Jag vaknar upp till en ny dag här på campingen. Det första jag gör är att kolla varmvattnet. Kallt som en isbjörns rövhål! Det var då själva f-n också.
Fram med bruksanvisningen som en riktig man. Nu ska skiten igång!
Jag hittar en resetknapp, trycker in den och startar om. Klockan visar inte svensk tid. Snarare japansk. Några justeringar senare så är även uret ok.
Sedan fungerar det bara. Vi har haft varmt vatten i kranen hela dagen!
Nu knorrar det rejält i magen. Till idag har jag ändrat min tidiga kost lite grann.
Istället för nygräddade frallor från receptionen blir det keso med lite skinka och ett ägg.
Anledningen är ganska enkel.
Igår när vi sprang runt i slottet på Läckö gjorde sig min laktos och glutenintoleranta mage påmind. Akut! Ingen förvarning alls.
Jag måste in och lämna Bruno på simskolan, och det illa kvickt!
Några snabba kast med blicken, det är fritt fram. Inga turister i vägen! Nu!
Jag kniper det allra hårdaste med skinkorna och vaggar som en pingvin rakt fram till toaletterna. Det finns lediga bås och jag sliter upp dörren till det första bästa.
Det var nära ögat. Suck……
Att försöka smyga och släppa trycket ljudlöst kommer inte på fråga. Det är raka rör och ingen tryckbegränsning. Jag sitter kvar och torrskiter tills jag vet att kusten är klar. Jag är som pånyttfödd när jag sammanstrålar med övriga familjen.
Vädret denna näst sista dag på Kronocamping är lika ostadigt som ett blocköverskridande budgetsamarbete. Vi passar på att rulla ihop förtältsmattan. Av egen erfarenhet från i fjol, där vi fick Vänern 2.0 inne i tältet så känns detta som en bra grej ifall himlen behagar öppna sig.
Liv undrar hur länge åskan stannar här varvid Maria svarar snabbt ”Ett år. Lagom till nästa semester.”
Detta föll inte väl ut till den känsliga 12-åringen och det var då surläppen åkte fram.
Denna stund, när regnet smattrar mot tältduken kan jag finna lite frid. Jag plockar fram min dator och skriver. Det är det som jag älskar.
Maria och Liv förstår nog att jag njuter. De ber mig inte ens att följa med och köpa glass. De frågar bara vad jag vill ha.
Har ni hört? En liten seger för mig.
Förra året köpte vi en liten dammsugare som går på 12 volt. Den är otroligt effektiv. Vad jag kan se iallafall. Maria sköter det. Jag uppskattar verkligen hennes arbete med att hålla rent inne i vagnen.
När vagnen är skinande ren invändigt är det dags att fortsätta med problemet som uppstod i fjol. Gasolugnen. På ena sidan flammar en gul stor låga som ibland hostar och fräser. Om jag har förstått saken rätt så ska det brinna en blå liten låga. Jag har försökt att göra rent med ett gem i hålen utan lyckat resultat.
Kanske ska jag be ett proffs kolla på detta. Ugnen är endast använd ett fåtal gånger.
Min far med familj kom på långväga besök. De gjorde en snabb visit eftersom det råder vissa omständigheter med en pandemi och de har en lång väg hem till Hälsinglands mörka skogar. De hann dock med ett bad tillsammans med Liv. Jag badar ju inte som ni vid det här laget redan vet.
Det är nog det sista badet för den här gången. Men frukta icke! Vi kommer tillbaka.
När allt har lagt sig och lugnet sänker sig över campingen finns tid till återhämtning och reflektion.
Det är söndag och i morgon styr vi kosan hemåt.
Det är alltid vemodigt och det är den känslan som gör att vi funderar på säsongsplats.
Vad framtiden har i sitt sköte vet vi inte men vi kan alltid drömma och hoppas.
Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft
