Hur svårt kan det vara? Pumpa upp vagnen med hjälp av en domkraft, lägg under betongplattor, sänk ner lopplådan, klart!
I min enfald tänkte jag att detta blir lätt som en match.
Maria och jag åker upp till Lidköping för att göra det sista förberedelserna innan påsk. Vi ska bara höja husvagnen så att den står i samma höjd som trallen, resa förtältet och sedan in med möblemanget. Vi har därför tagit ledigt och är vid gott mod när vi anländer till Kronocamping. Bilen är lastad med diverse betongplattor och andra attiraljer som kan tänkas behövas.
Det finns ingen återvändo. Maria tar tag i resterna av förläggningen på vår gamla plats. Några pallar, markduk och diverse trallvirke. Jag kastar mig under vagnen och försöker komma på bästa lösningen för att palla upp vagnen. Min hjärna brukar hitta genvägar och smarta sätt för olika problem men här tar det tid. När jag tillslut hittar ett tillvägagångssätt som fungerar har klockan vandrat iväg.
Vagnen rör på sig vid varje höjning. Mycket irriterande och jag kan inte komma på en lösning. Maria får agera ankare när jag försiktigt släpper bromsen och puttar vagnen rätt. Det är mödosamt och min numer kontorsanpassade kropp skriker. Jag fyller 50 i år och ska inte hålla på med sådant här. Jag passar bättre som arbetsledare. Nästa gång ringer jag in mina söner.
När uret närmar sig 19:00 börjar vi med förtältet. Det är i senaste laget och jag är mycket tveksam. Maria säger att det kommer att gå fort. Det är härligt att ha henne vid sin sida på livets krokiga stig. Jag behöver inte Google, Maria vet redan allt.
Jag är som en oljad hankatt. Maria står som ett rundningsmärke när jag dansar omkring och monterar stommen. Min bättre hälft håller i, stöttar och framförallt , positivitet. Vi är nog båda lite chockade att det gick så fort. Efter lite fastsättning för att säkra tältet i trallen är det dags att bege sig hemåt. Vi plockar ihop våra saker som ligger utspridda över tomten och rullar hemåt. Min kropp är helt slut.
Efter ett par kilometer tänker jag ringa dottern och tala om att vi är på väg hem. Till min fasa upptäcker jag att mobilen saknas och troligtvis ligger kvar där jag lade den senast. I husvagnen. En oundviklig 180-graders sväng och tillbaka till brottsplatsen. Med en värkande kropp kravlar jag mig ut ur bilen. Jag ska precis runda dragstången när något smattrar mot min gröna anorak. Börjar det regna?
Jag tittar upp mot den allt mörkare himlen. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Det är då jag ser det. Vita kladdiga fläckar över hela jackan. En liten magsjuk fjäderprydd best har släppt sitt tarv över just mig. Det är ju helt osannolikt!
Jag kränger av mig anoraken och lägger den i bagagen, hittar mobilen och viker åter in mig i bilen under hårda svordomar och Marias påhejande gapskratt.
Efter en dusch och lite kvällsvard tar jag min mörbultade lekamen och lägger mig. Det dröjer inte länge innan jag somnar till Radiosportens dokumentär om Nicklas Bäckströms dopingprov.
