Författare: Fredrik Adetoft

  • Campingdagbok 2021-07-19

    Med rosor på kinden och solsken i blick kliver vi upp denna ljuvliga sommarmorgon. Hela familjen har längtat sedan vi lämnade in Kabelina på vinterförvaringen i fjol höstas.
    Det är en längtan som först känns som en önskan. En önskan om att få åka iväg.
    Ju längre tiden går och avresan närmar sig övergår önskningen till längtan. Det kommer verkligen att ske. Det är inte längre en önskan. Det är en sanning och längtan tar vid.
    Flummigt? Ja jag vet. Men vackert.

    Maria har som vanligt stora problem med sin packning. Berget av persedlar växer sig stort och starkt. Det märks att vi ska vara borta länge den här gången. En halv semester ska tillbringas på vår pärla Kronocamping i Lidköping.

    Jag har samma väska som jag alltid har. Den är bara lite tjockare över midjan så att säga. Liv har sin ryggsäck och någon påse med allsköns saker som kan komma till användning.

    Maria sitter på sängkanten och lider svåra kval. Hon har svåra och tunga beslut att fatta. Det verkar som om hon har kommit till insikt. Vi ska ju faktiskt inte flytta till husvagnen. Vi ska vara borta i två veckor med en snabb hemresa för att tvätta.

    Det råder ett lugn i min annars så vilda kropp. ”Vi har hela dagen på oss” är ett mantra som upprepas i mitt huvud. Det får ta den tid det tar. Inga tider att passa och det är ju semester!

    Den stora skylten tornar upp sig i fjärran. Vi är nära nu!
    Kön till incheckningen är inte allt för lång och Maria smiter in till receptionen. Lagom till att jag kör fram mot bommen kommer Maria studsandes, glad i hågen med blippkorten.

    Att slå läger och resa förläggningen är inget som jag tänker på längre. Solen skiner och det är inte groteskt varmt. Jag och Maria jobbar bra ihop. Vi är lika väloljade som ett rapsfält i Skåne. Koppla el, fylla på vatten och vattentaxin från biltema för gråvattnet etableras. Den obligatoriska välkomstmaten äts. En sommarfräsch pastasallad som var förberedd hemma innan vi åkte. Underbart!

    Liv är ännu mer tonåring i år och hur detta utvecklar sig ska bli intressant. Man kan säga att jag som förälder är otroligt ”cringe” i min blotta uppenbarelse. ”Pinsam sa Bill. Pinsamt Bull.”
    Man vet inte vilket humör hon är på. Det ändrar sig liksom från sekund till sekund. Hon har iallafall slagit följe med en kompis som brukar vara här på somrarna. De har inte setts på tre år men haft kontakt digitalt. Kul!

    Min son med kompis kommer förbi. De har båda semester och är raslösa. Vi tar en promenad runt campingen och efter ett par timma drar de vidare. Maria ger sig ut på egen hand. En träningsrunda.

    Med dramaten i släptåg vandrar vi i den ljumna kvällen bort till Ica för proviantering. Vi fyller den hjulförsedda väskan med allsköns läckerbitar. Kött, mejeriprodukter och vätska i olika smaker. Mina ohängda sönerna kommer på grillparty i morgon. Bäst att bunkra upp.

    Det är liv och rörelse på campingen. Folk skrattar, lyssnar på musik och försöker tysta sina skällande hundar. Barn springer runt som torra skinn och har det precis så kul som man vill att barn ska ha i den åldern. Klockan 23 är det som om någon drar ut kontakten.
    Det blir knäpptyst.

    Vi blåser tapto och drar ner rullgardinen. I morgon är en annan dag!

    Med vänlig hälsning, Ade.

  • 2021-05-19 Campingdagbok

    Dagarna går. Veckan rullar på fortare än kokt sparris. Det är ”kortvecka”. På torsdagen stänger Sverige för att Christer flög till himmelen. Fredag klämmer vi till med kompledigt. Kanske kommer det ett telefonsamtal från verkstaden med glädjande besked. Om så är fallet är jag beredd.

    Det är tyst som i graven. Mobilen envisas med att inte ge ifrån sig ett enda pip. Jag funderar inte så mycket på det. Jag vet att vår kära vagn är i goda händer och kommer att bli klar i sinom tid.

    Känslan är att helgen tar slut redan innan den börjar. Det skiter till så sitter man där, söndag kväll, och undrar vad det var som hände. Maria jobbade helg och under lördagen hade jag fullt upp med att inte göra någonting. Jag blev inte riktigt klar och var tvungen att fortsätta under söndagen.

