I oktober förra året tog jag ett beslut som har förändrat mitt liv. Tillsammans med min gamla barndomskamrat, vi kan kalla honom för ”PW”, började jag i boxning. Jag har hängt med i klubben i snart 10 år med mina barn som utövare. Jag har även gått tränarutbildning steg 1 och höll i nybörjargruppen under några månader. Restiden från jobbet satte dock stopp för fortsatt träningsuppdrag.
Det känns lite som att cirkeln är sluten. Jag och PW, två medelålders män, försöker hålla jämn takt med kidsen. Åldern och ett hårt arbetsliv i en klen kropp börjar ta ut sin rätt.
Knän, höfter och armbågar knäpper och knakar som en påse popcorn i micron när vi stånkar oss igenom uppvärmningen. Egentligen hade det nog räckt med den. Uppvärmningen alltså. Jag är oftast helt slut efter den.
Det var under dagens träning som jag blev medveten om hur bra det är att röra sig i min ålder. Jag har inte tränat på två veckor och mitt vänstra knä har börjat strula. Höften likaså. Under de första varven, precis i början av uppvärmningen, brände det i knät. En eldsvåda som snart dog ut. Vilken känsla! Jag kände mig stark. Under indianhoppen kom en annan insikt. Jag är definitivt inte 20 längre!
Det som förr var enkla, höga hopp med vartannat knä i hakan under luftfärden liknar nu mest fruktansvärt misslyckade hoppsasteg. Men vi försöker!
Träningen avslutades med sparring. Fruktansvärt roligt men otroligt jobbigt. Alla sinnen är påslagna. Kroppen är spänd som en fiolsträng. Jag är glad om jag lyckas hålla tempo i två minuter. Fy fan rent ut sagt. Här måste jag jobba med att trimma ”pumpen”. Att syresätta denna klump till kropp kräver en stor motor.
Resultatet av träningen har dock gett resultat. Jag har gått ner i vikt och min onda kropp ömmar inte längre lika mycket som förr.
Från att ha ålat mig upp och ur sängen som en sjöko på torra land och där efter vaggat som en pingvin till ”klubbhuset” studsar jag nu upp som en möbelfjäder. Jag rör mig som en oljad hankatt.
Mina kaxiga söner får passa sig när farsan får på sig handskarna!
