Ades World

Författare: Fredrik Adetoft

  • 2022-11-20 Campingdagbok

    2022-11-20 Campingdagbok

    Jag sover länge denna morgon. Vinden har mojnat men är ändå påtagligt aktiv utanför vagnen. Det hinner ljusna innan jag sätter mig ner för att skriva. Kaffet och snuset är mitt sällskap denna gråa söndagsmorgon. Vi har inte bråttom. Maria ska gå sin promenad och det är Vinterstudion på ettan. 

    Vi märker inte av det snökaos som utspelar sig endast en knapp timmes bilfärd söderut i våra hemtrakter som vi motvilligt måste bege oss till förr eller senare under dagen. På campingen är det är glest mellan snöflingorna som blåser runt mitt kala huvud när jag hämtar vatten. Vad ska det månne bli av detta?

    Jag går Maria till mötes. Jag har en längtan efter att fotografera men min klädsel tillåter inte några längre vistelser utomhus. Mjukisbyxor och tunna skor är inte optimalt. Jag tar vägen förbi stranden, bort mot de stora båthusen. Jag hinner inte långt innan jag ser min bättre hälft komma emot mig. Med rosor på kinderna och lycka i blicken strålar vi samman och knallar mot vagnen.

    Det fina insektshotellet vid Vänerns strand är förhoppningsvis fullbokat en helg som denna. Det blir ingen vidare fotopromenad. Det biter i skinnet och jag längtar till värmen i vagnen. Vi suger i oss de sista ögonblicken innan vi stänger dörren och drar igen förtältet för den här gången. En sista resa är planerad detta året. Skymningen smyger på. Det är dags att fara hem.

    Vi lämnar en snöfri camping där gräset fortfarande är grönt. Strax söder om Lidköping tar det tvärstopp. Ett vinterlandskap som hade passat i vilken Coca-Cola-reklam som helst tornar upp sig och bilkön är lång. En olycka längre fram sätter käppar i hjulen för vidare färd. GPS-en räknar om rutten. 30 meter längre fram finns en avfart till vänster. Flera bilar börjar vända och bege sig in i skogen på anvisad väg. Vi hänger på.

    Det går inte fort på den oplogade vägen. Likt ett tåg följer vi hjulspåren och kommer ut vid Flakeberg några kilometer från Grästorp. Drygt två timmar senare kommer vi hem till Vänersborg. En resa som i vanliga fall tar knappt en timma. Men vi är välbehållna och längtar redan till nästa tur. 

    På återseende!

  • 2022-11-19 Campingdagbok

    2022-11-19 Campingdagbok

    Det rycker och sliter i vagnen. Dånet från den höga sjön ljuder som ett irriterande bakgrundsljud. Det går stora gäss på det oroliga innanhavet. Vinden viner högljutt i de tomma trädkronorna och får förtält och presseningar att fladdra oroväckande. 

    Undergången är nära.

    Jag vaknar 03:45. Klarvaken. Naturens kraftiga brus hörs genom de tunna väggarna. Det låter precis som om jag lyssnar på havet genom ett musselskal som jag försiktigt trycker mot mitt öra. Skillnaden är att inga skal behövs och jag hör knappt vad jag själv tänker.

    Maria sover vidare men jag kan inte somna om. Efter en snabb okulär besiktning genom fönstret så konstaterar jag att förtältet står kvar. Jag får vänta tills gryningen jagar bort natten för en mer noggrann kontroll av förläggningen. Kaffe och snus står på agendan.

    Det fortsätter att blåsa. Det är en konstant hård vind. Byarna är obefintliga. Beaufort skulle sätta en sjua på sin skala. Till sjöss är det kuling. Jag vill kalla den styv.

    Jag drar mig till minnes att vi fick med stormsäkringar till tältet i våras. Det kanske är dags att fixa till det nu. Helst igår. Jorden är fast men inte för hård. De 30 centimeter långa plastspetten slås ner ganska enkelt med min lilla gummiklubba. Mina 25 år i snickarbranschen sitter i muskelminnet. De tre extra linorna är snart på plats. 

    Vatten ska fyllas på. Jag är överraskad av det kalla vädret och det får mina händer lida för. Strax över nollan och kraftig vind. Jag borde veta bättre. När värmen sakta kommer tillbaka sticker det i fingrarna och de ändrar färg, från blått till grisrosa. 

    En rådig granne kommer och knackar på. Ett paviljongtak håller på att ge med sig lite längre bort. Det har gått en lång reva och det släpper snart från stommen. Vi är tre man som drar ner det i den hårda vinden. Min bil låg risigt till om det hade blivit befriat. Härligt med vakna grannar.