    Om vi inte hör något innan tisdagen lider mot sitt slut så är det jag som ringer och frågar hur det går. Vi var lovade ett prisförslag om det skulle braka käpprätt åt skogen.

    Tisdagen kommer lunkandes. Det är den absolut tråkigaste dagen i veckan. Man har tömt allt av vad konversationer heter om helgens bravader under måndagen och det är väldigt långt kvar till fredag. Japp, den absolut tråkigaste veckodagen. Något som piggar upp är att det är padelmatch efter jobbet. Ja! Jag har börjat med denna låtsassport. Men för oss, lätt överviktiga, medelålders män som inte klarar av tennis och tycker att squash är alldeles för jobbigt är padel perfekt.

    Jag är precis mitt uppe i en rusning mot nät när min smarta klocka vibrerar på armen. Distraktionen gör att jag slår ett stort hål i luften när jag missar en annars perfekt upplagd smash. Det måste ha varit verkstaden! 

    Väl hemma ringer jag upp. För sent. Det är stängt och igenbommat för kvällen. Det får bli en uppgift för morgondagen att ta reda på vagnens status.

    Jag smyger runt på lagret när telefonen ringer. ”-Brandt Lastvagnar, ni talar med Fredrik” säger jag med min vänligaste röst. ”-Er husvagn är klar nu.” säger rösten i andra änden. 

    Vi har ett mycket trevligt samtal och mannen från verkstaden förklarar vad som är gjort. Det var inte så mycket som behövdes fixas. Lite smörja här, justera och spänna där. Han berömde även lilla Kabelina. Fantastiskt att det fortfarande luktar nytt i den, trots att den är inne på sitt femte år.

    Jag ler. Det är tur att jag har öron, annars hade mungiporna mötts bak i nacken på mig.

    Jag lovar att komma redan under eftermiddagen för att hämta vagnen. Den står lite dumt till på gårdsplanen.

    Maria jobbar kväll så det blir ett enmansjobb. Jag kompar ut lite tidigare och drar hem för att hämta bilen. Denna gång har jag vädrets makter med mig och vi skiner ikapp, solen och jag.

    Väl framme börjar jag att trixa mig bakåt mot kopplingen. Vagnen står farligt nära takfoten på en byggnad och jag misstänker att om jag släpper handbromsen så kommer det vara mer än bara bromsarna som behövs fixas innan vi kan dra på semester. Jag måste komma perfekt med kroken under kopplingen. Jag känner pulsen höjas och svetten kryper fram längs tinningen. Gårdagens träningspass känns i benen när jag hoppar in och ut ur bilen.

    Som en räddande ängel kommer en tjej förbi och frågar om jag behöver hjälp. Jag är inte sen med att tacka ja. Med hjälp av hennes precisa anvisningar hänger snart vagnen på kroken och jag drar iväg mot solnedgången. Eller ja, solen står fortfarande högt på himlen och jag är på väg till förvaringen, men det lät bättre. 

    Med vänlig hälsning, Ade!

    En glad Ade.
  • Lämnad ensam.

    Stressen är påtaglig. Moder natur har framkallat en värmebölja som tog oss alla på sängen och pannan blänker märkbart vid minsta ansträngning. Min raska promenad hem efter jobbet kräver egentligen en dusch och ombyte till fräscha kläder. Jag får lägga de tankarna åt sidan. Jag tar inte ens av mig ryggsäcken med de odiskade matlådorna från dagens frukost och lunch.

    En snabb vända in i köket och jag sliter åt mig nycklarna till ”Kabelina” och ut till bilen. Värmen i luften är klibbig. Kläderna sitter som ett extra skinn på kroppen och när jag brummar iväg känner jag odören stiga i den instängda kupén. Mmm, gam och grillad orangutang.

    Maria plockas upp och siktet är inställt på Sollebrunn. Det är dags att hämta vagnen och lämna den på verkstad för att få de där retliga tvåorna fixade. Dagen till ära verkar det som om alla, precis alla, med nya höftleder i kommunen har hittat ut i vårvärmen. Vid varje övergångsställe släpar sig en eller flera medborgare, födda under mellankrigsåren eller tidigare, stödda på rullatorer, fram över de streckade linjerna. Jag tar djupa andetag i den, nu av AC-n, kylda luften inne i bilen.

