin på börsen och med myndig stämma förkunnar jag att en snabb måltid måste inmundigas på första bästa plats som passeras. Biltema på Överby, Trollhättan.
Våra kära besökare har redan anlänt till Lidköping. De ska sova på hotell till på söndag och umgås med oss på dagarna. Maria har fyllt tältet med Biltemas leksaksavdelning så deras lilla tös ska inte vara sysslolös.
Middagen tar vi på pizzeria Drömsta’n. Vädret är soligt och varmt. Vi smälter maten ett par timmar innan dagens besök i glassbaren stundar. Jag är fortfarande mätt efter middagen och således nöjer jag mig en kula cookie dough med kolasås. I de övriga finns det tydligen ingen botten.
Det leks och härjas på gräsmattan utanför tältet. Det plaskas i en liten pool, såpbubblor far omkring och livet är så där fantastiskt att man måste nästan stanna upp och blinka ett par gånger för att verkligen bli varse om att det är sant. Go känsla.
Armand Duplantis hoppar högre än vad någon annan har gjort utomhus, genom alla tider. Det är stort. Dagen lider mot sitt slut och den lilla tösen sover sött i sin vagn när de påbörjar sin promenad till hotellet.
Vad morgondagen har i sitt sköte får ni läsa om i morgon.
