Ades World

Etikett: lidköping

  • Campingdagbok 2021-07-28

    Under ett tillfälligt avbrott i den våta typen av väderlek spricker himlen upp och vi slår upp våra små blå till ännu en ny dag i verkligheten. En slöja av dis skymmer solens allra starkaste strålar och det är perfekt för mig.
    Jag hasar mig runt med Maria på hennes morgonrunda. En vacker tur genom villaområden, parker och strandpromenader. Vackert som i en saga.

    När vi vänder och styr kosan hemåt ser Maria en snigel. Eller som den egentligen heter, Vinbergssnäcka. Den är otroligt stor och jag uppskattar, mellan tumme och pekfinger, att kroppen mäter ca 8-10 cm. Höjden på huset är säkert 4-5 cm högt!
    Den kanske har bokat plats med el/tv och vatten på campingen. Dock så har den några kilometer kvar att glida så det måste vara nästa säsong.

    Besiktningsprotokollet från den okulära inspektionen av mina försök till att täta tältets fastsydda stroppar visar på att testet föll väl ut och på alla punkter godkänt. Det är torrt som i Gobiöknen. Dock fanns det lite fukt i ena hörnet av tältet. Jag tror att det är rester ifrån gårdagen. De dunstar snart bort.

    Slutsats: Glöm aldrig vaselinet!

    Våra gäster från Kungsbacka anländer och vi möter upp på den stora parkeringen bakom Läckögrillen. Det är en nätt promenad på ca 5 minuter från vagnen. Vi får för första gången se deras lilla underverk, Agnes.

    Vi har inga andra planer för dagen förutom vissa fasta inslag i vardagen. Mat, husvagnens vätskor och naturligtvis, sist men inte minst, GLASS!
    Eftersom det kommer att bli en heldag för Emelie, Daniel och den lilla så tänder jag grillen när det börjar kurra i magen. Hamburgare står det på menyn och vädret lovar uppehåll inom de närmsta timmarna.
    Efter 20-30 minuter har jag perfekt glöd och går in för att hämta råvaran, högrevsburgare från Ica. De övriga har gått iväg till restaurangen för att köpa pommes.

    Precis när jag kommer ut för att slänga på de saftiga ”puckarna” öppnar sig himlen. Det var då själva f….!
    Emelie kommer skyndandes med barnvagnen och sladdar in på två hjul i förtältet. Hon vände klokt nog när det brakade loss. Maria och Daniel kommer en stund senare som två våta disktrasor med pommes frites.
    Jag ska till att starta upp stekpannan inne i vagnen då regnet upphör. Woohoo! Det blir grillat!
    Glöden har falnat men jag får igång det igen och snart sitter vi i förtältet och avnjuter en härlig middag tillsammans.

    Kaffe efter maten med lite kakor och bullar är inte fel. Det lägger sig som bomull runt magen.
    För att orka med en glass innan paret ska till att åka hem tar vi en promenad runt på campingen och visar upp området där vi har vårt semesterhem.

    Tiden är kommen då jag och Maria åter är ensamma och vi går in i viloläge. Eller Maria iallafall. Hon breder ut sig på sängen och jag gör de dagliga sysslorna. Maria är en fantastisk kvinna och i vardagen kommer jag otroligt lindrigt undan. Det är hon som upprätthåller ordningen. Här i vagnen förtjänar hon lite vila från de sysslorna och jag gör det så gärna. Vi kompletterar varandra och hör ihop som två träd med samma rot.

    Med vänlig hälsning, Ade och Maria.

  • Campingdagbok 2021-07-27

    Jag vaknar denna morgon och kommer på mig själv med att nynna Thomas Ledins gamla klassiker ”En dag på stranden”.
    Regnet smattrar ihärdigt mot tältduk och på husvagnstak. Det har bildats en hängande säck med regnvatten i mitten på tältet som åtgärdas i brådrappet.
    Det var nog ingen större fara, det hade nog runnit över tillslut men bättre att vara försigkommen.
    ”~Det blir en dag på stranden…….” nynnar jag vidare medan kaffevattnet kokar upp. Skulle inte tro det!

    Kaffet avnjuts i ett torrt förtält med Maria snarkandes inne i vagnen. Till min stora fasa, eller rättare sagt, irritation upptäcker jag att det droppar regnvatten från stropparna som håller mörkläggningsgardinerna uppe. Det går ju inte för sig och jag drar på mig mina flipflops för att göra en okulär besiktning av detta fenomen. Felsökningen konstaterar att det är i sömmarna där dessa stroppar är fastsydda som det kryper in vatten och orsakar detta dropp.

