Etikett: drömmar

  • Campingdagbok 2022-07-04

    Campingdagbok 2022-07-04

    Jag vaknar ur mardrömmen med ett ryck. Panikslagen sätter jag mig upp i sängen. Det dånar i hela husvagnen! Jag vet inte om det är dröm eller verklighet. Klockan visar 03:00 och jag rusar upp för att titta till så att tjejerna i förtältet är okej. När jag öppnar dörren och ser de små liven invirade i bolster inser jag att det regnar. Det verkligen öser ner och ljudet av dropparna som slår mot taket är öronbedövande. Det var alltså inte jordens undergång. Bara hederligt svenskt sommarväder.

    Vid frukost pratar vi om nattens händelser. Vi hade vaknat allihop av det massiva vattenanfallet mot vagnen. Lyckligtvis kunde vi alla somna om torrskodda. Tält och vagn håller vad de lovar. Vi drar oss länge denna morgon.

    Vädret bjuder inte in till några större utomhusaktiviteter. Det blir chill på förläggningen. Efter frukost skyndar Maria iväg på en promenad mellan skurarna. Jag tar bilen för att hämta Alfred i Vänersborg. I eftermiddag ska Oskar firas. Han fyllde 24 i går. Efter avslutat förvärvsarbete kommer han hit för att bli bjuden på mat.
    Töserna har tälthäng och sysselsätter sig med att kolla TikTok. Det är så man gör nu för tiden.

    Oskar dyker upp och vi gör oss iordning för vidare transport till det bokade bordet som står redo på Pinchos klockan 17:00. Vi gillar Pinchos. Konceptet med en app, alla smårätter och inramningen tilltalar mig. Jag trivs där. Det har kommit upp massor av laddstolpar på parkeringen och naturligtvis passar vi på att förena nytta med nöje.

    Efterrätten tar vi som seden bjuder i campingens glassbar. Mätt som jag är blir det en kula cookie dough med kolasås. Kvällen är i antågande och killarna bryter upp för att påbörja resan till Vänersborg. Töserna glider runt på campingen. Jag och Maria landar i soffan. Jag skriver i min analoga dagbok. Maria växlar mellan Lotta på Liseberg och att scrolla på telefonen.

    Stunden är påtagligt njutbar.

  • En kattdröm

    Jag vaknar med ett ryck.

    Drömmen som kändes otroligt realistisk dröjer sig kvar och jag undrar om jag fortfarande sover. Jag återupplever den sista sekvensen av drömmen i mitt darriga sinne.

    Jag ligger på ett obduktionsbord. Det är kallt. Min nakna, svettiga hud klibbar mot det rostfria stålet. Jag vet inte var jag befinner mig. Mörkret klyvs av en strålkastare som envist bländar mig och hindrar mina försök att fokusera blicken på något väsentligt.

    Smärta.

    Jag känner en otrolig smärta i höger ben. Med en sista ansträngning reser jag överkroppen på armbågarna. Blicken flackar av ansträngningen och medi kisande ögon ser jag ett monster.

    I höjd med knäskålen hugger den fasansfulla tingesten in på mitt kött. Det rinner blod ur mungiporna samtidigt som den möter min blick med sina gulsprängda ögon. Ett hånfullt flin sprider sig över det förskräckliga anletet.

    Där slutar drömmen.

    Konstigt att det fortfarande smärtar i benet?

    Är jag verkligen vaken?

    Med ett ryck sliter jag av täcket och där ligger Nizmo, katten som vi har stiftat bekantskap med i en vecka, och trycker in sina små sylvassa tänder och klor i min vinterbleka hud. När den lilla antagonisten märker att jag är vaken slutar anfallet och han börjar kurra.

    Jag dröjer mig kvar i sängen. Jag kom precis på att jag sträckte benet igår när jag spelade padel. Kan jag gå på benet idag eller ska jag skicka ut Maria till förrådet för att hämta kryckorna?

    Jag är klarvaken efter drömmen och bataljen med Nizmo så det är lika bra att studsa upp.

    Kaffe hade inte varit fel.

    Det visar sig att träningsvärken har uteblivit. Det smärtar lite från ljumsken men inte mycket mer. Skönt! Jag är alltså på gång. Några pass till så kan jag släppa på för fullt.

    Med vänlig hälsning, Ade.

    Nizmo, en varg i fårakläder.