En kattdröm

Jag vaknar med ett ryck.

Drömmen som kändes otroligt realistisk dröjer sig kvar och jag undrar om jag fortfarande sover. Jag återupplever den sista sekvensen av drömmen i mitt darriga sinne.

Jag ligger på ett obduktionsbord. Det är kallt. Min nakna, svettiga hud klibbar mot det rostfria stålet. Jag vet inte var jag befinner mig. Mörkret klyvs av en strålkastare som envist bländar mig och hindrar mina försök att fokusera blicken på något väsentligt.

Smärta.

Jag känner en otrolig smärta i höger ben. Med en sista ansträngning reser jag överkroppen på armbågarna. Blicken flackar av ansträngningen och medi kisande ögon ser jag ett monster.

I höjd med knäskålen hugger den fasansfulla tingesten in på mitt kött. Det rinner blod ur mungiporna samtidigt som den möter min blick med sina gulsprängda ögon. Ett hånfullt flin sprider sig över det förskräckliga anletet.

Där slutar drömmen.

Konstigt att det fortfarande smärtar i benet?

Är jag verkligen vaken?

Med ett ryck sliter jag av täcket och där ligger Nizmo, katten som vi har stiftat bekantskap med i en vecka, och trycker in sina små sylvassa tänder och klor i min vinterbleka hud. När den lilla antagonisten märker att jag är vaken slutar anfallet och han börjar kurra.

Jag dröjer mig kvar i sängen. Jag kom precis på att jag sträckte benet igår när jag spelade padel. Kan jag gå på benet idag eller ska jag skicka ut Maria till förrådet för att hämta kryckorna?

Jag är klarvaken efter drömmen och bataljen med Nizmo så det är lika bra att studsa upp.

Kaffe hade inte varit fel.

Det visar sig att träningsvärken har uteblivit. Det smärtar lite från ljumsken men inte mycket mer. Skönt! Jag är alltså på gång. Några pass till så kan jag släppa på för fullt.

Med vänlig hälsning, Ade.

Nizmo, en varg i fårakläder.

Kommentera mera!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.