Det är med blandade känslor som vi svänger in på Fri-Bo’s stora grusplan. Vår husvagn står längst bort, uppbackad mot det höga staketet. Den är inte ensam, den är omgiven av vagnar som otåligt väntar på att komma utanför grindarna och rulla ut på vägarna i Sommarsverige.
Lite vemodigt vrider jag om nyckeln och öppnar dörren. Jag sticker in näsan och drar ett djupt andetag. Rädslan för att knockas av en unken mögeldoft finns där fortfarande efter snart 6 vårar med Kabelina. Varje år är det samma samma visa. Rädslan är obefogad. Det luktar nytt. Precis som det gjorde när vi hämtade den en regnig vårdag 2017.
Det är en fantastisk vagn som kommer att skänka mycket glädje till nästa ägare. Så är det. Vi har tagit beslutet att byta in Kabelina för ett något större fritidsboende. Hade Kabe haft det vi söker så hade valet varit glasklart. Knaus kunde leverera. Tråkigt men sant.
Vi sätter igång och tömmer vagnen på diverse saker. Vi gjorde största delen i höstas så vi behöver inte testa Zoes lastförmåga fullt ut. Den lilla elbilen sväljer mer än man tror. Husgeråd, prydnadskuddar och andra löst liggande pinaler packas in. Maria är klar och jag bär det sista till bilen.
Med huvudet instoppat i bagaget hör jag Maria ropa på mig. Min tanke är att göra precis som hemma. Ignorera. Om hon vill mig något får hon komma till mig. Det gäller mina barn också. Detta är beslutat i ett familjeråd för flera år sedan då jag fick ett smärre bryt när tre barn skriker från var sitt rum för att påkalla min uppmärksamhet.
Omständigheterna och platsen gör dock att min nyfikenhet väcks. Som ett periskop sträcker jag på halsen för att blicka över taket på bilen. Var är hon nu då, kvinnan i mitt liv?
Jag ropar tillbaka och följer hennes uppspelta röst. Det tar en stund att lokalisera var ”här” ligger bland alla vagnar men när jag ser henne studsa av glädje bredvid en sprillans ny Knaus 650 UDF Scandinavian Selection förstår jag vad det handlar om. Jag sätter fart på mina 0,1 ton och är framme fortare än kokt sparris.
Där står den, vår ”borg”. Vår nya stuga på hjul. Mitt namn står på lappen i framrutan så alla tvivel är undanröjda. Vi går runt runt och klämmer, känner och tittar in genom rutorna för att få en glimt av framtiden. Vår tid är nu.
