Efter bara 2 timmars sömn ringer telefonens alarm. Det är en mjuk melodisk slinga som börjar i pianissimo och ökar gradvis till fortissimo om man inte pillar på snoozeknappen tillräckligt fort.
Alfred ringde mig efter läggdags igår kväll. Klockan var inte mer än 22 men en man i min ställning behöver sin sömn.
Gossen hade vänner på besök och som det brukar bli med hormonstinna valpar i dryga 20-årsåldern ska manligheten mätas.
I min ålder mäts manlighet i kärlek och ödmjukhet till min käresta. Kanske väl utfört hushållsarbete kan påverka betyget också.
Gossarna i valpstadiet kommer att förstå.
Nu slutade det med ett krossat glas och 8-10 stygn i höger näve. En ren olyckshändelse.
Jag har själv skadat handen i en arbetsrelaterad olycka för 20 år sedan och vet hur svårt det är att torka sig med vänstern.
Något såsig i skallen genomförde jag sista arbetsdagen innan jag stämplar ut och går på semester. Maria låter mig sova en stund på soffan medan hon packar sina grejer. Jag vet att jag klämmer ner mina persedlar på två röda sekunder.
Vi stressar inte. Klockan hinner slå 20:00 innan bildörrarna stängs och vi rullar mot Lidköping. Vi har fyra härliga veckor tillsammans och tänker njuta av varje sekund.
Jag utgår ifrån att det tar sin tid att bo in sig i vagnen. Just nu har vi någon form av ett organiserat kaos i skåp och lådor. Syns det inte så finns det inte är vårt motto den här sommaren i nya vagnen. Jag är ödmjuk inför uppgiften. Vi har inte bråttom. Planer på att införskaffa diverse lådor i olika storlekar och former för att på något sätt bryta trenden med att ”kasta” in sakerna växer fram. Maria har dock färgsättningen på lådorna som enda krav. Annars har jag fritt spelrum.
Frukost i det fria tillsammans med våra gäster från Kungsbacka. Jag är ingen stor uteätare. Djur av den mindre hygieniska sorten spatserar runt på diverse pålägg. De surrar runt från den ena yoghurtburken till den andra, nyss komna från miljöstationen längre ner på gatan. Den stigande solen smälter smöret och osten svettas. Nej, jag är ingen uteätare.
Det fantastiska vädret bjuder in till aktiviteter runt och i poolerna på Framnäsbadet. Vi har en liten knatte på ett år i sällskapet så Maria tar uppgiften att sitta i barnpollen och skvätta vatten på stort allvar. Jag tar några simtag i bassängen för syns skull. Nu har jag badat och kan med gott samvete breda ut min lekamen på gräsmattan och ha flygspan resten av dagen.
Gräsmattan svärmar av vita fjärilar. De vackra små flygfäna fladdrar omkring över den välklippta gröna ytan som om det inte fanns någon morgondag. Det är inte lätta att fotografera i deras nervösa tillstånd. Jag stapplar runt som Quasimodo i badbyxor med mobilen och försöker fånga de vingbeklädda larverna. Det är en syn för gudarna.
Den lilla jäntan har fått nog av vatten och värme. Det är dags att bryta upp. För enkelhetens skull beställer vi hela kostcirkeln i form av pizza. Det passar bra när man är utmattad av dagens aktiviteter. Min plan var, att efter den kulinariska explosionen, inta husvagnen och inte göra så mycket mer. En plan är just en plan och inget som är ristat i sten. Det fick jag lära mig den hårda vägen.
I samlad tropp marscherar vi mot Framnäs köpcentra. Det ska handlas, igen. Jag gör avbön och sätter mig i det relativt nya fiket utanför Ica. En latte och en mazarin på maten medan jag sträcker ut mitt onda knä. Resten av skaran försvinner som löv i en höststorm. Det går ingen nöd på mig. Jag älskar att sitta och samla intryck från min omgivning.
