Med andan i halsen ropar jag åt flocken att nu är goda råd dyra. Vi måste hinna till Sollebrunn innan klockan slår 18:00.
Maria är för en gångs skull redan i skorna och med god marginal lämnar vi hus och hem för det första äventyret i den nya vagnen.
Äldsta grabben leker följebil med ytterligare packning som ej fick plats i den till bredden fyllda lilla Renaulten. Oskar och Liv sätter av direkt mot Lidköping. De ska äta på vägen och vi, Maria och jag, tar vägen om Fri-bo för att handla lite utrustning.
Klockan är strax efter 17 när vi glider genom Sollebrunn och in mot vårt mål bara för att konstatera att grindarna är låsta och personalen på Fri-bo har tagit helg klockan 16. Jag bannar mig själv för att inte ha kollat öppettiderna ordentligt och vrider hårt på ratten och rundar drivmedelspumparna i bara farten och sätter av mot norr.
Ynglingarna har förskansat sig i förtältet med all packning ditburen när Maria och jag , commander in chief, anländer 20 minuter senare.
Himmelen är grå som dagens dikt och vi fixar med diverse göromål både inne och ute. En tur till Hjertbergs för att fylla på förråden är lite av en tradition och det hinns också med innan mörkret sveper in över campingen och väcker liv i tält och vagnar.
I skumt sken från gatubelysningen vandrar vi en sista gång till servicehuset för att göra natt.
Jag lyfter ena ögonlocket och fumlar efter telefonen. Klockan slår snart 04 och det smattrar oavbrutet mot husvagnens tak. Det regnar rejält. Jag vänder mig om och blundar. Det går sådär att somna om. Strax efter 05 ger jag upp och tittar ut i förtältet. Min morgonpigga son sitter och spelar World of Warcraft. Jag sätter på kaffet.
Damerna i sällskapet snarkar vidare som om de nyss är hemkomna från en tuff militär slutövning.
Med snus under läppen och kaffe i kistan kan vi ta tag i denna dagen.
Frallor ska gräddas i gasolugnen och det ska dukas upp till första frukosten på campingen för denna säsong.
Det är något med att vara på campingen som tröttar ut mig. Kanske är det för att man är ute mer i friska luften. Eller så är det så enkelt som att tiden innan vagnen anlände var påfrestande med längtan och förhoppningar som nu, när det mesta är klart, skänker en inre ro och avslappning.
I vilket fall somnar vi alla fyra och sover bort ett par regniga timmar av lördagen.
När vi vaknar till liv gör sig hungern påmind. Vi har bestämt oss för att käka ute. En liten shoppingrunda senare sitter vi på en lokal pizzeria i Drömstan och äter oss mätta.
Tiden springer iväg och först vid 20-snåret slutar det att smattra mot tältduken. Vi fortsätter med att inte göra något speciellt. Vi bara ”är”.
I morgon bär det av hemåt igen. Till största delen tomhänta. En märklig men behaglig känsla att inte behöva bryta förläggningen och dra med vagnen hem. Säsong är nog det som gäller för oss.
Vi kommer snart åter.
