En stor del av campinglivet går ut på finna enkla och bekväma sätt att förätta sitt tarv.
För oss på en campingplats handlar det om eviga promenader till servicehus med antingen kassetten i släptåg eller hårt spända skinkor och en vaggande gång som påminner nyfikna åskådare om att krisen är nära.
Fricampare vet jag inte men de tömmer väl kassetten på första bästa, för ändamålet, anvisad plats. Eller en grop i skogen? Vad vet jag.
Denna morgon vaknade jag som vanligt först av alla. Istället för att knö mig in på husvagnens facilitet tog jag med mig blippkortet och trampade iväg till servicehuset.
Såja! Nummer ett avklarat och jag kunde ta lite lugnare steg tillbaka till det hjulförsedda hemmet.
Pojkarna i förtältet började skruva på sig så jag satte på lite vatten till kaffet.
Precis när jag hade skedat upp frystorkat kaffe av den lyxigare sorten och hällt på med vatten gjorde sig nummer två påmind.
Av erfarenhet vet jag att det är dumt att vänta. En olycka händer så lätt.
Det är nu som jag med blippkortet i högsta hugg gör en ”walk of shame”.
Korta vaggande steg med kinkorna tight spända och käkarna hårt sammanbitna. Det är tur att inte hörntänderna spricker.
Det är fortfarande i arla morgonstund så det är endast ett fåtal vakna stackare som eventuellt ser mig. Nöden har ingen lag.
När jag åter är på väg efter uträttat ärende så är det med mycket lätta steg. Jag kan möta dagen med ett leende på läpparna.
Efter frukost tar vi farväl av barnen. Alla tre lämnar oss. Det är vemodigt och helt plötsligt blir vår vagn med det lilla förtältet väldigt mycket större.
Jag hoppas att de kommer tillbaka en sväng under veckan.
Våra vänner från Dal ska också checka ut. De ska iväg på nya äventyr.
Maria har separationsångest. En oväntad känsla av sorg och saknad. Det är en trygghet att ha nära och kära inom räckhåll. Nu är vi ensamma i den stora världen. En vecka iallafall.
Ännu mer skitgöra. Det är mycket på en och samma dag.
Jag har beslutat mig för att testa den där automaten för tömning av kassetten.
Maria hänger med som moraliskt stöd. Blippkortet är laddat med cash och förhoppningen är stor.
Jag gör enligt alla konstens regler och som två barn på julafton står vi där när luckan rullas upp. Med ett fast handlag drar jag ut kassetten.
Vad ända in i ……..!
Den är väldigt tung. Tyngre än den var när jag tryckte in den.
Något måste vara fel.
Det rinner över av kemikalier och nummer ett. Som tur är saknas nummer två. Den är avklarad på annat håll.
Vi kollar anvisningen igen och gör om det. Samma sak.
Det rinner blå vätska utmed golvet och kassetten är definitivt inte tömd.
Runt hörnet på byggnaden finns den manuella tömningen. Det är dit vi beger oss efter att ha spolat rent på golvet där den hånflinande maskinen står.
Det dröjer innan jag ger mig på det där igen.
Kvällen fortlöper i ett lugnt semestertempo. Vi tar den dagliga glassen i glassbaren. Vi pratar om allt och inget. Det känns lite tomt men är ändå skönt.
Bara vi två.
Med vänlig hälsning, Ade och Maria.
