Vi har länge vandrat i ett töcken som de flesta känner till som ”vardagen”. Tiden verkar stå still medan omvärlden rusar fram i ett tempo som får Johan Mühleggs dopade insatser i VM 2002 att blekna.
Det känns som en evighet sedan vi beställde en ny husvagn. Rykten om förseningar från fabriken börjar spridas i diverse grupper på sociala medier och en oro börjar växa i mitt bröst. Nu är det egentligen ingen ko på isen, vi har kvar vår gamla lopplåda om det skulle skita sig rejält.
Jag fattar mod och ringer återförsäljaren. 1-2 veckors försening. Det var ju glädjande. Inget att stressa upp sig för alltså.
Helgen för tillträde till säsongsplatsen passerar med ett par dagar och jag ringer åter för att höra hur det ligger till med den nya vagnen. Jag sätter hjärtat i halsgropen, den står på svensk mark! För ett antal timmar sedan rullade den av någon form av transportmedel i Göteborgs hamn.
Av en ren händelse ringer campingen och undrar var vi har tagit vägen. Det känns bra att de bryr sig och jag förklarar, ”Misströsta ej, vår storartade entré dröjer ett par veckor.
Fri-Bo i Sollebrunn ska klämma in lite lyx innan transport sker till Vänerns pärla, vårt älskade Lidköping. Säljaren ringer upp mig under eftermiddagen och vi bokar ett datum för utkörning av ett stycke husvagn.
Efter fjolårets succé med två hela veckor på raken fick vi blodad tand. Vi älskar husvagnslivet och allt vad det innebär, om man plockar bort det jobbiga med att ha husvagn när man, som vi, bor i lägenhet och har den ståendes på annan ort. Väldigt tidskrävande för att bara åka iväg en helg.
Säsong är nog grejen för oss. Det inbillar vi oss iallafall. Nu står det en liten elbil i garaget och en stor husvagn är snart i vår ägo.
Spänningen är olidlig. Kontrakt är påskrivet för en säsong på favoritcampingen och vårsolen mjukar upp vinterns hårda grepp.
Vi lämnar vår underbara Kabe 520 för en något större Knaus 650 UDF Scandinavian selection. Vi klämde och kände på alla Kabes modeller men hittade inte någon planlösning som passade oss. Det saknades alltid något. Knaus erbjuder allt. Några kompromisser men den har ändå allt som vi önskar.
Nu är det bara ett ögonblick kvar innan jag kan fälla upp solstolen, luta mig tillbaka och kolla på folk. Så som man gör på en camping.
Ja just det, vi har ett förtält att montera också! Ghaa!!!
Tiden då det var dags att ta steget fullt ut med elbil kom lite fortare än beräknat. Planerna på en kortare sejour med en hybrid lades åt sidan till fördel för en Renault Zoe.
Min räckviddsångest är som bortblåst. Det får jag tacka Senad på Brandt Bil för. Genom långa terapisamtal om behov, laddning, hur ser vardagskörningen ut och så vidare blev jag helt övertygad om att jag och min familj klarar oss med en elbil. Renault Zoe klarar nästan 400 km på en laddning.
Mindre än en vecka efter att vi hämtat ut vår nya Zoe gjorde vi en lite längre vägtripp. Min far med hustru i Hälsinglands obygd var vårt mål. Det var med stor nyfikenhet och förväntan som jag och Maria ljudlöst rullade ut från parkeringen i trygga Vänersborg. Bilen var härligt fulladdad och telefonen fullproppad med appar för att hitta laddstolpar och för att kunna ladda. Rena himmelriket för en galen tekniknörd som jag.
Första stopp, Slottsbron utanför Grums. 15 mil och 1h 45min. Det finns en 50kWh laddare och jag pluggar in bilen. Inte för att det behövs, jag behöver sträcka på min lekamen. Kontrollen blinkar blå och vi tar en wrap och glass till efterrätt. Det går ca 35 minuter innan vi har torkat mungiporna och sätter oss på plats i de mörkblå skinnsätena. Mätaren visar nästan 100%. Helt fantastiskt!
Första stopp, Slottsbron Grums.
Vi rullar vidare till Filipstad. Det har bara gått drygt en timma men vi behöver göra de 3 T:na. Ett militärt uttryck som jag lärde mig när jag tränades hårt inom det svenska luftvärnet i Boden. Det betyder ”Tömma Task och Tarm” för de ovetandes.
Efter uträttat behov fanns det plats för ytterligare en glass. Hela stoppet tog drygt 20 minuter och under tiden var bilen inpluggad på laddare som krämar ur sig 50kWh.
Nu är siktet inställt på Borlänge. En tripp på ca 2 timmar. Vi har bestämt oss för att käka i Kupolen. Anledningen till det är Fortums laddare. En kort promenad från restaurangen.
Det var skönt att räta ut kroppen och fylla kistan med en middag på ”Gyllene måsen”.
En timma senare är vi åter på rull. Nu återstår endast en tur på knappt två timmar innan vi smyger in på farsans grusplan. Det går som smort genom den vackra naturen. Maria svär tyst för sig själv när mobilens täckning försvinner någonstans efter Falun. 10 mil i radioskugga lockar till samtal eller sömn. Jag kan inte göra något av de två. Dels för att jag sitter vid ratten och dels för att Maria drar stora stockar i sätet bredvid mig. Jag sitter tyst och njuter av nejdens vackra vyer och känner mig upprymd av att snart få träffa farsan och Anette.
