När det står en moped i garaget och man är 11 år så kliar det naturligtvis i den blivande gashanden. Det är mer regel än undantag att lufta moppen när dottern är på besök. I ett svagt ögonblick lovade jag henne att hon skulle få provköra. Kanske inte så genomtänkt men jag står vid mitt ord.
Vi tryckte på oss hjälmarna och drog iväg i den varma augustivärmen. Mopeden, en honda scooter, susar iväg nästan ljudlöst. Den har inte gått mer än 120 mil. Jag älskar den.
Vi åker gamla Edsvägen förbi Brätte. Solen värmer och dottern håller hårt runt min midja. Vid ridskolan tittar nyfikna hästar upp när vi glider förbi. Det är sensommar och vi känner friheten vina genom visiren.
På den stora lastbilsparkeringen vid Båberg stannade vi. Det var dags för dottern att få köra moped för första gången. Jag satt bak med benen utsträckta för säkerhets skull några varv. Om det blir allt för vingligt kan jag agera stödhjul. Nu blev det inte så. Jag satt med mina dojjor på fotpinnarna hela tiden. Endast när den lilla GP-föraren stannade så hjälpte jag till att hålla hojen upprätt. Det är inte lätt för en liten 11-åring att stötta upp en moped, plus en gubbe på nästan 0,1 ton bak på sadeln. Min tanke var att det skulle räcka så. Men jag tyckte att hon skötte det hela så bra så att hon fick dra iväg på egen hand.
Tänk att några varv på en öde parkering kan göra någon så glad. Hon, en lycklig 11-åring som får köra moped för första gången och som tar med sig ett minne och en historia som kommer att berättas lång tid framöver. Jag, en stolt medelålders far som ser sin lilla dotter förvandlas till en motorburen ungdom och allt vad det kommer att innebära. Det är med skräckblandad förtjusning jag glimtar på framtiden.
Min lilla dotter, min lilla Liv
