Söndag och solen skiner från en klarblå himmel. Det är i arla morgonstund, de flesta sover. Det är tyst. Dock har grannes pojk presenterat sig för denna vackra morgon.
Fralla med ost och marmelad och en kopp kaffe på framsidan där solens strålar har letat sig fram över hustaken. Det blir varmt idag.
Hej Pappa!
Jag älskar dig så så mycket. Jag hade inte klarat mig utan dig. Du är bara bäst, du lärde mig spela World of Warcraft, det var så grymt. Så kul har jag inte haft på jättelänge. Du är så cool också som tränar boxning, hur coolt är inte det! 46 år och boxas, bara det är coolt. Med detta ville jag bara säga att jag har världens coolaste och mest bästa pappa.
Till pappa från Liv.
Jag ska inte ljuga, visst rullade det en tår nerför kinden när jag läste detta brev som min dotter har skrivit till mig. Älskade lilla tös.
När det står en moped i garaget och man är 11 år så kliar det naturligtvis i den blivande gashanden. Det är mer regel än undantag att lufta moppen när dottern är på besök. I ett svagt ögonblick lovade jag henne att hon skulle få provköra. Kanske inte så genomtänkt men jag står vid mitt ord.
Vi tryckte på oss hjälmarna och drog iväg i den varma augustivärmen. Mopeden, en honda scooter, susar iväg nästan ljudlöst. Den har inte gått mer än 120 mil. Jag älskar den.
Vi åker gamla Edsvägen förbi Brätte. Solen värmer och dottern håller hårt runt min midja. Vid ridskolan tittar nyfikna hästar upp när vi glider förbi. Det är sensommar och vi känner friheten vina genom visiren.
På den stora lastbilsparkeringen vid Båberg stannade vi. Det var dags för dottern att få köra moped för första gången. Jag satt bak med benen utsträckta för säkerhets skull några varv. Om det blir allt för vingligt kan jag agera stödhjul. Nu blev det inte så. Jag satt med mina dojjor på fotpinnarna hela tiden. Endast när den lilla GP-föraren stannade så hjälpte jag till att hålla hojen upprätt. Det är inte lätt för en liten 11-åring att stötta upp en moped, plus en gubbe på nästan 0,1 ton bak på sadeln. Min tanke var att det skulle räcka så. Men jag tyckte att hon skötte det hela så bra så att hon fick dra iväg på egen hand.
Tänk att några varv på en öde parkering kan göra någon så glad. Hon, en lycklig 11-åring som får köra moped för första gången och som tar med sig ett minne och en historia som kommer att berättas lång tid framöver. Jag, en stolt medelålders far som ser sin lilla dotter förvandlas till en motorburen ungdom och allt vad det kommer att innebära. Det är med skräckblandad förtjusning jag glimtar på framtiden.
Min lilla dotter, min lilla Liv
För många på campingen började onsdagen i moll.
Objudna gäster har under nattens mörkaste timmar skurit upp ett antal tält och tagit med sig tillhörigheter. Det mesta kom tydligen tillrätta men förtälten står med lappade fönster. Chockade och arga campingvänner ska nu försöka komma över den där obehagliga känslan när någon har gjort intrång i den privata sfären. Mycket otrevligt.
Livet och semestern går dock vidare med trevligare göromål. Utflykt till Hindens rev. Min dotter, 11 år och inne i någon form av förpubertet tyckte naturligtvis det var ”astråkigt”. Men som familj håller vi ihop och livet är inte alltid 100% rättvist.
För första gången står vi på en plats med eget vatten. Varför har vi inte gjort det förut? Somliga i familjen är som björkar om våren. De dränerar vattentanken fortare än kokt sparris och jag springer i skytteltrafik med vattenkanna och gråvatten.
En slang ska därför inhandlas för att på ett bekvämt sätt tillfredsställa damernas vattenbehov.
Idag får vi besök. Den äldre generationen luftar det gråa håret och hänger med till en hantverksby i närheten. Även den utflugna yngre generationen kommer. Min son med regering.
Ett riktigt släktkalas i förtältet!