    Min hjärna går på högvarv och försätter mig i survivalmode. Om jag ska säga något positivt om mig själv så är jag ganska påhittig i extrema situationer. Självaste McGyver framstår som en pojkscout i jämförelse.

    Sömmarna måste tätas. Lämplig tejp? Det har jag inte. Vax av något slag? Det har jag inte. Vaselin? Japp, det har jag!
    Ut igen med den lilla vaselinburken och gnuggar in sömmen med en lite klick vaselin. Resultatet får vänta på sig, det har slutat att regna.
    Varför har jag vaselin? Jo, just för dessa tillfällen. Man vet aldrig när man behöver det men är oumbärligt när det väl behövs.

    Vi tillbringar mycket tid inne i vagnen denna dag. Jag sitter i soffan och tittar ut genom framrutan. Där sitter jag och blir lite småförbannad för att jag knappt kan se någonting. Det märks inte så mycket när vädret är torrt men nu när det regnar rinner liksom inte vattnet av. Detta måste fixas å det snaraste! Jag vill ju sitta där och spana.

    Fram med vattenslangen och en mjuk trasa. Resultatet visar sig ögonblickligen. Vattnet pärlar sig och rinner av som på en välpolerad motorhuv.
    Nöjd över resultatet fortsätter jag att tvätta av vagnen där skiten lyser som värst. Viss algbildning finns runt kofferten och på svåråtkomliga ställen på bakstammen. Lite grönsåpa i en hink och vagnen blir som ny.

    När jag ändå trampar runt vagnen gör jag mina dagliga sysslor, tömma och fylla på vätskor.

    Vi är tvingade bort till Hjertbergs för att proviantera. Vi kommer att få besök och tänkte tända grillen. Marias systerson med familj ärar oss med att åka från Kungsbacka och hit. De är nyblivna föräldrar och längtar ut.

    Maria och jag tänker inhandla lite bebiskläder till den lilla. Vi har inte haft förmånen att träffa henne än. Maria är eld och lågor bland ställningarna med tygstycken för de minsta. Jag ger upp efter 3 minuter och Maria ber mig gå ut för att vänta. ”Detta kommer att ta tid” får jag till mig med en djup och ärlig blick. Vad är det med kvinnor och barnkläder?

    Vädret gör ett uppehåll från regnet men prognosen för den obligatoriska kvällsglassen visar på att det bästa är att tidigarelägga besöket i glassbaren. Vi spatserar ner till denna härliga inrättning och bygger på kroppen med ytterligare näring inför de kalla vintermånaderna.

    Maria ger sig på en promenad men får ge upp. Det mullrar från alla håll och kanter i den mörka himlen.

    19:22 brakar det loss och himlen öppnar sig. Jag kommer precis tillbaka från latrintömningen. Vem vet, det kanske blir långvarigt och då är det bäst att vara förberedd.

    Blixtrarna avlöser varandra och det mullrar konstant. Det är ”helt” vatten som kommer från himlen och jag sitter vakt i förtältet. Jag har ett hopfällt paraply som redskap när jag tömmer säcken i taket. Den nya presenningen med överdimensionerat uppvik gör sitt. Det kommer inte in en droppe. Jag är mycket nöjd.

    Ovädret drar förbi och regnet avtar. Vi har klarat oss!
    I morgon ska vi se om mitt vaselintrick har fungerat.

    Med vänlig hälsning, Ade och Maria.

  • Campingdagbok 2021-07-26

    Det är dagen när vi ska åka hem ett par timmar för att kolla så att inte sonen har rivit lägenheten.
    Blommorna ska få sig en skvätt vatten och vi har lite tvätt som ska tvättas. Väderomslaget kryper närmare och efter ett par kilometer kommer första skuren. Den är rejäl och dess syskon ses dansa över Varaslätten. Det kommer att falla från skyarna denna dag.

    Maria tog hand om tvätten. Det är lugnast så. Inte för att jag saknar kunskap om tvätteriets ädla konst, jag har jobbat i en kemtvätt i min ungdom, men Maria har ett system och då är det bäst att hon får sköta det. Jag vattnar blommor och gör saker som jag har satt i system. Vila, göra ingenting och kolla lite på OS.

    Timmarna går och vi ger oss iväg tillbaka mot vårt andra hem. Vi lämnar ett tämligen soligt Vänersborg för att möta en mörk vägg strax innan Lidköping.
    Det har öst ner och tittar man upp i den gråsvarta sörjan så ser det inte mycket bättre ut.

