Etikett: Knaus

Lidköping bjuder åter på ett sagolikt vinterväder i ottan. Det är krispigt och bilden som moder natur målar upp utanför husvagnens tunna väggar är en vacker vintertavla. Ljuden i detta kalla vita är dock vår. Det kvittrar i de kala trädkronorna och solens strålar torkar upp den fuktiga asfalten. 

Det sitter folk på läsidan av sina vagnar och njuter. Solen värmer. Det är underbart!

Vi knallar iväg på vår runda. Samma sträcka som igår. Samtalet pendlar. Allt mellan himmel och jord. Maria är måttligt road av mitt val av promenadskor. Mina fina blå sommarskor med avlastande pelott. 

Min bättre hälft har naturligtvis rätt. Det är inte optimalt men fungerar. Det är ju inte så att jag går sämre än Maria och hennes grova kängor. Jag liksom studsar fram i vårsolen. 

På hemvägen går vi förbi campingen och fortsätter fram till bygget av den nya ”strandpromenaden”. Det kommer bli häftigt. 

Bilen har stått och laddat på campingens laddstolpar. 100% och redo för vidare transport hemåt. 

Vi slappar lite för att dämpa den värsta söndagsångesten. Snart är det dags att bryta förläggningen. Tömma vagnen på diverse vätskor. Stänga av gasolen och låsa kofferten. Vi börjar bli rutinerade. 

Solen står lågt på himlen och trädens långa skuggor griper efter de sista av solen belysta markytorna. 

Om två veckor är vi tillbaka. Då väntar spännande saker. 

Ni hänger väl med?

#campingdagbok #adesworld 

Vi vaknar till ett fantastiskt vinterväder. Jag kisar ut genom det immiga fönstret med nyvaken blick. Det är snart mitten av mars och tankarna för mig en bra bit längre norrut än de breddgrader där vi befinner oss i detta nu. 

Solens strålar letar sig upp bland vagnar och förtält och ger oss en försmak av vad komma skall. 

Maria är trögstartad som ett gammalt dieselkraftverk. Modellen jag tänker på hängde bak på försvarets gamla radarstation till robot 70-systemet. Av egen erfarenhet vet jag att dessa elverk har svårt med den norrländska vintern. 

Ekiperade för en längre promenad spatserade vi iväg i solen. Receptionen besöktes och de fick Marias underskrift. Ännu en säsong är säkrad. 

Vi är inte ensamma på vår promenad. Giacominaparken är välbesökt av hundägare och barnfamiljer. I en flack backe åks det pulka och på andra diverse glatta saker. Idylliskt skulle jag vilja säga. 

Strandpromenaden ekar tom på badgäster men nyfikna barn leker med uppspolad is i sina overaller av bävernylon. 

För två veckor sedan var vi här och då bjöd vänerkanten på ett vackert skådespel. Isskulpturer. Jag försökte fånga dessa, av moder natur skapade konstverk. Jag kröp runt på alla fyra som en oljad hankatt längs vattenbrynet. 

Idag var de borta. Var sak har sin tid. 

Det var dags för vattenpåfyllning och Maria har tagit på sig denna uppgift med den äran. Jag sitter i godan ro med mitt block och penna för att sätta tankar på pränt när min högra fot blir våt som en översvämmad källare. 

I panik ropar jag till Maria som står med vattenkannan intryckt i husvagnssidan och fyller på vatten. Pölen på golvet letar sig vidare under soffan på andra sidan innan jag får slängt ut handdukar. Maria kommer in och hjälper till. 

Dynor lyfts för felsökning och det dröjer inte länge innan jag hittar felet. Det är åter den mänskliga faktorn som ligger bakom och jag har inget barn i närheten jag kan skylla på. Jag tar på mig hela ansvaret. 

Det gigantiska locket till färskvattentanken ligger fint bredvid hålet som det är avsett att försegla. 

Ingen större skada skedd. Vi skruvar upp golvvärmen och torkar så gott vi kan. Även den bästa gör fel ibland. 

Maria lagar sen middag. En egenkomponerad pastarätt med bacon, broccoli och annat gott. 

Nu kollar vi på melodifestivalen och njuter i vagnen. Disken är avklarad och jag börjar bli trött i ögat. I morgon bär det av hemåt till vardagen. På återseende. 

#camping2023 #dagbok #campingdagbok 

Lämnad ensam av mina närmsta kollegor tog jag mig an denna dag. Pettson i kundmottagningen och Andreas, servicekoordinator, hjälpte till när jag föll till föga. Tiden stod dock inte still. Arbetsdagen flöt på utan större missöden.

Värmen i vagnen slogs på någon gång under förmiddagen. Det är minusgrader och våren känns alldeles för långt bort. Nejderna har åter färgats av moder naturs vita puder. För oss som gillar skidor, sittandes i soffan med kaffe i ena handen och fjärrkontrollen i den andra, är detta ett bakslag. Oro för snötyngda tält och frusna kopplingar skaver som en oklippt nagel i en militärkänga.

Vi packar det viktigaste för en helg i vagnen. Maria har fått dispens, hon får packa mer än nödvändigt. För husfridens skull. 

Efter en sväng till Vedum för att lämna Liv hos sin mor styr vi kosan mot Lidköping och Kronocamping. Klockan klämtar åtta när vi stegar in på Hjertbergs för att proviantera. Vi har rensat kyl och frys hemma så handlingen går fort. 

Mörkret har lagt sig och vi fumlar med dragkedjan till förtältet. Maria gräver i snön. Jag lyser med en ficklampa. Det är nära samanbrott men efter några djupa andetag blir vi åter sansade och kan med gemensama krafter ta oss in. Det är en inbjudande värme som slår emot oss när husvagnsdörren går upp.

Stänga avluftningskranar, trycka i bottenpluggen i färskvattentanken, starta kyl och frys. Maria lommar iväg med vattenkannan. Jag packar upp. 

Det är dåligt flås i kranarna och ett oroväckande porlande hörs under vagnen. Maria springer efter mer vatten och jag ligger på alla fyra i snön och försöker lokalisera var det rinner ut. Maria spolar i kökskranen. Japp, där är det!

Det är en avluftningsskruv som inte är ordentligt iskruvad. Tack och lov! 

Efter den rejäla pulshöjningen sätter jag mig i dinetten och andas ut med en kopp rykande hett kaffe. Maria fyller på med mer vatten. 

Allt fungerar som det ska och inga synliga fel vad det verkar, trots låga minusgrader och ett par veckors frånvaro.

Bäst i test på SVT Play och det dröjer inte länge innan Maria somnar. Det har varit en tuff dag och jag låter henne sova när jag gör kväll och kryper ner under täcket och lyssnar på kölden som knäpper utanför.

#adesworld #campingdagbok