    Den ofrånkomliga tvagningen stundar. Jag packar min lilla skinnväska som husvagnstillverkaren har hängt på min dörr. Jag älskar den. Många tycker att den är onödig och har hellre en sophink där. Det är tur att vi gillar olika. För mig är det otänkbart att ha sopor i vardagsrummet. Ett hyllplan under diskhon har fått ge vika och ge plats åt sophinken. Det är där den hör hemma.

    Det serverades åter hemmagjorda burgare. Fläkten gör sitt jobb och denna gången var jag snabb med att torka ur stekpannan. Bröden rostades med hjälp av grillfunktionen i mikron. Köket är fantastiskt i vagnen. Maria har med sig kladdkaka hemifrån till efterrätt. Inte min favorit så hon får ha den för sig själv.

    Teven står på och vi ligger i soffan. Vinden susar runt knuten. Det gungar i vagnen, trots att vi ligger på varsin sida i soffan. Till ljudet av moder natur vaggas vi stilla till sömn.

  • 2022-11-18 Campingdagbok

    2022-11-18 Campingdagbok

    Det är svart som en sotarröv när vi glider in på Hjertbergs parkering. Klockan är bara 18:00 men vinterns slöja sveper in oss i en värld av mörker med endast ett fåtal timmar av dagsljus.

    Temperaturen liger på strax över nollan och jag har startat värmen hemifrån. Jag snålade lite och tyckte att 15° räcker gott och väl.

    Det obligatoriska stoppet på Ica för att bunkra proviant avklarades och jag fick hejda Maria som på något sätt faller i trans när det dyker upp klädaffärer. Ledd av onda andar dras hon till dessa butiker och jag fick med myndig stämma bryta förtrollningen.

    Campingen tornar upp sig. Endast en högersväng återstår sedan är vi ”hemma”. Det lyser hemtrevligt från vagnar och tält. Det finns liv även efter semestern.

    Jag låser upp förläggningen och släpper in Maria. Jag tar ett varv runt vagnen i mörkret. Fylla på vatten och vrida på gasolen. Med en kanna och dunk i vardera näve lunkar jag bort till servicehuset. På vägen hem biter den kalla vinden i mina bara händer. Knogarna vitnar. Jag funderar på större dunk. En som rymmer 20 liter iallafall. Då räcker det med två rundor för att klara sig en helg. Tänk att ha en liten dränkpump också, då är ju lyckan gjord. Kanske Biltema får sig ett besök i morgon.

    Det ska bli skönt att komma in i värmen tänker jag. Mina händer är på väg att domna bort i kylan.

    8° grader visar displayen till höger om mig när jag stänger dörren. Maria sitter i soffan, fullt påklädd med mössa på huvudet och huttrar. Aj då!

    Jag börjar greja med lite av varje. Skapar luftkudde i pannan. Det ska göras med jämna mellanrum har jag läst. Dock vet jag inte om det bara är till för varmvattnet. Jag ökar på till 22° och startar gasolen. Jag känner på expansionskärlet och den rosa vätskan. Ljummet. Vi väntar en stund och japp, det börjar bli varmt.

    Det tar inte lång stund innan värmen sprider sig i golvet och letar sig vidare upp bakom soffor och skåp. Vattenburen golvvärme ”is da shit”.

    Vi hinner inte se klart Idol innan ögonlocken hänger som trasiga markiser över ögonen. Vi gör kväll. I morgon är det en ny dag.

  • 2022-10-23 Campingdagbok

    2022-10-23 Campingdagbok

    Om jag var provocerande overksam igår, är det inget mot vad jag var idag. Det är tur att nöden gör sig påmind så att jag inte utvecklar liggsår. På eftermiddagen kollade jag i appen och enligt den har jag bränt 38 kcal. Det är väl i storleksordning det som fastnade mellan tänderna när vi åt hamburgare igår.

    Jag kände av en uns av söndagsångest under förmiddagen. Ni vet den där känslan att det är lika bra att komma iväg eftersom helgen ändå är slut. Känslan avtog dock ju längre dagen gick och när skymningen svepte in över oss ville varken jag eller Maria åka hem.

    Jag har en dotter som ska hämtas hos sin mor och jobbet pliktar i morgon. Det finns ingen återvändo.
    De nödvändiga åtgärderna som ska göras när man bryter förläggningen känner ni till. Inget nytt på den fronten. Tömma vatten, vrida av gasolen mm.

    Vi lämnar ett grått Lidköping. Det är sånt väder som gör att resebolagen har fullt upp. Många har redan gjort slut på sommarens vitamininjektion och söker sig nu till varmare platser. Jag och Maria omfamnar höstrusket. Vi tankar energi av allt det härliga hösten ger. Färger, den krispiga luften och framför allt, lugnet i vagnen.

    Nu är det två veckor till nästa gång. Längtan är stor. Men den som väntar på något gott…………