Etikett: Knaus

Det är söndag och gårdagen sitter kvar i skallen som en baksmälla. Trots att jag var spik nykter sätter den sena timman spår i min annars så viktiga skönhetssömn. Jag sträcker ut min lekamen och blir varse om att ikväll kan vi somna bekymmerslösa.

Det blir inget skrivande nu heller.
Jag kan endast titta på min lilla skrivarhörna och längta tills inspirationen flödar. Kaffet sätter fart på kroppen och ett besök i servicehuset är på sin plats.

Efter en Marias morgonpromenad och en stadig frukost packar vi in fjortisarna i den lilla bilen och rullar hemåt. Maya ska lämnas tillbaka till sin mor i befintligt skick. Jag tar inget extra för taskig dygnsrytm. Liv lämnas i Frändefors hos en kompis, där hon ska spendera några dagar för att sedan återvända hit till oss, tillsammans med nämnda vän. Nu känner jag min lilla tös och troligtvis kommer hon att ha så kul att hon vill stanna i mörkaste Dalsland. Vi får se.

Jag och Maria rullar vidare i ensamt majestät till lägenheten. Det är alltid lika spännande att se om huset står kvar efter att ha lämnat vårt hem i händerna på sonen Alfred.

Japp, lite disk i köket men annars ingen större fara. Affe lever ”life” när vi är borta. Han är 21 och sitter mestadels inne vid datorn när han inte räddar barn som badvakt i stadens badhus. Det märks att vi inte har varit hemma på ett tag. Påsarna från Foodora står prydligt uppradade i hallen med gamla pizzakartonger, tomma chilicheesepåsar och annat skräp. Idag är han på jobbet.

Vi drar inte ut på vår vistelse. Vi vill tillbaka till campingen. För att maximera tiden till att inte göra någonting äter vi på restaurang ”Gyllene måsen” i Lidköping. Den ligger lämpligt till när man kommer söderifrån.

Efter dagens glass på campingen landar vi i husvagnens soffa. Vi är båda trötta efter helgens bravader och det dröjer inte länge innan John Blund hänger i ögonlocken.

• 

• 

• 

• 

Jag har återigen sovit alldeles för länge. Klockan är tidig förmiddag och solen börjar hetta upp tygtermosen som fjortisarna sover i. Jag tittar ut, trött som en jagad gnu och ser de två nattugglorna ligga där, utan samvete med vad de ställer till med genom att ha en dygnsrytm som fladdermöss. Jag funderar på att göra ”kanonkulan” i luftmadrassen från pallen, bara för att se de två obstinata flickorna, studsa upp i taket som två skrämda marsvin. Jag besinnar mig. Är huvudet dumt får kroppen lida tänker jag och fixar en kopp kaffe.

Jag finner lite tid att sätta mig ner för att skriva. Min äldsta son Oskar ska komma med sin vän. Alltid lika kul att de vill hälsa på. Vi grillar, promenerar och naturligtvis äter vi glass. En underbar dag helt enkelt och en bra avslutning på eftermiddagen.

Nu tar kvällen vid och fladdermössen vaknar.

Appar som Snapchat och TikTok drar otroligt mycket batteri. Det vet alla som har kids i den åldern. Det är ju framförallt Snapchat som idag används för kommunikation ungdomarna emellan. Att skicka ett hederligt SMS är dödfött. De vet inte hur det fungerar. 

Jag har som krav att telefonen ska vara laddad till minst 80% innan utgång. Annars blir det till att sitta hemma med farsan och styvmor, käka chips och kolla på en repris av Törnfåglarna.

Liv är alltid den som har minst batteri. Klockan närmar sig 20:00 och jag får inte tag på henne. Telefonen är död.

Efter lite snokande får Maria tag på en mamma till en kille i gänget och Liv kan spåras. Hon ringer upp från en annan telefon och säger att de är påväg.

Som två rastlösa sparvar sitter de och väntar på att sina mobiler ska laddas. De får inte lämna tältet innan de har 80%. Tortyr enligt dem, föräldraskap enligt mig. 

