Författare: Fredrik Adetoft

Gårdagskvällen ägnades åt att inte göra någonting. Jag blev inte riktigt färdig med det så tanken är att fortsätta idag. Himlen är jämngrå och enligt de som kan väder kommer det inte att spricka upp. Oss gör det inget. Maria går sin promenad och jag sitter med benet i högläge för att vila mitt värkande knä. När Maria anländer sätter jag igång med frukosten.

Den inbyggda gasolugnen har kommit väl till användning. Nygräddat är svårslaget. Vi har använt ugnen nästan varje dag. Ibland flera gånger. Mest för att fixa frukostbröd men även för att få pommes sådär krispiga och goda. Jag vill inte vara utan den.

När vi ändå är inne på utrustning så kan jag nämna centraldammsugare. Det borde vara standard. Det var länge sedan jag såg Maria se så lycklig ut av att hålla i en slang. Snabbare än kokt sparris är vagnen fri från gräsklipp, sand och annat bös som oundvikligen dras in på golvet.

Dagen fortsätter i lugnt tempo. Jag ligger i soffan och tittar ut genom det stora takfönstret. Tankar om hur bra vi har det spelar en härlig melodi i mitt huvud. Äntligen ger de senaste årens hårda arbete utdelning. Vi har lyckats med det vi tog oss för. Ny vagn och säsongsplats på vår favoritcamping. Lyckan är total.

Vi tog bilen bort till Ica. Midsommarmaten ska fixas. Det blir bara jag och Maria. Pojkarna firar på sitt håll och Liv är hos sin mor. Jag har blandade känslor. Äntligen ska vi fira midsommar på en camping. Det har vi aldrig gjort, men det hade varit kul att ha barnen här. Det är väl bara att inse att vi snart är barnfria på heltid. Tiden har sin gilla gång.

Att köpa tyskt har sina nackdelar. Jag kan räkna till tre på tyska. Det hjälper föga när vi ska få liv i mikrovågsugnen. Jag killgissar och snart kan vi ställa tid, effekt och även få igång grillfunktionen utan att bara använda oss av ”Schnellstart”.

Det blir en fantastisk middag som Maria slänger ihop i det väl tilltagna köket. Falafel, sallad och bröd. Mums! Matkoman slår till och jag somnar som en klubbad säl på soffan. Klockan går och vi missar glassbaren. 

Jag får ta min planerade kreation en annan dag.

I morgon bär det av hemåt för lite fix. Lägenheten ska tittas till och klädbyten ska medtagas. Skönt att veta att vi återvänder till husvagnen redan samma dag.

Jag stapplar de sista stegen mot vårt mål. Solen griljerar obarmhärtigt svålen på mitt kala huvud. Ögonen kisar och jag kan urskilja Maria några meter framför mig. Är vi framme, eller är det en hägring?

Efter frukost och morgonpromenad är det nya äventyr som står på agendan. Vi går dit näsan pekar för att utforska Lidköping city.

Vi har vandrat runt i staden för att finna skydd för ögon och huvud. Som den optikräka jag är och dessutom alltid sent ute, hittar vi inget att hänga över mina bågar. För att dölja min GSM-frilla (dålig täckning) önskar jag mig en flat cap. Efter ett antal visiter i diverse persedelbutiker får det vara.

Maria har hittat ett bageri som vi ska ära med ett besök. Promenaden går genom gamla staden och ut på vischan. Vädret är helt fantastiskt för soldyrkare som Maria. Jag stryker runt som en katt längs husfasaderna efter skugga. 

Nu är vi framme där denna historia tog sin början.

Bageriet är stängt. Jag har sett en iskall läskeblask och någon härlig bakelse på min näthinna under större delen av promenaden. Med ett blink är den underbara synen raderad för all framtid.

Vi vänder kosan 180 grader och börjar den mödosamma vandring tillbaka till stadens sus och dus. Vi passerar genom Limtorget. Hänförda av dess pittoreska charm blir vi ståendes och låter våra blickar falla på byggnaderna och den med gatsten lagda torgytan. Vilket ställe! Om jag bara för en sekund fick uppleva dess storhetstid. Jag är så tagen av platsen att jag glömmer av att fotografera. Kanske även mitt överhettade tillstånd spelar roll.

Vi finner äntligen ett vattenhål på ett av stadens alla cafeer. Stärkta av vatten, latte och cheesecake kan vi ta de sista stegen till campingen. Mitt knä krånglar och kommer inte igång riktigt. Jag ser ut som en pirat med träben när jag haltar förbi Lidköpings konsthall. Det är först efter några hundra meter som mina steg lämnar piratstadiet och återgår till en mer normal gång.

Det får bli en vilodag i morgon.

Äldsta sonen, som för övrigt jobbar strax utanför Lidköping, kommer och hälsar på. Vi grillar hamburgare och har en mysig afton. Det blev ingen glass idag. Det faller ett stilla regn och jag är sliten efter dagens dryga 20000 steg. Jag har dock satt ihop en skapelse i mitt huvud som de i glassbaren ska få göra åt mig. Vi får se när den presenteras i all sin prakt.

