Ades World

Blogg

  • Klassbollen 2019

    Mitt intresse för den omåttligt populära sporten ”fotboll” måste klassas som svalt. Visst, jag har gjort mina minuter på plan i knatteligan men det var grupptryckets fel. ”Alla” spelade ju fotboll.

    Jag var mest upptagen med att kolla vilket nummer jag hade på tröjan när det vankades match.

    Mitt deltagande var inte långvarigt. Friidrott var mer min grej. Personliga prestationer. Men det var inte mina löpartalanger vi skulle prata om nu. Nope!

    Fotboll, denna remissinstans för blivande dramatenskådisar har av naturliga skäl inte väckt något större intresse hos min barn heller. Min mellersta bastard lirade klassbollen 2014. Det är väl den insats han gjorde på en fotbollsplan.

    Det har varit ganska skönt att slippa köra kidsen till träningar, cuper mm.

    Min dotter är den sista på denna jord som jag trodde skulle komma hem med en anmälan till klassbollen. Nu gjorde hon det. Varför vet jag inte. Kanske för att de flesta i hennes klass skulle deltaga? Kanske var det för rabattkupongen till Max? Eller var det kanske för den urtjusiga tröjan och den gråa vattenflaskan?

    En träning hann de små liven med innan den stora matchdagen. Det gick bra. De vann alla sina matcher. 4 stycken.

    Jag och sambon hängde vid sidan av, fotograferade, käkade hamburgare och solade oss i den starka vårsolen.

    Det var en bra dag.

    Dotterns karriär inom fotbollen tror jag dock tog slut efter det att diplomen delades ut. Man ska sluta när man ligger på topp.

    Liv i full aktion!

  • På tillbakagång.

    Mitt nya jobb innebär att dator och telefon är mina främsta redskap istället för hammare, såg och skruvdragare. Det är lite av en dröm för mig som är slav under den tekniska utvecklingens piska.

    Som telefonbärare erbjuds man för en ringa summa att även använda luren privat. Jag nappade på det. Detta innebär att inom en snar framtid kan jag säga upp mitt dyra privata abonnemang och spara en ansenlig summa i månaden. Uppgörelsen innebär också ett liv med obefintlig mobildata och en telefon som jag inte ens hade gett till min dotter. En rejäl tillbakagång alltså. Jobbmobilen kommer med förinstallerade appar som är anslutna till koncernens telefonväxel, officesuite mm. Jag hade säkert kunnat lämna in min Mate 10 PRO till IT-avdelningen men jag är sugen på något nytt.

    Bortskämd som man är med nästintill obegränsad surf så måste jag tänka på ett annat sätt. Jag måste ändra beteende. Hemma blir allt som vanligt. Wifi kommer att vara min bästa vän. Det är när jag lämnar nätverket och beger mig ut på platser där ingen uppkoppling finns.
    Vad gör man då?
    Skalar kottar istället för att kolla senaste Youtubeflödet? Bygger barkbåtar istället för att skrolla genom nyhetssajter? Måla en vägg och tittar på när färgen torkar? Jag vet inte. Kanske läsa en bok?

    Det är med skräckblandad förtjusning som jag kastar mig tillbaka i tiden.

    Jag har ju levt i en analog tid där internet ansågs vara en fluga. En tid när ett kassettband med låtar, inspelade från radion, åt upp batterier i min Walkman.

    Jag har levt i en tid när Anslagstavlan och tre minuter Tom & Jerry i Lilla sportspegeln var det enda tecknade som fanns att tillgå för en liten knodd i det digra utbudet av tvkanaler. Två till antalet.

    Riktigt så illa är det inte. Wifi finns ju nästan överallt. Det kommer att bli mina vattenhål. Det är där jag stannar upp och reser jorden runt i nyhetsflöden och historiska wikisidor. I radioskuggans svarta sken kommer ni att se mig huka över någon historisk roman eller faktabok.

    Väl mött.

  • Winter is coming.

    Efter att ha tillbringat fullständigt oacceptabelt många timmar i soffan är vi, Maria och jag äntligen framme. Alla tidigare säsonger av Games of Thrones är nu i färskt minne och säsong 8 är påbörjad.

    Det är rafflande. Slutet är nära.

    En rädsla av tomhet gror någonstans i sinnet. En tomhet som växer sig starkare ju fler avsnitt vi bockar av. Vad händer sen när allt är slut?

    Stunder av gemenskap. Glass och ostbågar. Pauser för att göra notiser om släktskap i ett linjerat litet skrivblock. Targaryen har fuckat upp det rejält kan man säga.

    Samtal och neddragna persienner. Önskningar om att klockan ska ringa läggdags för dottern. Tid tillsammans.

    Nu snart, någon gång i Maj sänds det sista avsnittet av GoT och vi återgår till vardagen igen. På ett sätt är det skönt. Mer tid till annat.

    Egentligen är det inte mycket som kommer ändras. Bara vårt gemensamma fokus. Annars är vi precis som vanligt, Maria och jag.

    The end is near.

  • 42 Adetoft stämplar ut.

    Livet tar ibland oväntade vändningar. När man tror att resan har nått sitt slut så kommer ännu ett vägskäl och beslut måste fattas. Precis ett sådant val stod jag inför för ganska exakt en månad sedan.

    Mitt jobb som formsnickare på Örs Cementgjuteri kunde inte vara bättre. Jag grejade i min lilla hörna med formar, lådor och speciella ursparningar. Jag hade förtroende att sköta ett upplägg som passade mig. Ibland kom någon kollega för en specialbeställning eller bara för att snacka lite skit. Det senare är lite av min specialitet.

    Om inte det där vägskälet hade dykt upp så hade jag stått kvar där i hörnet bland sågar, borrmaskiner och ritningar till pensionen.

    Stigen som jag valde går i en helt annan riktning. Lastbilar. 600 meter hemifrån. Det är lite skillnad från de 52 kilometerna enkel väg som jag hade till gjuteriet.

    Men som sagt, jag hade aldrig letat upp ett nytt jobb om inte detta kommit till mig. I morgon måndag är det jag som tar mig en liten promenix till mitt nya jobb.

    Mvh Ade