Ades World

Författare: Fredrik Adetoft

  • 2022-06-18 Campingdagbok

    2022-06-18 Campingdagbok

    Vad är det som händer? 

    Jag hör ett stilla hulkande och jag kan konstatera att Maria inte ligger bredvid mig som sig bör. Mobilen ligger på ett hyllplan ovanför och jag sträcker mig efter den för att få någon form av tidsangivelse om var vi befinner oss på dygnets 24 timmar.

    Skärmen lyser ilsket skarpt i mina nyvakna ögon. Kisandes kan jag konstatera att uret precis har slagit 03:00. ”-Är du vaken?” frågar Maria. Jag drar på svaret. ”-Mm” svarar jag. 

    Sigge har spytt!

    Där sitter mitt allt och torkar hundspya inne i vagnen. Stackars Sigge. Han var inte stor i maten igår och det kan vara det som är orsaken enligt Google.

    Vad som händer mellan 03:00 och 05:00 är oklart. Jag vandrar i drömmarnas dal dessa timmar men vaknar åter av ljud inne i vagnen. Maria sitter och försöker få i Sigge lite mat. Det går vägen och vi alla kommer till ro.

    Jag sover länge. Receptionen har öppnat och den jämngråa himlen börjar ge med sig när vindarna ökar på. Det rycker och sliter i tältet. Niclas kommer förbi och vi tar en promenad för att köpa frallor.

    Jag gav mig på att koppla in cityvattnet men gick bet. Kanske är det någon ventil eller liknande som ska vridas på. Jag får forska i detta. Fyllde tanken istället. Jag har ju semester!

    Min äldsta son ringde och ville komma förbi. Det passade bra för vi var precis på gång med att beställa pizza. Lotten att hämta maten föll på mig och Niclas. Glada i hågen spatserade vi iväg. Vi visste vad som komma skulle, en ”hämtöl”. När sista klunken kall lager rann ner i strupen var pizzorna klara. 

    Niclas satte igång med att sammanföra flocken under promenaden hem. Multitasking med kartongerna klämda under hakan och telefonen mot örat. Han lyckades galant.

    Sommarens första glass från glassbaren ska tryckas ner i den redan fyllda buken. Det är ju inte samma mage, det vet ju alla. En bägare med hallonsorbet, lakritssås och lakritsströssel. Åh vad jag har saknat denna skapelse. Fantastiskt!

    Den gångna nattens upphackade sömn tar ut sin rätt på både mig och Maria. Oskar lämnar oss för den här gången och vi somnar en stund efter maten. 

    När kvällen sveper in över oss och den hårda vinden tynar bort för att lämna vattnet i stiltje sitter vi i förtältet. Radion spelar rock i bakgrunden. Maria och Benita pratar campingminnen. Jag och Niclas kollar på Formula1. 

    Vilken dag!

  • Campingdagbok 2022-06-17

    Campingdagbok 2022-06-17

    Mitt hjärtliga försök att komma iväg till vagnen tidigare än normalt går i stöpet. Surt förvärvade komptimmar spenderas väntandes i soffan. 

    Vi väntar på en sele till Marias lilla fadäs. Egentligen är Sigge, en golden retriever ingen fadäs. Maria har dubbelbokat. 

    Goda vänner med deras nya husvagn har bokat helgen för att tillbringa den tillsammans med oss på campingen. Samtidigt har Maria lovat att vara hundvakt. 

    Det finns inget annat att göra än att motvilligt klä in baksätet med filtar och knöka in den fyrbenta hårbollen, sätta Maria bredvid där bak för att ta konsekvenserna av sin fadäs. Jag gillar djur, missförstå mig rätt, men riktiga djurvänner har inte djur, varken i koppel eller bur.

    Vi ska vara borta två nätter. På söndag ska Sigge lämnas och vi har tvättstugan. Därav ifrågasätter jag i en av mina svagare stunder Marias packning. Efter alla dessa år har jag fortfarande inte lärt mig. Maria är ett unikum och jag vill inte byta bort henne. Jag älskar henne precis som hon är.

    Det faller ett lätt regn när vi styr apostlahästarna mot närmsta ställe där man kan proviantera. Rostad lök är hårdvaluta och hyllorna gapar tomma. Det får gå ändå. 

    Korv ska grillas och inmundigas tillsammans med våra vänner. Niclas har en ny grill som ska sättas på prov. Han sitter där på huk i tältöppningen med grillen utanför. Regnet tilltar sakta men säkert.

    Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. 

    Den lilla gasoldrivna tingesten ger fin yta på korvarna och vi kan snart njuta av det somrigaste som finns. Varm korv med bröd och diverse tillbehör.

    Vi sitter och pratar om världsliga ting. Klockan klämtar. Veckans arbete tar ut sin rätt och vi blåser tapto. Manskapet återvänder till sina förläggningar för nattvila.

    I morgon är en annan dag.

  • Blöt premiär

    Blöt premiär

    Med andan i halsen ropar jag åt flocken att nu är goda råd dyra. Vi måste hinna till Sollebrunn innan klockan slår 18:00.
    Maria är för en gångs skull redan i skorna och med god marginal lämnar vi hus och hem för det första äventyret i den nya vagnen.