Natten går i repris. Skönt att denna tillställning är över i morgon. Töserna ska checka ut för andra äventyr och jag och Maria kan åter andas ut och återgå till en mer normal vardag. Flickorna är iallafall nöjda sin vistelse här och Power Meet ska de nog sent glömma.

De små pubertala fjortisarna sabbar min dygnsrytm totalt. De har min tillåtelse att glida runt på campingen till midnatt nu under Power Meet. Att de sedan inte kommer till ro ett par timmar senare hade jag inte med i beräkningarna. Det finns hur många ”Vi ska bara” som helst.

Jag är trött som en amöba och min underbara skrivstund på morgonen sover jag bort. Inspiration är inget som går att tvinga fram. Den måste finnas där och jag behöver lite lugn och ro för mitt skapande. Det är bara att vänta och se om det kommer något tillfälle under dagen.

Däremot fick jag feeling att ta tag i det där med cityvattnet. Efter samtal med Fri-Bo och felsökning via telefon är det troligtvis magnetventilen på utsidan som har ett fel som inte är riktigt rätt. Jag slänger mig i bilen och tar en roadtrip till härliga Sollebrunn. Jag fick med mig en ny ventil och diverse andra saker till avloppet. Glad i hågen styrde jag kosan tillbaka till Lidköping.

Där brände jag jag några mil på leasingavtalet i onödan. Systemet är lika dött som löntagarfonderna. Fri-Bo lovar att komma hit vid lämpligt tillfälle.

Jag och Maria drar in till stan för att kolla på alla vrålåk som glider runt. Det är mycket folk i rörelse och hela staden lever upp. Vädret är som vanligt vackert och vi tar plats på en uteservering. Maten är riktigt bra och de har suröl på fat. Ett litet himmelrike för mig.

Jag kände mig stark i glassbaren och slog till med en Kronocamping Power. I största laget för mig men en otrolig upplevelse. Nu är vi laddade för kommande uppesittarkväll. Tyglarna är åtstramade och vi har full koll på de unga, frihetskrävande nattugglorna.

• 

• 

• 

En av få förmiddagar som spenderas inne i förtält och vagn på grund av dålig väderlek. Tiden ägnas åt varierande sysselsättning beroende på intresse. Somliga skriver, andra läser. Vissa av oss gör ingenting i väntan på att molnen ska skingras och låta solen torka upp skog och mark.

Vi har varit förskonade från oväntade besök inne i tältet. En och annan myra, någon fågel och andra löst flygande kryp har letat sig in.

Liv sträcker ut sig i den uppblåsta madrassen. Likt en mask, nyagnad på metkrok, slingrar hon sig bland kuddar och bolster. Tillslut landar hon på rygg och slår upp ögonen. GHAAA! Hon ger ifrån sig ett kort men ljudligt skrik. Lite larvigt kan jag tycka. En av naturen perfekt skapelse gör sig ingen brådska på tältväggen.

Illa tilltygade av sen nattning och för lite sömn är de nyvakna fjortisarna inte sugna att vara med på bild. Det är inget som jag kan göra något åt. Bilden på frukosten ska tas. Så är det.

Maria blir mer och mer nyfiken på att klara vissa uppgifter som av någon anledning alltid har fallit på min lott. I väntan på att cityvattnet ska komma igång, troligtvis fel på magnetventilen, fylls vattnet på manuellt. Varför denna nyfikenhet plötsligt har kommit i dagen vet jag inte. Kanske har hon någon baktanke. Bör jag bli rädd om hon börjar trixa med toakassetten?

Vi börjar utforska matlagningsmöjligheterna mer och mer. Ugnen är fantastisk. Flitigt använd under dessa veckor. Maria är grym i köket. Det serveras gratäng och fläskfilé. Kan ni gissa vad efterrätten blev? Glass!

Kvällen har blivit lite av en favorit för oss. Vi kan ta oss en promenad runt på campingen och lyssna på alla ljud från tält, vagnar och servicehus. Överförfriskade samtal i natten som försöker överrösta den skräniga stereon som spelar allt från AC-DC till Vikingarna. Allt dessa röster och ljud bildar en behaglig melodi som hör campingen till och jag hade inte kunnat vara utan den. Det är ju därför vi älskar detta livet.

• 

• 

• 

• 

• 

•