Etikett: kronocamping

Med rosor på kinden och solsken i blick kliver vi upp denna ljuvliga sommarmorgon. Hela familjen har längtat sedan vi lämnade in Kabelina på vinterförvaringen i fjol höstas.
Det är en längtan som först känns som en önskan. En önskan om att få åka iväg.
Ju längre tiden går och avresan närmar sig övergår önskningen till längtan. Det kommer verkligen att ske. Det är inte längre en önskan. Det är en sanning och längtan tar vid.
Flummigt? Ja jag vet. Men vackert.

Maria har som vanligt stora problem med sin packning. Berget av persedlar växer sig stort och starkt. Det märks att vi ska vara borta länge den här gången. En halv semester ska tillbringas på vår pärla Kronocamping i Lidköping.

Jag har samma väska som jag alltid har. Den är bara lite tjockare över midjan så att säga. Liv har sin ryggsäck och någon påse med allsköns saker som kan komma till användning.

Maria sitter på sängkanten och lider svåra kval. Hon har svåra och tunga beslut att fatta. Det verkar som om hon har kommit till insikt. Vi ska ju faktiskt inte flytta till husvagnen. Vi ska vara borta i två veckor med en snabb hemresa för att tvätta.

Det råder ett lugn i min annars så vilda kropp. ”Vi har hela dagen på oss” är ett mantra som upprepas i mitt huvud. Det får ta den tid det tar. Inga tider att passa och det är ju semester!

Den stora skylten tornar upp sig i fjärran. Vi är nära nu!
Kön till incheckningen är inte allt för lång och Maria smiter in till receptionen. Lagom till att jag kör fram mot bommen kommer Maria studsandes, glad i hågen med blippkorten.

Att slå läger och resa förläggningen är inget som jag tänker på längre. Solen skiner och det är inte groteskt varmt. Jag och Maria jobbar bra ihop. Vi är lika väloljade som ett rapsfält i Skåne. Koppla el, fylla på vatten och vattentaxin från biltema för gråvattnet etableras. Den obligatoriska välkomstmaten äts. En sommarfräsch pastasallad som var förberedd hemma innan vi åkte. Underbart!

Liv är ännu mer tonåring i år och hur detta utvecklar sig ska bli intressant. Man kan säga att jag som förälder är otroligt ”cringe” i min blotta uppenbarelse. ”Pinsam sa Bill. Pinsamt Bull.”
Man vet inte vilket humör hon är på. Det ändrar sig liksom från sekund till sekund. Hon har iallafall slagit följe med en kompis som brukar vara här på somrarna. De har inte setts på tre år men haft kontakt digitalt. Kul!

Min son med kompis kommer förbi. De har båda semester och är raslösa. Vi tar en promenad runt campingen och efter ett par timma drar de vidare. Maria ger sig ut på egen hand. En träningsrunda.

Med dramaten i släptåg vandrar vi i den ljumna kvällen bort till Ica för proviantering. Vi fyller den hjulförsedda väskan med allsköns läckerbitar. Kött, mejeriprodukter och vätska i olika smaker. Mina ohängda sönerna kommer på grillparty i morgon. Bäst att bunkra upp.

Det är liv och rörelse på campingen. Folk skrattar, lyssnar på musik och försöker tysta sina skällande hundar. Barn springer runt som torra skinn och har det precis så kul som man vill att barn ska ha i den åldern. Klockan 23 är det som om någon drar ut kontakten.
Det blir knäpptyst.

Vi blåser tapto och drar ner rullgardinen. I morgon är en annan dag!

Med vänlig hälsning, Ade.

Kung Bore har tillfälligt dragit sig tillbaka från Västra Götalands nejder och lämnat kvar en något varmare atmosfär som lovar vår inom en snar framtid. Det ligger ändå ett täcke av vit snö kvar på ängar och gärden. Längs vägar färgas snövallarna svarta av anledningen till Gretas storhet.
Gång och cykelbanor kantas av gul snö. Det är som om världens längsta ananassplit ligger färdig för ett försök att ta sig in i Guinness rekordbok. ”Det som göms i snö kommer fram i tö.”
Om någon månad återvänder människans bästa vän till lyktstolpar och gräsmattor.

Vi är en bra bit in februari. Snart kommer mars månad med skrikande katter och en försmak av våren. Det är hög tid att boka plats för kommande semester.

Vi har planer på att tillbringa hela två veckor på en och samma camping. Valet för oss är ganska enkelt. Vi har hittat vår ”pärla” där vi trivs och känner oss hemma och välkomna.

Med tanke på världsläget har jag en längre tid varit orolig att platserna snabbt ska bli bokade. Jag tror inte att det kommer bli mindre folk som kollar upp camping med tanke på de restriktioner som gäller för resande utanför rikets gränser.

Som en nervös gräshoppa har jag kollat om det finns platser kvar samtidigt som jag kollar kontot. Häromdagen var det balans och det var dags. Tre platser kvar på vår ”gata” och några minuter senare stängde jag datorn med både lättat hjärta och lättad plånbok. Woohoo!

I samma stund som bekräftelsen landade i min inbox började oron för hur vagnen klarat sig i vinter. Jag behöver egentligen inte oroa mig. Den har klarat sig fint tre vintrar innan men det är alltid en liten klump i magen när man ska öppna dörren första gången för säsongen.
Kommer det att lukta gam och grillad orangutang?
Är det någon liten musfamilj som flyttat in och känner sig lika hemma som vi gör?
Hänger det draperier av mögel från taket? Kommer det att spruta vatten från alla möjliga håll när vi vrider på kranen?

Det märker vi inom en snar framtid. Abstinensen tvingar mig att vid första bästa tillfälle åka till vagnen för att ge den lite kärlek.

Visst är det en härlig tid vi går till mötes?
Hoppas att vi ses någon gång i sommar!

Med vänlig hälsning, Ade, Maria och Liv.