Redan innan resan till Ulricehamn märkte jag att något inte stod rätt till. Vagnen hängde på stödbenen lika hårt som en kommunalarbetare hänger på skyffeln. Är det lite av vinterluften som har tröttnat på den stigande värmen i däcket och letat sig ut? Nåväl, det är väl naturligt att trycket sjunker efter en lång vinter, tänkte jag.
Däcken pumpades. 4,5 kilo i vardera sula och vi rullade till midsommarfirandet i Ulricehamn. Efter mycket stoj och stim i dagarna tre var det åter dags att veva upp stödbenen och dra oss hemåt.
Jag minns att jag skrev ett inlägg om hur orolig jag var när vi låg ute på vägarna med Kabelina på kroken. Kan det ha varit en omedveten oro för det där däcket?
När vi rullade ut från campingen hade trycket i däcket gått ner markant. Tusan också. Macken nästa för att pumpa däcket och vidare transport mot mer kända trakter. Vagnen ställdes undan i väntan på nästa tur. Denna gången vevade jag bara ner bakre stödbenet på andra sidan av det misstänkta däcket ifall det blir total punka. Kanske inte behövs men ett stödben är väl precis vad det heter, Stödben.
Nu när semestern tar sin början och vi tänker göra vägarna osäkra i vårt avlånga land så gnagde det där med däcket i mig. Jag lättade hjärtat för mina kollegor och de sjöng nästan i kör, ”Hämta lopplådan så ska vi kolla!”
Jag jobbar som lagerman på en lastbilsverkstad. Det finns även en tillhörande personbils/däckverkstad i koncernen. De ligger i samma hus.
Sagt och gjort, husvagnen rullades in i verkstaden, hjulet monterades av och där satt den lille jäkeln. En skruv rätt in i däcket. Inte konstigt att det pyser ut luft!
Grabbarna i verkstaden tog tag i saken direkt. Det hela var fixat på mindre än 20 minuter. Däcket är som nytt och håller trycket.
Jag är otroligt lättad. En sak mindre att tänka på när vi rullar mot Hälsingland på tisdag.
Jag önskar er alla en härlig semester!
