Ades World

Blogg

  • Lämnad ensam.

    Stressen är påtaglig. Moder natur har framkallat en värmebölja som tog oss alla på sängen och pannan blänker märkbart vid minsta ansträngning. Min raska promenad hem efter jobbet kräver egentligen en dusch och ombyte till fräscha kläder. Jag får lägga de tankarna åt sidan. Jag tar inte ens av mig ryggsäcken med de odiskade matlådorna från dagens frukost och lunch.

    En snabb vända in i köket och jag sliter åt mig nycklarna till ”Kabelina” och ut till bilen. Värmen i luften är klibbig. Kläderna sitter som ett extra skinn på kroppen och när jag brummar iväg känner jag odören stiga i den instängda kupén. Mmm, gam och grillad orangutang.

    Maria plockas upp och siktet är inställt på Sollebrunn. Det är dags att hämta vagnen och lämna den på verkstad för att få de där retliga tvåorna fixade. Dagen till ära verkar det som om alla, precis alla, med nya höftleder i kommunen har hittat ut i vårvärmen. Vid varje övergångsställe släpar sig en eller flera medborgare, födda under mellankrigsåren eller tidigare, stödda på rullatorer, fram över de streckade linjerna. Jag tar djupa andetag i den, nu av AC-n, kylda luften inne i bilen.

    Väl framme regnar det. Vad annars? Ett ljummet stilla regn faller över mig när jag med krökt rygg vevar upp stödbenet och hakar på vagnen på kroken. Det är ju tur att inte draganordningen blir blöt tänker jag när vajern och kabeln kopplas.

    Det är bara några kilometer till verkstaden från förvaringsplatsen. Regnet tilltar. Jag påminner mig själv om att då bilen ska in på service på fredag får de byta torkarblad. De har verkligen gjort sitt. Sikten är usel när vi rullar fram på den smala slingriga vägen mot vårt mål.

    Vi svänger in på den lilla grusplanen. Det går inte att köra runt. Vi måste koppla loss vagnen och ge den en försiktig putt för att få den på anvisad plats. Maria tar i så hörntänderna nästan spricker. Grus är ju inte optimalt för ett stödhjul i hårdplast men det går. Regnet upphör så fort vi hoppar in i bilen för att fara mot hemmets nejder men jag är tacksam, regnet gav oss svalka.

    Nu är det bara att vänta på kostnadsförslaget och hoppas på att hålet i plånboken inte blir allt för stort.

    En sista blick i backspegeln och där står hon, vår pärla. Alldeles ensam i regnet på en våt grusplan. Lämnad ensam.

    Fortsättning följer…….

    Maria tar i så hörntänderna nästan spricker!

  • Campingdagbok 2021-05-03

    Jag har samma känsla i kroppen som inför ett tandläkarbesök. Jag har förberett mig mentalt i en vecka innan. Sömnen har varit dålig och magen orolig som en vulkan på Island. Jag har stämplat kompledig hela dagen och gjort alla förberedelser som en enkel man som jag, möjligtvis kan komma på.

    Det är dags för besiktning av husvagnen.

    Jag är som en nervös gräshoppa när registreringsnumret tänds upp i stora röda tecken på fasaden. Min bättre hälft är med som moraliskt stöd. Skylten blinkar ilsket och jag ger Maria en darrig blick. Nu kör vi älskling.

    Jag ser redan direkt på bromsprovarens stora analoga visare att detta inte kommer att gå vägen. Höger sida ger knappt utslag. 

    Sakta och metodiskt går de två herrarna genom alla punkter. Gasolsystemet provtrycks.

    Kvittot på vår vagn från 2017, första besiktningen, två stycken tvåor. Bromskraftfördelning och färdbroms påskjutsreserv kort.

    Nu har vi en månad på oss att fixa detta i den mest hektiska tiden för husvagnsmånglare. 

