Vemodet över att lämna vårt semesterparadis för att bege oss hemåt ett par timmar övergår snart i en nagelbitare.
Maria ska hämta ut ett paket på för ändamålet anvisad plats. Jag sitter kvar i bilen, utövandes kroppskontroll på hög nivå.
Redan efter ett tiotal minuter in på vår resa blev jag pinkenödig.
Jag bannar henne tyst för mig själv för att det dröjer.
När vi bara är ca 5 minuter hemifrån och jag snart ska få kasta vatten får jag panik.
Gropbron är en öppningsbar vägtrafikbro i Vänersborg. Bron är av dubbelklafftyp, trettio meter lång och har en segelfri höjd på fyra meter.
Ett par sneseglare är på genomresa i kanalen. De röda lamporna börjar ilsket blinka, bommarna fälls och jag ser en blöt olycka i sätet framför mig.
Jag uppbådar all min koncentration och när väl broklaffarna börjar röra sig neråt i sakta gemak ser jag ljuset i tunneln. Det här kan gå men jag får inte slappna av än!
Med endast husnyckeln i näven lämnar jag Maria vid bilen. Som en lurvig brakskit ilar jag in och får äntligen vattna draken.
Som en ny man trippar jag med lätta steg tillbaka och hjälper till med lite packning och sätter bilen på laddning.
Maria bakar en kladdkaka att ta med sig till vagnen. Jag kollar Formula1. Vi kan inte åka innan racet är slut. Det är sedan gammalt.
Väl tillbaka på campingen är det en fantastisk kväll. Jag och Maria tar en promenad längs stranden. Vi samlar kraft inför morgondagens kraftmätning. Daniel och Emelie ska etablera en för dem ny husvagn.
