Om ni har missat det så går det ett OS i Japan. Jag som gammal atlet i den ädlaste formen av idrottsgren, löpning, försöker jag naturligtvis att följa detta evenemang med stort intresse. Avsaknaden av television i lopplådan dömer mig till att nyttja mina öron, precis som på den gamla goda tiden. Familjer samlades runt den icke så lilla radioapparaten för evenemang och underhållning. Det är lite åt det hållet när jag nu spetsar mina öron för att ta till mig vad som händer där borta i Japan.
Det går så där. Regnet smattrar ettrigt och intensivt mot taket. Det är som om jag sitter i en tom konservburk samtidigt som trummisen från Metallica kör ett trumsolo. Det är öronbedövande och jag ger upp. Jag får lyssna på reprisen när vädret tillåter och sätter mig i soffan för att titta på vad som händer i verkligheten utanför.
Några som skiter fullständigt i vad det är för väder är barnen på campingen. De kör på som vanligt. Det trampas runt på cyklar och hyrda trampbilar. Ett gäng töser kommer skyndande och en av dem genar lite snävt i kurvan och sandalens grepp släpper hastigt på vänster fot. De fanns inget hon hade kunnat göra, olyckan är oundviklig och hon ligger raklång i lervällingen. Hennes viktigaste ägodel är iallafall räddad. Som i triumf håller hon upp sin mobiltelefon mot skyn, tar stöd med ena handen och kommer på fötter. Tjejerna går vidare som om inget hade hänt.
Underbart!
Vi äter en sen frukost och med tanke på vädret har vi bestämt oss för en riktigt slapp dag. Inga planer ritas upp och slumpen får vara vår ledstjärna denna vädermässigt ostabila dag.
Mitt OS-abstinens växer och jag har en snabb förhandling med Maria. Ett abonnemang måste införskaffas nu när inte SVT sänder OS. Discovery+ är det som gäller, oavsett vad jag tycker om det. Om jag inte kan höra kan jag ju titta på det. Min dator är med och älskling, du kan kolla på serier.
Mina argument och oöverträffade övertalningsförmåga bär frukt och snart sitter jag där och glanar in i skärmen.
Det fungerar riktigt bra. Mellan regnskurarna.
Jag beslutar mig för att pausa när det regnar som värst för att göra lite nytta. Det finns dagliga sysslor att utföra.
Maria blev så häpen över den kulinariska upplevelsen igår så hon vill ha en repris idag. En promenad till affären med var sitt paraply i dramaten. Vi klarar oss från regnet och således från att fälla upp paraplyerna.
En snabb blick mot himlen och beslutet om att steka burgarna inne fattas utan att tveka. Och tur var väl det. Regnet kommer som på beställning så fort vi ens börjar tänka matlagning.
Vi tillåts inte några större äventyr denna dag. Vi myser in oss i vagnen och njuter av att ha möjligheten att unna oss denna lyx i tillvaron. Det är en ynnest med en egen husvagn.
Maria, som inte har gått någon träningsrunda idag börjar bli rastlös och och följer slaviskt väderappar i telefonen. Hon tar beslutet att hon hinner med en kvällspromenad. Som den godhjärtade kvinna hon är frågar hon om jag vill följa med.
Jag var totalt oförberedd mentalt och mitt sinne var inställt på dokumentärer om svenska OS-framgångar och proppa i mig geléhallon, dödskallar med smak av hallon/lakrits och sega kolor.
Inte halvspringa i drygt en timma! Jag tackar vänligen men bestämt nej.
Lite nytta gjorde jag dock medan Maria var ute och svarvade på sin figur. Jag gjorde vagnen klar för kvällen. Ni vet, det gamla vanliga. Gråvatten och färskvatten.
Med vänlig hälsning, Ade och Maria.
