Etikett: husvagn

Med kromad armbåge och taggen i näven glider vi fram mot bommen. Stolpen för att blippa taggen är så nära men ändå så långt bort. Jag sträcker min lekamen och lyckas med darrig hand, kramp i hela vänster sidan av kroppen, få bommen att ställa sig i givakt. Vi rullar in på campingen, vårt andra hem, än en gång utan att ha skrapat fälgarna i den hårda betongkanten.

Jag har fullt fokus på att veva igång vagnen. Gasolkranar, avtappningsventiler och strömbrytare vrids, öppnas, stängs och slås på. Kylen och pannan hostar igång utan mankemang. Den röda vätskan i expansionstanken stiger när värmen trycker undan kvällskylan.

Maria tömmer bilen och lommar iväg för att hämta vatten. Jag gör klart med det jag håller på med och tar en dunk och vattenkanna för att fortsätta i Marias fotspår. Mot servicehuset!

Det är packat med folk och kära återseenden. ”Gänget” har anlänt. Vi har dock ett jobb att sköta och nu kommer vi till det jag fruktar mest, fylla på vatten. Alltså, inte fylla på själva vattnet, det klarar ju en halvmånads chimpans. Men att vänta tills systemet är fyllt och kanske få klafsa runt i vatten på golvet, kranar som agerar sprinklers och kaos är hög stressfaktor. Det har aldrig hänt under mina snart tio år som husvagnsägare och min oro är ogrundad även i år.

Det spottar och fräser i kranarna. Vattnet pumpar bort luften och fyller ormboet av slangar. Inga problem med det heller. Temperaturen stiger snabbt och Maria kan hänga av sig ”mammakorven”.
Jag börjar bli trött. Klockan tickar och solen gick ner innan vi anlände.

Jag frossar i kanelgifflar, dragéägg och pepsi max. Det är precis som om jag måste trycka i mig så mycket som möjligt innan jag somnar, som om det är det sista jag äter, någonsin. Jag gör tabberas i alla öppnade påsar. Maria tittar chockat på bakom sina tallrikar med fil, blåbär och majskakor. Det blir en lång promenad i morgon tänker jag.

Det är tortyr att lägga sig. Vi bäddade rent i december och även om det luktar nybäddat så är det inte samma känsla som att krypa ner i torra, varma lakan. Det är mer som att hoppa från tian ner i Norra ishavet. Minipick och pansarpung direkt!

Det tar ett tag innan värmen sprider sig men när den väl gör det är det underbart. Äntligen får vi somna i vår kära vagn, vakna i Lidköping, staden vi diggar så mycket.
Vi är här nu!

Efter en lång kram av självaste kung Bore kan vi lösgöra oss från vinterns hårda grepp och njuta av den starka vårsolen som får ögonen att kisa och folk ragglar omkring som om de vore snöblinda. Det ligger något kvar av vinterns vita avföring i de mest skuggiga partier där solen aldrig ler.

Det har bara varit några enstaka turer till vagnen sedan december. Under vinterns kalla täcke är vatten avstängt på campingplatsen och det är manuell påfyllning av livets vätska med hjälp av apostlahästar och dunkar. Vi är inte lata men ack så bekväma.

Vetskapen om att vi kommer tillbringa varenda lediga stund mellan ”rattmuff av” och ”rattmuff på” i vagnen gör att de få månaderna hemma känns överkomliga.

I detta nu står iallafall väskorna packade, bilen är laddad och kylväskan är full. I vanlig ordning väntar jag på att Maria ska få tryckt ner det sista ombytet i den massiva väskan.

Solen smeker horisonten och jag befarar att mörkrets inbrott inträder innan vi anländer på campingen.

Det kommer att bli ett litet stresspåslag innan man vet om allt fungerar eller inte.
Men det berättar jag om i morgon.

Håll i er. Nu kickar vi igång säsongen på allvar!