Om jag var provocerande overksam igår, är det inget mot vad jag var idag. Det är tur att nöden gör sig påmind så att jag inte utvecklar liggsår. På eftermiddagen kollade jag i appen och enligt den har jag bränt 38 kcal. Det är väl i storleksordning det som fastnade mellan tänderna när vi åt hamburgare igår.
Jag kände av en uns av söndagsångest under förmiddagen. Ni vet den där känslan att det är lika bra att komma iväg eftersom helgen ändå är slut. Känslan avtog dock ju längre dagen gick och när skymningen svepte in över oss ville varken jag eller Maria åka hem.
Jag har en dotter som ska hämtas hos sin mor och jobbet pliktar i morgon. Det finns ingen återvändo. De nödvändiga åtgärderna som ska göras när man bryter förläggningen känner ni till. Inget nytt på den fronten. Tömma vatten, vrida av gasolen mm.
Vi lämnar ett grått Lidköping. Det är sånt väder som gör att resebolagen har fullt upp. Många har redan gjort slut på sommarens vitamininjektion och söker sig nu till varmare platser. Jag och Maria omfamnar höstrusket. Vi tankar energi av allt det härliga hösten ger. Färger, den krispiga luften och framför allt, lugnet i vagnen.
Nu är det två veckor till nästa gång. Längtan är stor. Men den som väntar på något gott…………
Vi vaknar till ett stilla smatter mot husvagnstaket. Vi och vi? Jag vaknar. Maria ligger och drar stora stockar i sin skönhetssömn. Det kommer hon att göra någon timma till.
Gryningens gråa ljus letar sig igenom gardinernas nederkant. Jag rullar sakta upp ett par stycken för att möta dagen. Vatten kokas till att hälla över två teskedar frystorkat kaffe. Snusdosan läggs fram och jag sätter mig för att skriva.
Grannar börjar vakna. Campingens egna väckarklocka ljuder. Kassetter med gårdagens tarv släpas till latrinerna. De små hårda plasthjulen gräver ner sig i gruset och skapar ett karakteristiskt ljud. Ett ljud som skvallrar om att natten övergår till dag och det är lika bra att fånga den.
Min stegräknare gråter. Jag ska vara glad om den hoppar över 100 steg idag. Det blir många turer fram och tillbaka i vagnen om jag ska utmärka mig som en god flanerare. Jag tänker inte röra på mig mer än nödvändigt.
Maria tar sin promenad. Hon njuter i fulla drag av höstens fina färger och skickar foton på Lidköpings vackra vyer. Jag har kökstjänst och gräddar bröd och kokar ägg. Det serveras en något sen frukost men den smakar desto bättre.
Dagen går sin gilla gång. Vi somnar en stund. Inte av utmattning. Det vore smått otroligt med tanke på att jag har konstant vilopuls. Enda gången den höjs är väl när jag ärar servicehuset med ett besök och drejar en björn.
Den lilla Proseccoflaskan som har legat i kylen sedan i somras får äntligen amputera korken. Våra engångsglas fylls med bubbel och vi skålar för att vi är här, i vårt lilla paradis.
Hamburgare står på menyn och det ska stekas inne på spisen. Fläkten på full fart, ena takluckan på glänt och fönstret bakom spisen likaså. Det går bättre än förväntat. Ingen större stekdoft inne i vagnen. Jag ställde ut stekpannan i förtältet för avsvalning. Där skulle jag tagit ett steg längre och ställt ut den i det fria. Det luktade restaurangkök ett bra tag inne i förtältet. Man lär så länge man lever.
Det är ingen rusning till servicehuset. Lågmäld musik flödar i högtalarna och man kan vara för sig själv en stund. Det är skillnad från högsäsongens sus och dus när man slåss med städpersonal och nödiga gäster om lediga bås.
Mörkret faller över nejden och tystnaden likaså. Från parkeringen vid den nedbrunna Läckögrillen hörs dova basgångar från ungdomarnas A-traktorer. På campingen är det tyst. Det är kalsongvarmt i vagnen och jag somnar med en belåten min.
Mörkret har lagt sig när vi i sakta mak rullar fram över den kolsvarta asfalten. Det svaga skenet från elstolpar och upptända husvagnar speglar sig i sporadiskt utspridda vattenpölar.
Ljuset leder oss längre in på campingen bland trogna campare som inte gett upp för höstens väta och den i antågande vinterns kalla nätter. En skarp högersväng och ett tiotal meter in på grusvägen tar oss till vår vagn. Kvällen är motsatsen till sommarens ljumma minnen.
Vi har inte varit här på en månad. Livet kommer emellan ibland men vetskapen av att husvagnen alltid står här med sitt välkomnande ljusa anlete gör att tiden känns kortare än vad den egentligen är.