    En relativt händelselös dag. Vädret tvingar in oss i vagnar och tält.
    Stranden gapar tom. Några tappra själar sitter under enorma parasoll på uteserveringen. En familj spelar faktiskt bangolf. Att det regnar är ingen ursäkt.
    Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

    Vi skyndar mellan regndropparna. Kvällens glass måste ju inmundigas. Maria tar naturligtvis det största som finns med extra allt. Jag är mer blyg av mig och tar åter en Lakritsbomb. Dock byter jag ut hallon/lakritsglassen mot en kula hallonsorbet.
    Himmelskt!!

    Vi spenderar lite längre tid än vanligt i glassbaren. Regnet slår hårt i de vattenpölar som bildats lite här och var.
    Barn begriper inte bättre och fortsätter att bara vara barn. De leker obehindrat i ösregnet.
    Visst är det underbart att se deras bekymmersfria lek.

    Det råder fri aktivitet i husvagnen och Maria kollar på Lotta på Liseberg och någon serie. Jag surfar runt på nätet och kollar på grillar. Inte för att vi behöver en ny men det är kul att kolla.

    Vi lägger oss med vetskapen om att i morgon kommer det att bli ännu en blöt dag.

    Med vänlig hälsning, Ade och Maria.

  • Campingdagbok 2021-07-25

    En stor del av campinglivet går ut på finna enkla och bekväma sätt att förätta sitt tarv.
    För oss på en campingplats handlar det om eviga promenader till servicehus med antingen kassetten i släptåg eller hårt spända skinkor och en vaggande gång som påminner nyfikna åskådare om att krisen är nära.

    Fricampare vet jag inte men de tömmer väl kassetten på första bästa, för ändamålet, anvisad plats. Eller en grop i skogen? Vad vet jag.

    Denna morgon vaknade jag som vanligt först av alla. Istället för att knö mig in på husvagnens facilitet tog jag med mig blippkortet och trampade iväg till servicehuset.
    Såja! Nummer ett avklarat och jag kunde ta lite lugnare steg tillbaka till det hjulförsedda hemmet.

    Pojkarna i förtältet började skruva på sig så jag satte på lite vatten till kaffet.
    Precis när jag hade skedat upp frystorkat kaffe av den lyxigare sorten och hällt på med vatten gjorde sig nummer två påmind.

    Av erfarenhet vet jag att det är dumt att vänta. En olycka händer så lätt.
    Det är nu som jag med blippkortet i högsta hugg gör en ”walk of shame”.
    Korta vaggande steg med kinkorna tight spända och käkarna hårt sammanbitna. Det är tur att inte hörntänderna spricker.

    Det är fortfarande i arla morgonstund så det är endast ett fåtal vakna stackare som eventuellt ser mig. Nöden har ingen lag.

    När jag åter är på väg efter uträttat ärende så är det med mycket lätta steg. Jag kan möta dagen med ett leende på läpparna.

    Efter frukost tar vi farväl av barnen. Alla tre lämnar oss. Det är vemodigt och helt plötsligt blir vår vagn med det lilla förtältet väldigt mycket större.
    Jag hoppas att de kommer tillbaka en sväng under veckan.

    Våra vänner från Dal ska också checka ut. De ska iväg på nya äventyr.
    Maria har separationsångest. En oväntad känsla av sorg och saknad. Det är en trygghet att ha nära och kära inom räckhåll. Nu är vi ensamma i den stora världen. En vecka iallafall.

    Ännu mer skitgöra. Det är mycket på en och samma dag.
    Jag har beslutat mig för att testa den där automaten för tömning av kassetten.
    Maria hänger med som moraliskt stöd. Blippkortet är laddat med cash och förhoppningen är stor.
    Jag gör enligt alla konstens regler och som två barn på julafton står vi där när luckan rullas upp. Med ett fast handlag drar jag ut kassetten.

    Vad ända in i ……..!
    Den är väldigt tung. Tyngre än den var när jag tryckte in den.
    Något måste vara fel.

    Det rinner över av kemikalier och nummer ett. Som tur är saknas nummer två. Den är avklarad på annat håll.

    Vi kollar anvisningen igen och gör om det. Samma sak.
    Det rinner blå vätska utmed golvet och kassetten är definitivt inte tömd.

    Runt hörnet på byggnaden finns den manuella tömningen. Det är dit vi beger oss efter att ha spolat rent på golvet där den hånflinande maskinen står.

    Det dröjer innan jag ger mig på det där igen.

    Kvällen fortlöper i ett lugnt semestertempo. Vi tar den dagliga glassen i glassbaren. Vi pratar om allt och inget. Det känns lite tomt men är ändå skönt.
    Bara vi två.

    Med vänlig hälsning, Ade och Maria.