Mvh Ade och Maria 

Det spåddes syndafall, ny istid och orkaner inför vår första semestervecka. Ack så fel de hade. Jag slår återigen upp mina råttfärgade ögon till en fantastisk dag. Vi har sovit oförskämt bra och jag är tillbaka i mina gamla gängor. Maria har slutat att låta som en elefant med trasig trumpet. Allergitabletterna gör susen.

Mina fötter är instoppade i barfotaskor inför promenaden. Inte vackert men oj vad skönt. Jag har passerat den åldern då skönhet går före funktion. Kanske kan jag väcka mina trötta fötter till liv igen.

Vi trampar på runt den vanliga rundan. Jag gör korta avstickare för att fotografera den den svenska floran och faunan. Att fånga fågelsång på bild är inte det lättaste. Då är det lättare att få blomster att stå still.

Någon har byggt ett sandslott med vallgrav på Villabadets strand. Det ser mäktigt ut. Barnet i mig vill hem för att hämta spann och spade. Jag vill fortsätta att bygga på detta palats. Dock saknas både bygglov och tillstånd att bygga inom strandskyddat område. Vuxna tankar tar över barnets obekymrade handlingar och vi fortsätter vår promenad.

En tur på stan är på sin plats. Det finns vissa saker som ska inhandlas. Vi är inte borta länge, en timma eller så. Vi missade att dra igen förtältet och lämnade det helt öppet för alla djur i närheten. Det ska vi försöka att undvika i framtiden. 

Vissa gillade inte detta öppna ”djurhotell”. Dålig roomservice, maten usel och menyn ska vi inte prata om.  De visade det på ett kraftfullt sätt. Att tömma task och tarm på bordet talar om att vi har en del att jobba på.

Sen eftermiddag och solen steker oss sakta. Från kritvit till grisrosa tar bara ett par sekunder. Det är varmt. Min kropp får panik när kvicksilvret passerar 25°. Vinden står helt stilla och med allt som går att öppna i form av luckor och fönster blir det inte bättre. 33° inne i vagnen och ännu varmare i tältet. 

Nu ska AC-n sättas på prov! Igen med allt och på med den gigantiska hårtorken. Jag står och svalkar mig i den underbart svala brisen som sköljer över min överhettade kropp. Maria drar täcket över sig. Hon fryser. 

”-Kom älskling, vi drar och köper glass.”

Kvällen avslutas med en glass. Maria drar på med det största de har. Marängsviss. Tre kulor och massor av grädde. Jag tar en bägare med två kulor. Hallonsorbet och en kula med mango/passionsorbet. Detta toppar jag med lite lakritssås. Underbart! 

I morgon är ny dag!

Jag vaknar upp till fågelsång och en sol som morgonpiggt knackar på den stora Hekiluckan i taket. Klockan visar 08:00 och jag har sovit längre än vanligt. Kroppen gnäller och det är lika bra att lyssna på den. Likt en möbelfjäder studsar jag upp och drar igång dagen. Sigge viftar glatt på svansen och hälsar mig välkommen till denna arla morgonstund.

Dragkedjan till förtältet öppnas med det karaktäristiska ljudet av just en dragkedja som öppnas i ett förtält. Jag tar ett steg ut i mina flipflops och blir ståendes i en djungel. Morgondaggen sveper in mina fötter i ett kallt fotbad. Jag blir medveten om en nackdel med att stå säsong. Gräset måste klippas innan det når till knäna. 

Timmarna går och det är dags att packa in vår ludna vän och diverse tvätt och fara hemåt. Det är då jag blir medveten om en fördel med att stå säsong. Vagnen står kvar och kommer att välkomna oss i kväll när vi åter drar upp dragkedjan med sitt karakteristiska ljud. Underbart!

Våra vänner Niclas och Benita kommer att checka ut och rulla hemåt med deras nya vagn. Jag hoppas att deras vistelse har varit till belåtenhet och att de snart kommer åter.

Maria jobbar på, väloljat som ett skånskt rapsfält. Jag rotar runt i förrådet efter saker som legat i träda under vintern och som ska finna sin plats på campingen. Dramaten, grillen, briketterna, skorstenständaren med mera. Bilen blir åter fullastad.

När alla måsten är gjorda hemma i lägenheten bjuder vi mina ohängda söner på middag. Ett nytt hamburgerhak har sett dagens ljus och det är dit vi styr kosan för att mätta våra magar.

Alfred, som inte gillar lök fick massor av lök på sin hamburgare. 

”-Kolla här, den är längre än min framtid!” utbrister gossen och håller upp en lökstrimma som dinglar mellan fingrarna med dressing droppandes ner på brickan. Vi skrattar hjärtligt åt denna kommentar som jag förövrigt tycker är något av det bästa jag har hört på länge.

Det är kväll när vi kommer tillbaka till den hjulförsedda sommarstugan. Gräset är klippt, disken är diskad. Vi gjorde allt sådant innan vi for. Det är tid för njutning. 

Vi har bunkrat med lite gott och efter uppackning trycker Maria ner sig i soffan och kollar på serier. Jag riggar upp i förtältet och försvinner in i Canada Grand Prix. 

Livet leker.