Middagen står på bordet när vi anländer till Röste utanför Bollnäs. Grästet är vått efter de otaliga regnskurarna som dragit fram över den uppsprickande himlen. Det blir en fin kväll.
Vi vaknar upp till en strålande morgon. Älvorna dansar på gärden och fält och daggen hänger tungt i spindelnät.
Jag och Maria är inne på vår sista semestervecka och vi vänder hemåt redan i morgon. Far har några förslag på utflykt och det står oss fritt att välja. Valet faller på ett ställe i Växbo som säljer glass. Oväntat, eller hur!
Vi bjuder in värdparet i bilen och glider iväg längs Hälsingevägarna.
Växbo lin får sig ett besök. En linfabrik där man får gå in kolla på maskinerna och naturligtvis ta sig en titt i butiken. Det inhandlas disktrasor och handdukar.
I Växbo finns även en gammal kvarn med krog och små hantverksbutiker. Vi vandrar runt och njuter av de sista flämtande dagarna av semestern.
Man har inte varit Bollnäs utan att äta långkorv. En halvmeter korv som hade behövt en Pain riche för att räcka till. Gott som tusan när det kurrar i magen. Maria såg oroväckande glad ut med korven i högsta hugg.
Kvällen bjöd på grillat och trevligt sällskap. Jag testade att programmera laddningen och pluggade in bilen i ett trefasuttag med en adapter. Jag och farsan stod som två pojkar som väntade på att något storartat snart skulle ske. Klockan 21:00 på pricken klickade det till i bilen och laddningen drog igång. Häftigt! Nu får den stå där och ladda till i morgon bitti.
Jag vaknar i ottan och kollar till bilen. Det lyser ett klargrönt sken från fronten där kabeln sitter intryckt. Bilen är fulladdad.
Nu är det frukost och promenad som gäller. Det blir en bra start innan vi sätter oss i bilen för att rulla söderut igen.
Efter att vi har vinkat farväl ställer vi in GPS:n på Borlänge. Det är en lagom tripp innan mat. Vi äter på ett annat ställe än sist och det är faktiskt bättre. Bilen har stått på laddning och vi fortsätter resan till Lindesberg för glass och bensträckning.
Här stötte jag på patrull för första gången. Laddaren fungerade inte. Om det uppstår problem så finns det ett nummer att ringa för support. Återigen hade vi lätt kunnat åka vidare till en annan stolpe men jag ringde iallafall. En mycket trevlig tjej bad mig att koppla bort kabeln så hon kunde starta om laddaren. Det tog bara någon minut och sedan fungerade det. Hon ville att jag skulle ringa igen så hon kunde stoppa laddningen. Hur blir det med betalningen frågade jag. Äh, den bjuder vi på, svarade hon.
Det blev en lite längre paus än vi räknat med. Maria tog en glass och jag en milkshake.
Nästa stopp, Mariestad och de omtalat dyra laddstolparna Ionity. Jag måste ju testa!
De var nog de smidigaste att få igång via app av alla de jag testat. Återigen en kortare bensträckare och sedan iväg. Jag tror att vi åt glass också.
Ionity i Mariestad.
Att åka land och rike runt i en elbil kan rekommenderas. Stoppen blir lite roligare eftersom man ”tvingas” in i bebyggelse där det finns något att se på och kanske göra under tiden men väntar. När mina barn var små och vi åkte på äventyr blev det ofta att vi stannade på någon rastplats eller P-ficka för att vädra ungarna.
Det där med att en elbil har för kort räckvidd är något som jag har släppt. Jag kör inte 70 mil i 30 minusgrader och en släpkärra på 3500 kilo varje dag. En sådan bil behöver inte jag. Jag tror att det är få som verkligen gör det även om kravet har ställts av somliga som envetet klamrar sig fast vid sina fossilbilar.
Vädrets makter spelar på vår planhalva denna morgon. Solen strålar smeker tältduken torr och förväntningarna om att kunna packa ner ett förtält i ett icke fuktigt tillstånd ser ut att införlivas. För att skynda på processen hjälper jag till med en liten värmefläkt. Man kan riktigt se hur de små demoniska ansamlingarna av rester från dåligt väder krymper och snart är ett minne blott.
Den sista frukosten avnjuts innan förläggningen bryts. Det är totalt åtta pinnar i olika storlekar som håller upp tältet. Inget att lipa över. Jag rör mig som en oljad hankatt och några minuter senare är tältet nertryckt i förvaringspåsen.
Maria jobbar som en furie inne i vagnen. Bolster, pynt och andra lösa föremål packas ner. Det sista jag gör att dra ut livsnerven som har försett oss och vagnen med värme och ljus de senaste två veckorna.
Kabeln rullas ihop och läggs i kofferten.
Maria vill inte gå in i receptionen och checka ut själv. Hon vill att jag ska följa med och skämmas. Jag erkänner, jag har slarvat bort ett blippkort. Det är inte det första som försvunnit under denna vistelse. Vi gjorde ett försök med eget kort till Liv. Det höll ett par timmar.
Jag bannade tösen för detta men står nu alltså själv med mössan i hand och blicken i golvet.
Resan hemåt går fint och tröskan som enträget vägrade att köra åt sidan norr om Grästorp skapade en kilometerlång kö och färden tog lite längre tid än vanligt.
Nu ska allt packas upp och läggas på plats.
Jag och familjen vill tacka alla för glada tillrop och kommentarer. Tack för den här resan och på återseende.
Jag hojtar till när Campingdagboken finns för nedladdning i sin helhet.
