Mitt intresse för den omåttligt populära sporten ”fotboll” måste klassas som svalt. Visst, jag har gjort mina minuter på plan i knatteligan men det var grupptryckets fel. ”Alla” spelade ju fotboll.
Jag var mest upptagen med att kolla vilket nummer jag hade på tröjan när det vankades match.
Mitt deltagande var inte långvarigt. Friidrott var mer min grej. Personliga prestationer. Men det var inte mina löpartalanger vi skulle prata om nu. Nope!
Fotboll, denna remissinstans för blivande dramatenskådisar har av naturliga skäl inte väckt något större intresse hos min barn heller. Min mellersta bastard lirade klassbollen 2014. Det är väl den insats han gjorde på en fotbollsplan.
Det har varit ganska skönt att slippa köra kidsen till träningar, cuper mm.
Min dotter är den sista på denna jord som jag trodde skulle komma hem med en anmälan till klassbollen. Nu gjorde hon det. Varför vet jag inte. Kanske för att de flesta i hennes klass skulle deltaga? Kanske var det för rabattkupongen till Max? Eller var det kanske för den urtjusiga tröjan och den gråa vattenflaskan?
En träning hann de små liven med innan den stora matchdagen. Det gick bra. De vann alla sina matcher. 4 stycken.
Jag och sambon hängde vid sidan av, fotograferade, käkade hamburgare och solade oss i den starka vårsolen.
Det var en bra dag.
Dotterns karriär inom fotbollen tror jag dock tog slut efter det att diplomen delades ut. Man ska sluta när man ligger på topp.
