Efter en god natts sömn vaknar jag, som alltid, av att hungern gör sig påmind. Det är synd att inte pizzerian har öppet innan 07:00. En kebabpizza hade suttit som en smäck!
Laktosfri keso får duga. Det stillar skriet från magen för stunden.
Som campare kan man inte enbart hänge sig åt soldyrkan och glassätande. Det finns vissa sysslor som måste göras om man vill hålla sig på god fot med damerna i sällskapet.
Tömma gråvatten, fylla på färskvatten och kanske viktigast av allt, hålla sig undan tills dess att de vaknar ur sin skönhetssömn. Jag tassar ut i förtältet med min kesoburk och skriver lite innan jag börjar med slamra med luckor och kassetter.
Klockan ringer och det är dags för Maria att vakna. Tycker ändå att det är härligt att man behöver ställa klockan för att inte sova bort hela dagen. Men sådan är hon, kvinnan i mitt liv och hon som gör mig hel.
En morgonpromenad i det idag lite svalare vädret. Underbart! Vi går där tillsammans och pratar om allt och inget. Vi beundras över hur fint det är i Lidköping och att vi nog har hittat vår pärla.
Vi närmar oss husvagnen och dess vackra fasad uppenbarar sig framför våra ögon.
Det är en efterlängtad syn. Jag är trött efter en dryg timmes promenad i rask takt. Jag ser solstolen framför förtältet. I min lilla hjärna snurrar endast en liten tanke. Mitt akterkastell, djupt monterat med nedfällt ryggstöd.
Med en enda liten mening rycker Maria bort hela min själ.
”-Vi måste köpa bröd till middagen” säger Maria. ”-Ska vi fortsätta promenaden bort till Ica?”
Jag ser mitt liv passera förbi och drömmen om en avslappnad förmiddag verkar gå om intet.
-Nej Maria! Jag tänker inte gå en meter till! Vi har semester och solen har precis gått upp. Middag ska vi käka i eftermiddag. Vi hinner nog bort till affären under dagen ska du se.
Min reaktion kommer plötsligt och jag bannar mig själv. Nu förstår jag att det är mig hon är lik. Liv alltså. Inte sin mamma som jag gärna vill påskina när tösen får ett frispel.
Som en bortskämd unge får jag min vilja igenom.
Jag skriver lite och slappar. Det är 25 grader inne i vagnen och 21 grader ute i det fria. Vinden är svalkande.
Maria fryser och kryper ner under bolstret med tröja och mjukisbyxor. Själv glider jag omkring med bar överkropp och tycker att livet är underbart! Vi är alla olika.
Mina två bastarder kommer åter på besök. Det har väl ingen mat hemma så det är värt att åka bil i 40 minuter för att få sig ett skrovmål. Att hungern var den avgörande faktorn märks på den yngre av de två. Det första han gör är att käka frukost. Klockan är 12.
Gossarna gör en heldag och stannar över middag. Grillat står på menyn. En rätt som svärmor brukade tillaga på campingen när Maria var liten och sprang runt i bara mässingen. Kotlett med upphottad kinamix och en valfri dressing. Utsökt!
Vi hann med glass och milkshake I glassbaren innan det var dags för gossarna att dra sig hemåt.
Vi kvitterade ut ett extra blippkort till Liv. Hon är ju i den åldern när det ska duschas i tid och otid. Det var lika bra att hon får ett eget kort.
Det höll sig i ett par timmar sedan var det borta. Som den dryga pubertala tonåring hon är svarade hon nonchalant ”-Det löser sig.”
Vem får lösa det? Jo, min plånbok. Det kommer att bli avdrag på månadspengen. Eller straffarbete. Diska eller i värsta fall, tömma latrinen.
Maria halvspringer sin andra runda för dagen. Jag underhåller våra goda vänner Ida och Micke som anlände tidig eftermiddag med sin nya vagn.
Vi sitter och småpratar till sen kväll och klockan börjar dra sina sista andetag för dagen. Vi gör kväll och det sista jag gör är att slänga ett getöga inne på dass. Vi har en liten vattenansamling i ena hörnet. Jag har sett detta under dagen och har hela tiden trott att det är Liv som plaskat lite väl mycket när masken ska tvättas bort innan läggdags. Nu kollar vi lite mer noggrant och ser att det kommer från hörnet vid toaletten.
Skit!
Det är svart som en sotarröv ute och vattenläckan får bli morgondagens bekymmer.
Med vänlig hälsning, Ade med bihang.