Dörren öppnas och doften är ren och full av minnen från den gångna sommaren. Att kunna slå på värmen hemifrån i den där manicken som kallas mobil är ett tillbehör som visar sig vara något som jag inte ångrar en sekund. Det är behagligt varmt inne så tjocktröjan blir överflödig.
Maria tar kommandot inomhus och jag får trampa runt i det blöta gräset runt vagnen för att säkerställa vissa vitala funktioner. Gasolen vrids på och vatten hämtas i en kanna och dunk. Tyvärr är vattnet avstängt på platsen. De håller på att leta efter en läcka.
Jag trevar fram längs långsidan av vagnen för att finna locket till vattenpåfyllningen. Det är svart som synden. Himlen och marken flyter ihop i en enda mörk röra. Nu är det inte så farligt som det låter. Jag vet exakt var locket sitter men för spänningens skull så brer jag på lite.
Två vändor till servicehuset och 40 liter vatten senare kan även jag slå mig till ro. Idol flimrar på teven. Godisskålarna är uppradade. Maria sitter på sin plats med en filt över benen. Inte för att det behövs, det är varmt så det räcker, men för att det är mysigt.
Nu börjar vår helg i rekreationens tecken. Det var detta som var själva idén med att ha säsongsplats. En fristad att kunna återhämta sig och göra precis det som dagen bjuder. Vi njuter i fulla drag.
På återseende.
Den vattenburna golvvärmen gör sitt för att göra det behagligt inne i vagnen.
Hör nu på govänner så ska jag för er berätta, vad en gosse gjorde, en dag i sköna maj.
Min känslostyrda tonårsdotters trotsiga smäll i dörren sätter fart på min lätt överviktiga gubbkropp. Min höjda röst var för döva öron och som en lurvig brakskit drar hon iväg ut i försommarkvällen. Det är som att bli klickad mitt i ett telefonsamtal. Jag blir rosenrasande! Detta måste vi lösa här och nu.
Innan jag har kommit upp ur min numera smått nedsuttna fåtölj, fått på mig mina snabbaste skor är skymten av min avkomma ett minne blott. Jag halvspringer runt på området på måfå men hon står ej att finna. I all hast glömde jag min telefon och hastar hem för att kolla var hon håller hus. De är smarta de där mobilerna. Jag ser i telefonens skärm var hon befinner sig på några meter när. Hon är fast.
Vi klarar ut händelsen och är åter i den bräckliga, kärleksfulla bubbla som man lever i när man har tonåringar.
Ett par dagar senare börjar jag få ont i knät. Det har jag haft förut. Det är bara det att nu vill inte värken ge med sig. Jag stapplar mig igenom semestern som en trött Zeb Macahan. Någon vecka in i arbetslivet blir min situation ohållbar. Jag tar tag i mitt problem.
Efter några månader av läkarbesök, magnetröntgen och träning enligt fysioterapeutens alla regler, ligger jag nu under kniven på Calanderska i Göteborg för att genomgå en operation av ett stycke menisk i mitt högra knä.
Jag har aldrig blivit sövd förut. Kanske är jag feg, försiktig eller helt enkelt smart som inte utsätter mig för farliga situationer.
En lätt surrealistisk känsla infinner sig när jag vaknar upp och stirrar rakt ut genom ett fönster. Trädens kronor är fortfarande gröna. Jag är härligt omstoppad i den varma sängen och jag sluter mina ögon igen. Mina tankar går till Oskar och Maria som sitter i foajén och väntar. De har suttit där några timmar nu. Sedan försöker jag minnas just den stunden jag somnar.
”Ta ett djupt andetag och tänk på något fint” säger en röst. Jag ligger nytvättad, rakad och klädd i vit särk. Vår nya husvagn dyker upp på näthinnan för ett ögonblick och sedan minns jag inget mer. Märklig känsla.
”Andas Fredrik, andas.” säger en förbipasserande sköterska. Jag tittar upp och drar ett djupt andetag. Likt älvor som dansar på ängen om morgonen, skrämda av solens första värmande strålar, försvinner narkosens dimmor ur min kropp.
Det står en bricka med juice, kaffe och en fralla på det lilla bordet bredvid mig. Det smakar himmelskt efter ett halvt dygn av fasta. Jag ber om en kopp till.
Bedövningen sitter i när jag för egen maskin tar mig ner till Maria och Oskar. Oskar ska agera chaufför och min bättre hälft Maria har omedvetet varit ett moraliskt stöd som gjorde denna dagen till det bättre.
Hamburgaren på Gyllene Måsen lägger sig som bomull i magen. Sällan har det smakat så bra med skräpmat. Jag är vid god vigör och humöret är på topp.
Nu väntar en period av återhämtning och stärkande träning. Hur lång tid det tar är lite upp till mig och min karaktär. Jag känner mig stark!