    Äldsta grabben leker följebil med ytterligare packning som ej fick plats i den till bredden fyllda lilla Renaulten. Oskar och Liv sätter av direkt mot Lidköping. De ska äta på vägen och vi, Maria och jag, tar vägen om Fri-bo för att handla lite utrustning.

    Klockan är strax efter 17 när vi glider genom Sollebrunn och in mot vårt mål bara för att konstatera att grindarna är låsta och personalen på Fri-bo har tagit helg klockan 16. Jag bannar mig själv för att inte ha kollat öppettiderna ordentligt och vrider hårt på ratten och rundar drivmedelspumparna i bara farten och sätter av mot norr.

    Ynglingarna har förskansat sig i förtältet med all packning ditburen när Maria och jag , commander in chief, anländer 20 minuter senare.

    Himmelen är grå som dagens dikt och vi fixar med diverse göromål både inne och ute. En tur till Hjertbergs för att fylla på förråden är lite av en tradition och det hinns också med innan mörkret sveper in över campingen och väcker liv i tält och vagnar.
    I skumt sken från gatubelysningen vandrar vi en sista gång till servicehuset för att göra natt.

    Jag lyfter ena ögonlocket och fumlar efter telefonen. Klockan slår snart 04 och det smattrar oavbrutet mot husvagnens tak. Det regnar rejält. Jag vänder mig om och blundar. Det går sådär att somna om. Strax efter 05 ger jag upp och tittar ut i förtältet. Min morgonpigga son sitter och spelar World of Warcraft. Jag sätter på kaffet.

    Damerna i sällskapet snarkar vidare som om de nyss är hemkomna från en tuff militär slutövning.

    Med snus under läppen och kaffe i kistan kan vi ta tag i denna dagen.
    Frallor ska gräddas i gasolugnen och det ska dukas upp till första frukosten på campingen för denna säsong.

    Det är något med att vara på campingen som tröttar ut mig. Kanske är det för att man är ute mer i friska luften. Eller så är det så enkelt som att tiden innan vagnen anlände var påfrestande med längtan och förhoppningar som nu, när det mesta är klart, skänker en inre ro och avslappning.
    I vilket fall somnar vi alla fyra och sover bort ett par regniga timmar av lördagen.

    När vi vaknar till liv gör sig hungern påmind. Vi har bestämt oss för att käka ute. En liten shoppingrunda senare sitter vi på en lokal pizzeria i Drömstan och äter oss mätta.

    Tiden springer iväg och först vid 20-snåret slutar det att smattra mot tältduken. Vi fortsätter med att inte göra något speciellt. Vi bara ”är”.

    I morgon bär det av hemåt igen. Till största delen tomhänta. En märklig men behaglig känsla att inte behöva bryta förläggningen och dra med vagnen hem. Säsong är nog det som gäller för oss.

    Vi kommer snart åter.

  • Kärlek vid första ögonkastet.

    Det är med blandade känslor som vi svänger in på Fri-Bo’s stora grusplan. Vår husvagn står längst bort, uppbackad mot det höga staketet. Den är inte ensam, den är omgiven av vagnar som otåligt väntar på att komma utanför grindarna och rulla ut på vägarna i Sommarsverige.

    Lite vemodigt vrider jag om nyckeln och öppnar dörren. Jag sticker in näsan och drar ett djupt andetag. Rädslan för att knockas av en unken mögeldoft finns där fortfarande efter snart 6 vårar med Kabelina. Varje år är det samma samma visa. Rädslan är obefogad. Det luktar nytt. Precis som det gjorde när vi hämtade den en regnig vårdag 2017. 

    Det är en fantastisk vagn som kommer att skänka mycket glädje till nästa ägare. Så är det. Vi har tagit beslutet att byta in Kabelina för ett något större fritidsboende. Hade Kabe haft det vi söker så hade valet varit glasklart. Knaus kunde leverera. Tråkigt men sant.

    Vi sätter igång och tömmer vagnen på diverse saker. Vi gjorde största delen i höstas så vi behöver inte testa Zoes lastförmåga fullt ut. Den lilla elbilen sväljer mer än man tror. Husgeråd, prydnadskuddar och andra löst liggande pinaler packas in. Maria är klar och jag bär det sista till bilen. 

    Med huvudet instoppat i bagaget hör jag Maria ropa på mig. Min tanke är att göra precis som hemma. Ignorera. Om hon vill mig något får hon komma till mig. Det gäller mina barn också. Detta är beslutat i ett familjeråd för flera år sedan då jag fick ett smärre bryt när tre barn skriker från var sitt rum för att påkalla min uppmärksamhet. 

    Omständigheterna och platsen gör dock att min nyfikenhet väcks. Som ett periskop sträcker jag på halsen för att blicka över taket på bilen. Var är hon nu då, kvinnan i mitt liv?

    Jag ropar tillbaka och följer hennes uppspelta röst. Det tar en stund att lokalisera var ”här” ligger bland alla vagnar men när jag ser henne studsa av glädje bredvid en sprillans ny Knaus 650 UDF Scandinavian Selection förstår jag vad det handlar om. Jag sätter fart på mina 0,1 ton och är framme fortare än kokt sparris.

    Där står den, vår ”borg”. Vår nya stuga på hjul. Mitt namn står på lappen i framrutan så alla tvivel är undanröjda. Vi går runt runt och klämmer, känner och tittar in genom rutorna för att få en glimt av framtiden. Vår tid är nu.

    Ta daa!