Jag vaknar upp till fågelsång och en sol som morgonpiggt knackar på den stora Hekiluckan i taket. Klockan visar 08:00 och jag har sovit längre än vanligt. Kroppen gnäller och det är lika bra att lyssna på den. Likt en möbelfjäder studsar jag upp och drar igång dagen. Sigge viftar glatt på svansen och hälsar mig välkommen till denna arla morgonstund.
Dragkedjan till förtältet öppnas med det karaktäristiska ljudet av just en dragkedja som öppnas i ett förtält. Jag tar ett steg ut i mina flipflops och blir ståendes i en djungel. Morgondaggen sveper in mina fötter i ett kallt fotbad. Jag blir medveten om en nackdel med att stå säsong. Gräset måste klippas innan det når till knäna.
Timmarna går och det är dags att packa in vår ludna vän och diverse tvätt och fara hemåt. Det är då jag blir medveten om en fördel med att stå säsong. Vagnen står kvar och kommer att välkomna oss i kväll när vi åter drar upp dragkedjan med sitt karakteristiska ljud. Underbart!
Våra vänner Niclas och Benita kommer att checka ut och rulla hemåt med deras nya vagn. Jag hoppas att deras vistelse har varit till belåtenhet och att de snart kommer åter.
Maria jobbar på, väloljat som ett skånskt rapsfält. Jag rotar runt i förrådet efter saker som legat i träda under vintern och som ska finna sin plats på campingen. Dramaten, grillen, briketterna, skorstenständaren med mera. Bilen blir åter fullastad.
När alla måsten är gjorda hemma i lägenheten bjuder vi mina ohängda söner på middag. Ett nytt hamburgerhak har sett dagens ljus och det är dit vi styr kosan för att mätta våra magar.
Alfred, som inte gillar lök fick massor av lök på sin hamburgare.
”-Kolla här, den är längre än min framtid!” utbrister gossen och håller upp en lökstrimma som dinglar mellan fingrarna med dressing droppandes ner på brickan. Vi skrattar hjärtligt åt denna kommentar som jag förövrigt tycker är något av det bästa jag har hört på länge.
Det är kväll när vi kommer tillbaka till den hjulförsedda sommarstugan. Gräset är klippt, disken är diskad. Vi gjorde allt sådant innan vi for. Det är tid för njutning.
Vi har bunkrat med lite gott och efter uppackning trycker Maria ner sig i soffan och kollar på serier. Jag riggar upp i förtältet och försvinner in i Canada Grand Prix.
Jag hör ett stilla hulkande och jag kan konstatera att Maria inte ligger bredvid mig som sig bör. Mobilen ligger på ett hyllplan ovanför och jag sträcker mig efter den för att få någon form av tidsangivelse om var vi befinner oss på dygnets 24 timmar.
Skärmen lyser ilsket skarpt i mina nyvakna ögon. Kisandes kan jag konstatera att uret precis har slagit 03:00. ”-Är du vaken?” frågar Maria. Jag drar på svaret. ”-Mm” svarar jag.
Sigge har spytt!
Där sitter mitt allt och torkar hundspya inne i vagnen. Stackars Sigge. Han var inte stor i maten igår och det kan vara det som är orsaken enligt Google.
Vad som händer mellan 03:00 och 05:00 är oklart. Jag vandrar i drömmarnas dal dessa timmar men vaknar åter av ljud inne i vagnen. Maria sitter och försöker få i Sigge lite mat. Det går vägen och vi alla kommer till ro.
Jag sover länge. Receptionen har öppnat och den jämngråa himlen börjar ge med sig när vindarna ökar på. Det rycker och sliter i tältet. Niclas kommer förbi och vi tar en promenad för att köpa frallor.
Jag gav mig på att koppla in cityvattnet men gick bet. Kanske är det någon ventil eller liknande som ska vridas på. Jag får forska i detta. Fyllde tanken istället. Jag har ju semester!
Min äldsta son ringde och ville komma förbi. Det passade bra för vi var precis på gång med att beställa pizza. Lotten att hämta maten föll på mig och Niclas. Glada i hågen spatserade vi iväg. Vi visste vad som komma skulle, en ”hämtöl”. När sista klunken kall lager rann ner i strupen var pizzorna klara.
Niclas satte igång med att sammanföra flocken under promenaden hem. Multitasking med kartongerna klämda under hakan och telefonen mot örat. Han lyckades galant.
Sommarens första glass från glassbaren ska tryckas ner i den redan fyllda buken. Det är ju inte samma mage, det vet ju alla. En bägare med hallonsorbet, lakritssås och lakritsströssel. Åh vad jag har saknat denna skapelse. Fantastiskt!
