Etikett: Livet

  • Campingdagbok 2021-07-26

    Det är dagen när vi ska åka hem ett par timmar för att kolla så att inte sonen har rivit lägenheten.
    Blommorna ska få sig en skvätt vatten och vi har lite tvätt som ska tvättas. Väderomslaget kryper närmare och efter ett par kilometer kommer första skuren. Den är rejäl och dess syskon ses dansa över Varaslätten. Det kommer att falla från skyarna denna dag.

    Maria tog hand om tvätten. Det är lugnast så. Inte för att jag saknar kunskap om tvätteriets ädla konst, jag har jobbat i en kemtvätt i min ungdom, men Maria har ett system och då är det bäst att hon får sköta det. Jag vattnar blommor och gör saker som jag har satt i system. Vila, göra ingenting och kolla lite på OS.

    Timmarna går och vi ger oss iväg tillbaka mot vårt andra hem. Vi lämnar ett tämligen soligt Vänersborg för att möta en mörk vägg strax innan Lidköping.
    Det har öst ner och tittar man upp i den gråsvarta sörjan så ser det inte mycket bättre ut.

    En relativt händelselös dag. Vädret tvingar in oss i vagnar och tält.
    Stranden gapar tom. Några tappra själar sitter under enorma parasoll på uteserveringen. En familj spelar faktiskt bangolf. Att det regnar är ingen ursäkt.
    Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

    Vi skyndar mellan regndropparna. Kvällens glass måste ju inmundigas. Maria tar naturligtvis det största som finns med extra allt. Jag är mer blyg av mig och tar åter en Lakritsbomb. Dock byter jag ut hallon/lakritsglassen mot en kula hallonsorbet.
    Himmelskt!!

    Vi spenderar lite längre tid än vanligt i glassbaren. Regnet slår hårt i de vattenpölar som bildats lite här och var.
    Barn begriper inte bättre och fortsätter att bara vara barn. De leker obehindrat i ösregnet.
    Visst är det underbart att se deras bekymmersfria lek.

    Det råder fri aktivitet i husvagnen och Maria kollar på Lotta på Liseberg och någon serie. Jag surfar runt på nätet och kollar på grillar. Inte för att vi behöver en ny men det är kul att kolla.

    Vi lägger oss med vetskapen om att i morgon kommer det att bli ännu en blöt dag.

    Med vänlig hälsning, Ade och Maria.

  • Campingdagbok 2021-07-25

    En stor del av campinglivet går ut på finna enkla och bekväma sätt att förätta sitt tarv.
    För oss på en campingplats handlar det om eviga promenader till servicehus med antingen kassetten i släptåg eller hårt spända skinkor och en vaggande gång som påminner nyfikna åskådare om att krisen är nära.

    Fricampare vet jag inte men de tömmer väl kassetten på första bästa, för ändamålet, anvisad plats. Eller en grop i skogen? Vad vet jag.

    Denna morgon vaknade jag som vanligt först av alla. Istället för att knö mig in på husvagnens facilitet tog jag med mig blippkortet och trampade iväg till servicehuset.
    Såja! Nummer ett avklarat och jag kunde ta lite lugnare steg tillbaka till det hjulförsedda hemmet.

    Pojkarna i förtältet började skruva på sig så jag satte på lite vatten till kaffet.
    Precis när jag hade skedat upp frystorkat kaffe av den lyxigare sorten och hällt på med vatten gjorde sig nummer två påmind.

    Av erfarenhet vet jag att det är dumt att vänta. En olycka händer så lätt.
    Det är nu som jag med blippkortet i högsta hugg gör en ”walk of shame”.
    Korta vaggande steg med kinkorna tight spända och käkarna hårt sammanbitna. Det är tur att inte hörntänderna spricker.

    Det är fortfarande i arla morgonstund så det är endast ett fåtal vakna stackare som eventuellt ser mig. Nöden har ingen lag.

    När jag åter är på väg efter uträttat ärende så är det med mycket lätta steg. Jag kan möta dagen med ett leende på läpparna.

    Efter frukost tar vi farväl av barnen. Alla tre lämnar oss. Det är vemodigt och helt plötsligt blir vår vagn med det lilla förtältet väldigt mycket större.
    Jag hoppas att de kommer tillbaka en sväng under veckan.