Väl tillbaka på campingen är det dags att fylla på med glass. Nu börjar det spänna över buken efter dagens kaloriintag och det är med tyngd jag slår mig ner i soffan när vi äntligen är tillbaka i husvagnen. Jag sitter och kollar på radiostyrda bilar. Tänk att de bara är några knapptryckningar bort. Vips!, så ligger det en i varukorgen med leverans innan helgen.
Klockan klämtar och den lilla tösen har kämpat tappert. Vi har överskridit tidsgränsen med råge. Tröttheten gör sig påmind och vi bäddar i förtältet för den lilla lyckliga familjen. Hoppas att de får en god natts sömn där ute. I morgon är en ny dag.
Måndag och konvalescens efter den gångna helgens bravader. Vi drar upp rullgardinerna först när tidig förmiddag pockar på förtältet. Vädret är förunderligt vackert. Under dessa veckor kan jag räkna de korta sejourerna av regn på mina fem fingrar. Bra semesterväder helt enkelt.
Vi går lite i väntans tider. Våra vänner Ida och Micke med barn kommer i eftermiddag med deras vagn. Det blir ett kärt återseende. Vi har inte träffats på ett helt år.
Vi gör en kylskåpstömning när magen börjar kurra framåt middagen. Grillade korvar värms i den tysktalande micron, den öppnade burken med potatissallad ställs fram. Det finns även några korvbröd i frysen som kommer väl till pass. Inget ska förgås.
När våra vänner har etablerat sitt läger och kommit iordning är det dags för glass. I gemensam tropp spatserar vi mot den inrättning som står för utskänkning av nämnda delikatess.
Med trinda bukar och med nöjda leenden är det dags för inspektion av vår nya vagn. Vi blir sittandes in på kvällen i samtal om allt och inget. Rastlösa och trötta barn gör att vi bryter sammankomsten för kvällen. Vi sitter kvar när vännerna går hem till sitt. Maria kollar på teven, jag sitter i min hörna och skriver.
I morgon kommer åter Daniel, Emelie och lilla Agnes för att tillbringa en natt i förtältet. De har blivit helt sålda på camping och vill uppleva detta fantastiska liv en sista gång innan plikten kallar.
Det är söndag och gårdagen sitter kvar i skallen som en baksmälla. Trots att jag var spik nykter sätter den sena timman spår i min annars så viktiga skönhetssömn. Jag sträcker ut min lekamen och blir varse om att ikväll kan vi somna bekymmerslösa.
Det blir inget skrivande nu heller. Jag kan endast titta på min lilla skrivarhörna och längta tills inspirationen flödar. Kaffet sätter fart på kroppen och ett besök i servicehuset är på sin plats.
Efter en Marias morgonpromenad och en stadig frukost packar vi in fjortisarna i den lilla bilen och rullar hemåt. Maya ska lämnas tillbaka till sin mor i befintligt skick. Jag tar inget extra för taskig dygnsrytm. Liv lämnas i Frändefors hos en kompis, där hon ska spendera några dagar för att sedan återvända hit till oss, tillsammans med nämnda vän. Nu känner jag min lilla tös och troligtvis kommer hon att ha så kul att hon vill stanna i mörkaste Dalsland. Vi får se.
Jag och Maria rullar vidare i ensamt majestät till lägenheten. Det är alltid lika spännande att se om huset står kvar efter att ha lämnat vårt hem i händerna på sonen Alfred.
Japp, lite disk i köket men annars ingen större fara. Affe lever ”life” när vi är borta. Han är 21 och sitter mestadels inne vid datorn när han inte räddar barn som badvakt i stadens badhus. Det märks att vi inte har varit hemma på ett tag. Påsarna från Foodora står prydligt uppradade i hallen med gamla pizzakartonger, tomma chilicheesepåsar och annat skräp. Idag är han på jobbet.
Vi drar inte ut på vår vistelse. Vi vill tillbaka till campingen. För att maximera tiden till att inte göra någonting äter vi på restaurang ”Gyllene måsen” i Lidköping. Den ligger lämpligt till när man kommer söderifrån.
Efter dagens glass på campingen landar vi i husvagnens soffa. Vi är båda trötta efter helgens bravader och det dröjer inte länge innan John Blund hänger i ögonlocken.