Den gångna nattens upphackade sömn tar ut sin rätt på både mig och Maria. Oskar lämnar oss för den här gången och vi somnar en stund efter maten.
När kvällen sveper in över oss och den hårda vinden tynar bort för att lämna vattnet i stiltje sitter vi i förtältet. Radion spelar rock i bakgrunden. Maria och Benita pratar campingminnen. Jag och Niclas kollar på Formula1.
Mitt hjärtliga försök att komma iväg till vagnen tidigare än normalt går i stöpet. Surt förvärvade komptimmar spenderas väntandes i soffan.
Vi väntar på en sele till Marias lilla fadäs. Egentligen är Sigge, en golden retriever ingen fadäs. Maria har dubbelbokat.
Goda vänner med deras nya husvagn har bokat helgen för att tillbringa den tillsammans med oss på campingen. Samtidigt har Maria lovat att vara hundvakt.
Det finns inget annat att göra än att motvilligt klä in baksätet med filtar och knöka in den fyrbenta hårbollen, sätta Maria bredvid där bak för att ta konsekvenserna av sin fadäs. Jag gillar djur, missförstå mig rätt, men riktiga djurvänner har inte djur, varken i koppel eller bur.
Vi ska vara borta två nätter. På söndag ska Sigge lämnas och vi har tvättstugan. Därav ifrågasätter jag i en av mina svagare stunder Marias packning. Efter alla dessa år har jag fortfarande inte lärt mig. Maria är ett unikum och jag vill inte byta bort henne. Jag älskar henne precis som hon är.
Det faller ett lätt regn när vi styr apostlahästarna mot närmsta ställe där man kan proviantera. Rostad lök är hårdvaluta och hyllorna gapar tomma. Det får gå ändå.
Korv ska grillas och inmundigas tillsammans med våra vänner. Niclas har en ny grill som ska sättas på prov. Han sitter där på huk i tältöppningen med grillen utanför. Regnet tilltar sakta men säkert.
Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Den lilla gasoldrivna tingesten ger fin yta på korvarna och vi kan snart njuta av det somrigaste som finns. Varm korv med bröd och diverse tillbehör.
Vi sitter och pratar om världsliga ting. Klockan klämtar. Veckans arbete tar ut sin rätt och vi blåser tapto. Manskapet återvänder till sina förläggningar för nattvila.
Tiden då det var dags att ta steget fullt ut med elbil kom lite fortare än beräknat. Planerna på en kortare sejour med en hybrid lades åt sidan till fördel för en Renault Zoe.
Min räckviddsångest är som bortblåst. Det får jag tacka Senad på Brandt Bil för. Genom långa terapisamtal om behov, laddning, hur ser vardagskörningen ut och så vidare blev jag helt övertygad om att jag och min familj klarar oss med en elbil. Renault Zoe klarar nästan 400 km på en laddning.
Mindre än en vecka efter att vi hämtat ut vår nya Zoe gjorde vi en lite längre vägtripp. Min far med hustru i Hälsinglands obygd var vårt mål. Det var med stor nyfikenhet och förväntan som jag och Maria ljudlöst rullade ut från parkeringen i trygga Vänersborg. Bilen var härligt fulladdad och telefonen fullproppad med appar för att hitta laddstolpar och för att kunna ladda. Rena himmelriket för en galen tekniknörd som jag.
Första stopp, Slottsbron utanför Grums. 15 mil och 1h 45min. Det finns en 50kWh laddare och jag pluggar in bilen. Inte för att det behövs, jag behöver sträcka på min lekamen. Kontrollen blinkar blå och vi tar en wrap och glass till efterrätt. Det går ca 35 minuter innan vi har torkat mungiporna och sätter oss på plats i de mörkblå skinnsätena. Mätaren visar nästan 100%. Helt fantastiskt!
Första stopp, Slottsbron Grums.
Vi rullar vidare till Filipstad. Det har bara gått drygt en timma men vi behöver göra de 3 T:na. Ett militärt uttryck som jag lärde mig när jag tränades hårt inom det svenska luftvärnet i Boden. Det betyder ”Tömma Task och Tarm” för de ovetandes.
Efter uträttat behov fanns det plats för ytterligare en glass. Hela stoppet tog drygt 20 minuter och under tiden var bilen inpluggad på laddare som krämar ur sig 50kWh.
Nu är siktet inställt på Borlänge. En tripp på ca 2 timmar. Vi har bestämt oss för att käka i Kupolen. Anledningen till det är Fortums laddare. En kort promenad från restaurangen.