    Våra vänner från Dal ska också checka ut. De ska iväg på nya äventyr.
    Maria har separationsångest. En oväntad känsla av sorg och saknad. Det är en trygghet att ha nära och kära inom räckhåll. Nu är vi ensamma i den stora världen. En vecka iallafall.

    Ännu mer skitgöra. Det är mycket på en och samma dag.
    Jag har beslutat mig för att testa den där automaten för tömning av kassetten.
    Maria hänger med som moraliskt stöd. Blippkortet är laddat med cash och förhoppningen är stor.
    Jag gör enligt alla konstens regler och som två barn på julafton står vi där när luckan rullas upp. Med ett fast handlag drar jag ut kassetten.

    Vad ända in i ……..!
    Den är väldigt tung. Tyngre än den var när jag tryckte in den.
    Något måste vara fel.

    Det rinner över av kemikalier och nummer ett. Som tur är saknas nummer två. Den är avklarad på annat håll.

    Vi kollar anvisningen igen och gör om det. Samma sak.
    Det rinner blå vätska utmed golvet och kassetten är definitivt inte tömd.

    Runt hörnet på byggnaden finns den manuella tömningen. Det är dit vi beger oss efter att ha spolat rent på golvet där den hånflinande maskinen står.

    Det dröjer innan jag ger mig på det där igen.

    Kvällen fortlöper i ett lugnt semestertempo. Vi tar den dagliga glassen i glassbaren. Vi pratar om allt och inget. Det känns lite tomt men är ändå skönt.
    Bara vi två.

    Med vänlig hälsning, Ade och Maria.

  • En morgon att minnas!

    Jag slår upp ögonen. Lyssnar….. Var det inte något som rörde sig ute på altanen? 

    Min blick fastnar på myggan som höll på att driva mig till vansinne i går kväll. Myggan är utspridd och väl tillplattad i taket efter ett välriktat slag med handflatan. Efter en lång och intensiv strid långt in på småtimmarna kunde jag åter släcka lampan och falla in i drömmarnas värld.

    Ja visst fan! Alfred har sin första dag på sommarjobbet. Kom gossen iväg?

    Jag smyger ut i vardagsrummet, kollar ut genom fönstret, japp, cykeln är borta. Han kom iväg. Med ett tafatt försök att gnugga bort sömnen ur ögonen hasar jag mig vidare genom lägenheten för att besöka ”tryckeriet” och “lägga en laser”.

    Efter att ha förrättat mitt tarv släpar jag mig tillbaka till sängen. Det är så där härligt ljummet under täcket. Maria sover djupt.

    Jag vet inte hur länge jag vandrade i drömmarnas dal men helt plötsligt står Alfred i dörren in till vårat sovrum och flämtar.

    Farsan! Du måste köra mig! Det är något som har trasslat in sig i kedjan på cykeln!

    Likt en möbelfjäder studsar jag upp. Efter endast ett par minuter sitter vi i bilen, på väg till Alfreds jobb. 

    Gossen berättar, fortfarande andfådd, “Jag hade ju kommit bort till Brandt (ca en halv kilometer) då det tog tvärstopp. Jag fick slänga upp cykeln på axeln och springa hem igen och väcka dig!”

    Jag anar vad det är som har trasslat in sig. Minnet av en kamouflagefärgad tröja som hänger på pakethållaren gör sig påmint. Livs kompis hängde den där på tork. 

    Efter leverans av ett stycke gosse, stressad men i tid, åkte jag hem för att ta itu med cykeln. Att åla sig ner i sängen existerade inte längre. Hungern hade satt in så det var bara att ge upp planerna på att sova länge.

    Jag meddelade ansvarig förälder att tösen nu är en tröja kort. Den satt djupt monterad i bakre navet och således bortom all räddning. Vi var båda överens om att det är sådant ”som händer”.

    Nu är allt frid och fröjd och semestern kan fortsätta.

    Med vänlig hälsning, Ade.

  • Sista lediga dagen innan semestern.

    Söndag och solen skiner från en klarblå himmel. Det är i arla morgonstund, de flesta sover. Det är tyst. Dock har grannes pojk presenterat sig för denna vackra morgon.

    Fralla med ost och marmelad och en kopp kaffe på framsidan där solens strålar har letat sig fram över hustaken. Det blir varmt idag.