    Väl framme regnar det. Vad annars? Ett ljummet stilla regn faller över mig när jag med krökt rygg vevar upp stödbenet och hakar på vagnen på kroken. Det är ju tur att inte draganordningen blir blöt tänker jag när vajern och kabeln kopplas.

    Det är bara några kilometer till verkstaden från förvaringsplatsen. Regnet tilltar. Jag påminner mig själv om att då bilen ska in på service på fredag får de byta torkarblad. De har verkligen gjort sitt. Sikten är usel när vi rullar fram på den smala slingriga vägen mot vårt mål.

    Vi svänger in på den lilla grusplanen. Det går inte att köra runt. Vi måste koppla loss vagnen och ge den en försiktig putt för att få den på anvisad plats. Maria tar i så hörntänderna nästan spricker. Grus är ju inte optimalt för ett stödhjul i hårdplast men det går. Regnet upphör så fort vi hoppar in i bilen för att fara mot hemmets nejder men jag är tacksam, regnet gav oss svalka.

    Nu är det bara att vänta på kostnadsförslaget och hoppas på att hålet i plånboken inte blir allt för stort.

    En sista blick i backspegeln och där står hon, vår pärla. Alldeles ensam i regnet på en våt grusplan. Lämnad ensam.

    Fortsättning följer…….

    Maria tar i så hörntänderna nästan spricker!
  • Campingdagbok 2021-05-03

    Jag har samma känsla i kroppen som inför ett tandläkarbesök. Jag har förberett mig mentalt i en vecka innan. Sömnen har varit dålig och magen orolig som en vulkan på Island. Jag har stämplat kompledig hela dagen och gjort alla förberedelser som en enkel man som jag, möjligtvis kan komma på.

    Det är dags för besiktning av husvagnen.

    Jag är som en nervös gräshoppa när registreringsnumret tänds upp i stora röda tecken på fasaden. Min bättre hälft är med som moraliskt stöd. Skylten blinkar ilsket och jag ger Maria en darrig blick. Nu kör vi älskling.

    Jag ser redan direkt på bromsprovarens stora analoga visare att detta inte kommer att gå vägen. Höger sida ger knappt utslag. 

    Sakta och metodiskt går de två herrarna genom alla punkter. Gasolsystemet provtrycks.

    Kvittot på vår vagn från 2017, första besiktningen, två stycken tvåor. Bromskraftfördelning och färdbroms påskjutsreserv kort.

    Nu har vi en månad på oss att fixa detta i den mest hektiska tiden för husvagnsmånglare. 

    Det var som vi trodde, att få en tid hos någon av alla husvagnsförsäljare på denna sidan om midsommar verkar inte troligt. Tipset om att söka upp en vanlig verkstad som sysslar med släp vidgar ju vyerna lite, eller ganska mycket faktiskt, och jag bannar mig själv att jag inte kom på detta tidigare. En husvagn är ju faktiskt ”bara” ett vanligt släp med en lopplåda byggd uppepå.

    Maria googlar som en galning och vi hittar en verkstad några kilometer bort får vår vagnsförvaring. 

    Lundins bil & maskin. Maria blir mer och mer tveksam när vi följer den ringlande vägen ut på landsbygden. Vägen blir smalare och smalare. Dock asfalterad. Det tar jag som ett gott tecken. Jag säger att är det någon som kan fixa detta så är det Lundin. Jag vet vad dessa händiga gossar är kapabla till. Uppväxta på diesel och spillolja, mekat traktorer och tröskor så fort de kunde hålla i en skiftnyckel. Det lägger sig åter ett lugn över Marias ansikte.

    Det är ingen hemma. Vi hänvisas till ett telefonnummer och jag fipplar med telefonen. En traktor brummar ilsket i fjärran och en man svarar i andra änden. Traktorn tystnar. En vänlig röst presenterar sig och frågar om han kan hjälpa till. Jag förklara mitt ärende och får till svar att det är inga som helst problem. Dumpa vagnen här nästa vecka så ska vi se till att fixa den. Mannen som jag talar med är densamma som är ute med traktorn. 

    Jag och Maria åker hemåt. Glada i hågen över att vårt dilemma löstes. Visserligen återstår själva reparationen men det verkar inte vara något konstigt. Ganska vanligt tydligen på vagnar som genomlider sin första besiktning.

    Vi stannade hos Fri-Bo i Sollebrunn för att kolla. Vem vet vad som händer till hösten? 

    Tiden går fort och vår två veckor långa vistelse i Lidköping närmar sig med stormsteg. Vi längtar!

    Med vänlig hälsning, Fredrik, Maria och Liv.

    Kabelina!