Det var skönt att räta ut kroppen och fylla kistan med en middag på ”Gyllene måsen”.
En timma senare är vi åter på rull. Nu återstår endast en tur på knappt två timmar innan vi smyger in på farsans grusplan. Det går som smort genom den vackra naturen. Maria svär tyst för sig själv när mobilens täckning försvinner någonstans efter Falun. 10 mil i radioskugga lockar till samtal eller sömn. Jag kan inte göra något av de två. Dels för att jag sitter vid ratten och dels för att Maria drar stora stockar i sätet bredvid mig. Jag sitter tyst och njuter av nejdens vackra vyer och känner mig upprymd av att snart få träffa farsan och Anette.
Middagen står på bordet när vi anländer till Röste utanför Bollnäs. Grästet är vått efter de otaliga regnskurarna som dragit fram över den uppsprickande himlen. Det blir en fin kväll.
Vi vaknar upp till en strålande morgon. Älvorna dansar på gärden och fält och daggen hänger tungt i spindelnät.
Jag och Maria är inne på vår sista semestervecka och vi vänder hemåt redan i morgon. Far har några förslag på utflykt och det står oss fritt att välja. Valet faller på ett ställe i Växbo som säljer glass. Oväntat, eller hur!
Vi bjuder in värdparet i bilen och glider iväg längs Hälsingevägarna.
Växbo lin får sig ett besök. En linfabrik där man får gå in kolla på maskinerna och naturligtvis ta sig en titt i butiken. Det inhandlas disktrasor och handdukar.
I Växbo finns även en gammal kvarn med krog och små hantverksbutiker. Vi vandrar runt och njuter av de sista flämtande dagarna av semestern.
Man har inte varit Bollnäs utan att äta långkorv. En halvmeter korv som hade behövt en Pain riche för att räcka till. Gott som tusan när det kurrar i magen. Maria såg oroväckande glad ut med korven i högsta hugg.
Kvällen bjöd på grillat och trevligt sällskap. Jag testade att programmera laddningen och pluggade in bilen i ett trefasuttag med en adapter. Jag och farsan stod som två pojkar som väntade på att något storartat snart skulle ske. Klockan 21:00 på pricken klickade det till i bilen och laddningen drog igång. Häftigt! Nu får den stå där och ladda till i morgon bitti.
Jag vaknar i ottan och kollar till bilen. Det lyser ett klargrönt sken från fronten där kabeln sitter intryckt. Bilen är fulladdad.
Nu är det frukost och promenad som gäller. Det blir en bra start innan vi sätter oss i bilen för att rulla söderut igen.
Efter att vi har vinkat farväl ställer vi in GPS:n på Borlänge. Det är en lagom tripp innan mat. Vi äter på ett annat ställe än sist och det är faktiskt bättre. Bilen har stått på laddning och vi fortsätter resan till Lindesberg för glass och bensträckning.
Här stötte jag på patrull för första gången. Laddaren fungerade inte. Om det uppstår problem så finns det ett nummer att ringa för support. Återigen hade vi lätt kunnat åka vidare till en annan stolpe men jag ringde iallafall. En mycket trevlig tjej bad mig att koppla bort kabeln så hon kunde starta om laddaren. Det tog bara någon minut och sedan fungerade det. Hon ville att jag skulle ringa igen så hon kunde stoppa laddningen. Hur blir det med betalningen frågade jag. Äh, den bjuder vi på, svarade hon.
Det blev en lite längre paus än vi räknat med. Maria tog en glass och jag en milkshake.
Nästa stopp, Mariestad och de omtalat dyra laddstolparna Ionity. Jag måste ju testa!
De var nog de smidigaste att få igång via app av alla de jag testat. Återigen en kortare bensträckare och sedan iväg. Jag tror att vi åt glass också.
Ionity i Mariestad.
Att åka land och rike runt i en elbil kan rekommenderas. Stoppen blir lite roligare eftersom man ”tvingas” in i bebyggelse där det finns något att se på och kanske göra under tiden men väntar. När mina barn var små och vi åkte på äventyr blev det ofta att vi stannade på någon rastplats eller P-ficka för att vädra ungarna.
Det där med att en elbil har för kort räckvidd är något som jag har släppt. Jag kör inte 70 mil i 30 minusgrader och en släpkärra på 3500 kilo varje dag. En sådan bil behöver inte jag. Jag tror att det är få som verkligen gör det även om kravet har ställts av somliga som envetet klamrar sig fast vid sina fossilbilar.
