Incheckning kl 15. Nu gäller det att vara lite listig så att vi kommer i någorlunda tid till campingen. Av skäl som inte ens den samlade kåren av de skarpaste beteendevetarna lyckats förklara så är Maria en person som har ”sen ankomst” inskrivet i sitt CV. Därför brukar jag, henne ovetandes, tidigarelägga klockslaget för resans avgång.
Denna gång vred jag fram klockan 30 minuter och vi kom iväg 15 minuter efter den fejkade deadlinen. Alltså 15 minuter före den tiden jag ville sadla hästarna, spänna för vagnen och rulla ut i vildmarken.
Winning!
Det är med fröjd i hjärtat vi rullar in på Kronocamping. Denna pärla bland pärlor i Lidköping. Vi trivs här. Det känns bra innan vi ens har sett plats 16 som är bokad i vårt namn. Ett medvetet val gör att vi har en stor plats med tillhörande vattenutkastare. Vår, i förhållande till andra, lilla husvagn får med råge plats på den anvisade platsen.
Nu är det full fart. Maria vevar stödben, jag kopplar el, fyller vatten med den medtagna slangen och tjänar både tid och arbetsbörda. Liv är bara lycklig.
När vagnen är etablerad och klar så ska pyntet fram. Det överlåter jag till Maria och jag hugger tag i förtältet.
Det är varmt. Otroligt varmt. Det enklaste av förtält, ett reseförtält med endast 6 pinnar, är nästan för mycket. Jag sveper en öl. En present från svågern som önskade oss lycklig resa. Det känns som om den rinner rätt igenom skinnet.
I min svagaste stund tänker jag skita i tältet, slita ner närmsta påsmarkis och låtsas som ingenting. Men jag biter ihop.
Lägerplatsen är säkrad och färdigställd. Jag är törstig som en björk om våren efter bataljen med förtältet. Maria har vispat ihop en somrig pastasallad som vi gör tabberas på. Otroligt gott och fräscht i denna hetta.
Vi behöver fixa lite grejer som fattas i kylen. En rask promenad till närmsta affär och tillbaka till solstolen är den plan som formas i mitt huvud. Den kvinnliga delen av familjen har helt andra planer.
Vi passerar en butik med tyger, klippta och sydda i olika storlekar och färger. En klädaffär helt enkelt. Naturligtvis hade Maria ”glömt” ett linne hemma och således passade det alldeles utmärkt att frottera sig bland galgar, speglar och provrum för att komplettera garderoben med den saknade tygtrasan.
Som den gentleman jag är lät jag tjejerna göra sin grej och satte mig på en bänk för att vänta.
Ett linne Maria. ETT!
Hur lång tid kan det ta att gå igenom ett klädstreck med linnen?
Tydligen längre än vad jag hade räknat med.
När damerna äntligen kom ut ur affären är den betalande delen av ligan tomhänt. Vad tusan? Vad gjorde ni där inne egentligen? Liv smyger fram en liten påse med ett par gröna shorts och ser sådär oskyldig ut.
Vi har tillbringat alldeles för lite tid i husvagnen för att ha ”bott in” oss ordentligt. Därav har jag en längtan att bara få sitta still ett par timmar för att känna på det där med husvagnscamping på riktigt.
Jag blev helt enkelt tvungen att ta befälet och med den starkaste myndighetsröst förklara att jag vill inte ränna runt som någon satans iller överallt. Jag vill bara vara!
Eftersom jag är i minoritet blev jag nedröstad med siffrorna 2-1. Det bara att släpa sig runt i flipflops till glassbaren, affären, stranden, latrintömning, servicehuset. Tillbaka till glassbaren, receptionen, toa, stranden mm.
Det är ett jävla spring helt enkelt. Men någon gång tänker jag göra myteri. Jag smider planer.
Med vänlig hälsning, Fredrik Adetoft