    Det var som vi trodde, att få en tid hos någon av alla husvagnsförsäljare på denna sidan om midsommar verkar inte troligt. Tipset om att söka upp en vanlig verkstad som sysslar med släp vidgar ju vyerna lite, eller ganska mycket faktiskt, och jag bannar mig själv att jag inte kom på detta tidigare. En husvagn är ju faktiskt ”bara” ett vanligt släp med en lopplåda byggd uppepå.

    Maria googlar som en galning och vi hittar en verkstad några kilometer bort får vår vagnsförvaring. 

    Lundins bil & maskin. Maria blir mer och mer tveksam när vi följer den ringlande vägen ut på landsbygden. Vägen blir smalare och smalare. Dock asfalterad. Det tar jag som ett gott tecken. Jag säger att är det någon som kan fixa detta så är det Lundin. Jag vet vad dessa händiga gossar är kapabla till. Uppväxta på diesel och spillolja, mekat traktorer och tröskor så fort de kunde hålla i en skiftnyckel. Det lägger sig åter ett lugn över Marias ansikte.

    Det är ingen hemma. Vi hänvisas till ett telefonnummer och jag fipplar med telefonen. En traktor brummar ilsket i fjärran och en man svarar i andra änden. Traktorn tystnar. En vänlig röst presenterar sig och frågar om han kan hjälpa till. Jag förklara mitt ärende och får till svar att det är inga som helst problem. Dumpa vagnen här nästa vecka så ska vi se till att fixa den. Mannen som jag talar med är densamma som är ute med traktorn. 

    Jag och Maria åker hemåt. Glada i hågen över att vårt dilemma löstes. Visserligen återstår själva reparationen men det verkar inte vara något konstigt. Ganska vanligt tydligen på vagnar som genomlider sin första besiktning.

    Vi stannade hos Fri-Bo i Sollebrunn för att kolla. Vem vet vad som händer till hösten? 

    Tiden går fort och vår två veckor långa vistelse i Lidköping närmar sig med stormsteg. Vi längtar!

    Med vänlig hälsning, Fredrik, Maria och Liv.

    Kabelina!

  • När bitarna faller på plats.

    Jag vill börja med att gå ut med en varning. Risken finns att detta inlägg blir ”nördigt”.

    De allra flesta har något intresse som tar upp tid i vardagen. Kanske är det utvecklat till en hobby som till stor del får samsas med jobb, familj och vänner. En stor del av livet helt enkelt. 

    Vissa ”bor” i sina garage och skruvar, putsar och polerar. Andra byter vatten och möblerar om i sina akvarium. Det finns de som halkar runt i sadeln på 400 kilo havremoppe. Det samlas och byts saker i parti och minut över rikets gränser. 

    Ingen kan säga att det andra är fel. Var och en väljer själv vad som ska ta upp ens fritid.

    Jag har skiftande intressen till min kära sambos förtret. Är det inte grill så är det teknik i alla dess former. Eller som nu, pennor och papper.

    Jag har alltid haft en förkärlek till det skrivna ordet. Att sitta och bläddra i ett block eller häfte fylld, sida upp och sida ner, med handskriven text. Bladen kurvar sig lite av bläcket och sidorna har ändrat textur. Drar man med fingertopparna över den en gång helt släta sidan kan man nästan känna texten. Det händer något med mig helt enkelt.

    Jag har skrivit dagbok i omgångar. Både analogt och digitalt. Jag har svårt för att hålla kontinuitet i mitt skrivande. Största anledningen är nog att mina dagar ofta ser likadana ut. Jobb, äta, sova. Det händer inte så mycket. Nu ska ni inte vara oroliga, jag gillar att ha det så. Ett liv utan överraskningar är ett bra liv enligt min filosofi. Planerade händelser är något helt annat. 

    Om man som jag, har gläntat på dörren in till reservoarpennans underbara värld upptäcker man snart att det inte går att använda vilket papper som helst. Det är också ett helt universum att utforska. En väldigt rolig resa.

    För min dagbok fick jag en notebook från Akademibokhandeln av min svåger. Kollektion stora A med 80g papper. Underbart att skriva i med min Kaweco Sport Brass reservoarpenna.

    Till dagliga anteckningar köpte jag ett block från Moleskin i pocket size. För att skydda detta block från vardagens tuffa miljö, fickan, ryggsäcken mm har jag ett fodral från Paper Republic. Beställt från Österrike med ”ADE” stansat i det italienska lädret. Jag älskar doften av äkta läder! Jag gillar det blocket men blocket gillar inte min reservoarpenna. Bläcket blöder igenom.

     Hur gör jag nu? Jag vill inte byta block. En ny penna? Japp! En ny penna från Kaweco. En Sport Gel Roller. Den blöder inte lika mycket. Det fungerar! 

    Bitarna börjar falla på plats.

    Som jag nämnde innan så blir det inte varje dag jag skriver dagbok. Kanske ska jag hitta på något annat? 

    För ett tag sedan fick jag upp ögonen för ”Bullet Journal”. Ett koncept där du från ett tomt block skapar din egen almanacka, anteckningsbok, dagbok och ja, vad som helst egentligen. Allt i ett och samma block. Detta är superintressant och jag har gjort en del prov i mindre format men inte vågat gå ”all in”.

    Tills för några dagar sedan. En Bullet Journal landade i brevlådan. En Leuchtturm1917.

    Jag får flashback från tiden i högstadiet när elevkalendern tryckte i bakfickan. Där fanns hela ens liv. Ska jag få uppleva den känslan igen?

    För att komplettera och testa mig fram till ett arbetssätt som fungerar för mig har jag även skrivkort från Mod.1927. Små kort av underbar kvalitet som jag med all säkerhet kommer att ha stor nytta och glädje av.

    Nu ska jag sätta mig med en kopp kaffe i solen och skriva om gårdagens roadtrip med barnen.

    Med vänlig hälsning, Ade.

    Bitarna börjar falla på plats.

  • En kattdröm

    Jag vaknar med ett ryck.

    Drömmen som kändes otroligt realistisk dröjer sig kvar och jag undrar om jag fortfarande sover. Jag återupplever den sista sekvensen av drömmen i mitt darriga sinne.

    Jag ligger på ett obduktionsbord. Det är kallt. Min nakna, svettiga hud klibbar mot det rostfria stålet. Jag vet inte var jag befinner mig. Mörkret klyvs av en strålkastare som envist bländar mig och hindrar mina försök att fokusera blicken på något väsentligt.

    Smärta.

    Jag känner en otrolig smärta i höger ben. Med en sista ansträngning reser jag överkroppen på armbågarna. Blicken flackar av ansträngningen och medi kisande ögon ser jag ett monster.

    I höjd med knäskålen hugger den fasansfulla tingesten in på mitt kött. Det rinner blod ur mungiporna samtidigt som den möter min blick med sina gulsprängda ögon. Ett hånfullt flin sprider sig över det förskräckliga anletet.

    Där slutar drömmen.

    Konstigt att det fortfarande smärtar i benet?

    Är jag verkligen vaken?

    Med ett ryck sliter jag av täcket och där ligger Nizmo, katten som vi har stiftat bekantskap med i en vecka, och trycker in sina små sylvassa tänder och klor i min vinterbleka hud. När den lilla antagonisten märker att jag är vaken slutar anfallet och han börjar kurra.

    Jag dröjer mig kvar i sängen. Jag kom precis på att jag sträckte benet igår när jag spelade padel. Kan jag gå på benet idag eller ska jag skicka ut Maria till förrådet för att hämta kryckorna?

    Jag är klarvaken efter drömmen och bataljen med Nizmo så det är lika bra att studsa upp.

    Kaffe hade inte varit fel.

    Det visar sig att träningsvärken har uteblivit. Det smärtar lite från ljumsken men inte mycket mer. Skönt! Jag är alltså på gång. Några pass till så kan jag släppa på för fullt.

    Med vänlig hälsning, Ade.

    Nizmo, en varg i fårakläder.